bakgrund

Att spela med kvinnor

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en gammal tv- och datorspelare, och att mina erfarenheter från de analoga spelen i sammanhanget är väldigt begränsade. Jag säger detta eftersom jag ämnar yttra mig lite grann om hur dessa båda världar ser ut i förhållande till dess kvinnliga spelarbas, och jag […]

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en gammal tv- och datorspelare, och att mina erfarenheter från de analoga spelen i sammanhanget är väldigt begränsade. Jag säger detta eftersom jag ämnar yttra mig lite grann om hur dessa båda världar ser ut i förhållande till dess kvinnliga spelarbas, och jag kommer kanske inte helt ha backning för det. Eftersom jag inte längre studerar tar jag mig friheten att gå lite crazy och dra förhastade och ogrundade slutsatser, baserade i en smula ”det känns som” och några ”jag har då inte sett detta”.

100% av alla de kvinnliga spelarna i Netrunner-turneringen. Inga, alltså.
100% av alla de kvinnliga spelarna i Netrunner-turneringen. Inga, alltså.

Jag, min fru och vår vän Amanda var på Sydcon förra helgen, där jag som bekant deltog i nordiska mästerskapen i Netrunner. Samtidigt pågick en del turneringar i Magic: The Gathering, och vi uppmärksammade hur pass få kvinnliga spelare det var i dessa båda spelen – av de 48 deltagarna i Netrunner-turneringen var det precis noll kvinnor. I vår Örebro-grupp har vi i nuläget en kvinnlig spelare, och jag har under andra turneringar stött på två andra. Varför är det så? Varför är det så få kvinnliga spelare – För. De. Finns. – som väljer att spela dessa kortspel på turneringsnivå (om vi kan prata om en sådan)?

Ett praktexemplar av Den Kvinnliga Gamern, som man vanligen hittar på den sydafrikanska steppen.
Ett praktexemplar av Den Kvinnliga Gamern, som man vanligen hittar på den sydafrikanska steppen.

Kvinnliga tv- och datorspelare har länge fått utstå en hel del skit, vilket även mina vänner intygar – Amanda spelar oftast MMO:s med uteslutande sin familj, och Frida ”står ut med” den skit hon får i DOTA 2. Klimatet i onlinespel är inte alltid det sundaste även för män (DOTA 2 och Call of Duty-serien, jag tittar på er), men kvinnor är utan tvekan en mer utsatt grupp där. Där får de inte sällan höra att de inte kan eller är värdelösa just för att de är kvinnor. I de brädspelssammanhang jag har varit har det aldrig ens antyts att en kvinnlig gamer skulle vara sämre än en manlig. Där jag tidigare pratat om det stigma analoga spel hade i min ungdom tycker jag här och nu se det rakt motsatta när det gäller kvinnor och spelande. Som tv-spelare var det ofta svårt att få mina kvinnliga vänner att spela med mig, men i princip alla jag känner spelar gärna och ofta brädspel med oss.

Detta för oss åter till turneringen på Sydcon. Både Amanda och Karolina, som egentligen mest var där för min skull, tyckte att stämningen och känslan mellan folk där var så pass härlig att de båda nu vill att jag lär dem spelet lagom till nästa års nordiska mästerskap. Vilket får mig att återigen undra: är det så att kvinnor specifikt är mer välkomna i de analoga spelsällskapen, eller är dessa sällskap överlag mer välkomnande för umgänge än vad de digitala är? Där DOTA-spelare vrålar på varandra att dra åt helvete, verkar inte kort- och brädspelare vara fullt så aggressiva och defensiva i sin hobby. Jag har pratat om det tidigare, men aldrig egentligen dragit kopplingen till hur kvinnliga spelare upplever det. Kanske är denna hobby mer välkomnande och mindre könsligt territoriell än den digitala motsvarigheten?

Så åter till min tidigare fråga: varför spelar så få kvinnor i dessa kortspelsturneringar, om de i övrigt har en framträdande plats i hobbyn i stort? Min utförliga och omfattande forskning i ämnet talar för att det handlar om bilden av dessa turneringar, vad de är och vad de lockar fram hos folk. Damerna i mitt sällskap blev positivt överraskade av hur pass avslappnat, gemytligt och inbjudande – långt ifrån de digitala spelens karga onlinevärldar – det var. Allt som behövdes var att de följde med och satt ned med oss spelare för att upptäcka detta.

Min fru, med en annan hårfärg. Och längd. Och outfit. Och attityd.
Min fru, med en annan hårfärg. Och längd. Och outfit. Och attityd.

@ceetee2001 här i forumet har startat en liten ”Netrunner för nybörjare”-grej, där man som ny i spelet kan träffas utan att känna sig dum och okunnig, för att spela och lära sig. Det här tror jag är en ypperlig väg att gå, och en som kan locka fler kvinnor att spela dessa spel.

För även om (som forskning visat) analoga spelsammanhang är mer inbjudande mot kvinnor än deras digitala motsvarigheter behöver vi bli lite mer heterogena, lite mer blandade.

Inte minst för att det skulle innebära att både min fru och min bästa vän spelar det spel jag älskar mest.
Jag skulle aldrig behöva spela annat.

Bara Netrunner.

Bara bara Netrunner.

Facebook
Google+
Twitter
LinkedIn
Pinterest