När vi nu så sakteligen lämnar vinterns sista månad och börjar känna solens bleka, sjukdomsframkallande tentakler över våra likmaskfärgade kroppar kan vi också kallt räkna med att speltiden för våra mer ljusskygga spel helt naturligt kommer att reduceras som ett moderat väljarstöd. Vad passar väl då bättre än att kravla ur grottorna och ut på soliga fält i samma universum som grottkrälarspelens okrönta drottning? Jag talar givetvis om Descent. Vilket i sin tur gör att jag givetvis talar om BATTLELAWRRRR! Och tredligen givetvis talar jag om andra versionen av nyss nämnda spel. För första versionen… Meh. Plus att det inte går att få tag på längre sååååatteh.
Först några ord om Descent. Att hitta någon som vill spela Descent är i princip som att försöka titta på Bring it on, ingen vill göra det för att de har dålig smak. Men Battlelore är en annan historia. Nämligen historien om generic humans #2 versus emo-demons #1. Så universumet är Terrinoth och spelsystemet är command and colors, berömt genom sin medverkan i Memoir ’44. Men istället för att ha någonting med Descent och eller hitler jugend att göra så ska man fösa för evigt namnlösa kreatur hit eller dit beroende på vilka kort man har på handen och vad ens uppdrag är. Och det är FINGERLICKING GOOD! Det finns bara ett klagomål med det här spelet och det tar jag i slutet så ni får en riktigt go sån Lars von Trier-knut i magen när ni slutat läsa, för det är ändå en ganska stor gripe. Eventuellt.
Men först:
Le good stuffs
Varje gång jag har spelat Battlelore har det varit som en end boss battle på ett gammalt Nintendo, där båda suttit och vibrerat av återhållen energi för att minsta lilla oförsiktiga rörelse kan resultera i att den mest genomträngande av åttabitarstoner får ett obegränsat solo som en odé till ditt misslyckande. Med skillnaden att istället för freeze frame får du någon som vinstonanerar i två minuter. Spänning: check!
Frustrationslevel is 9000
Vi är alla självplågare innerst inne och om ni är duktiga små interwebzapor har ni följt länkarna ovan och vet numer vad command & colors innebär. Betänk då följande: du behöver gå till mitten, för där finns det VPs att snaska på. Men din starthand består bara av flankkort. Vad gör du då? Enligt Chris Tannhauser flyttar du dina styrkor från flankerna mot mitten och hoppas på bättre kort. Men du får inga bättre kort, du får bara fler flankare, och nu har du inte ens soldater där. Tack Chris. Du suger. (Chris är awesome och strategin är egentligen ganska solid. Men det är fortfarande segt att dra fel kort).
Spelzing the spelz
Okej så hur ser en omgång ut då? Helt jävla hysterisk ser den ut. Jag brukar vara lite avvaktande till tvåspelarspel eftersom den sociala aspekten läggs i en kryokammare till förmån för ett djupt rotat gemensamt hat för varandra. Så även i BATTURULAWURU. Men det är ett socialt hat. Även om strategin är viktig vägs de mest välplanerade attacker upp av statistiskt omöjliga tärningsslag och sadistiskt överraskande fuck you-kort (take-that räcker liksom inte riktigt till, det här är kort som är genialt vedervärdiga men så välbalanserade att ingen kan anklaga dem för att vara slumpartade). Samtidigt som de mest lyckosamma av tärningsslag och samlagnaste av kort inte kan rädda dig från traumat av att behöva tänka själv, med din hjärna. Det resulterar i ett spel där du måste tänka tillräckligt mycket för att sätta ner thinnerburken mellan tärningsslagen men också en upplevelse som inte kräver att du stänger av blodflödet till alla organ under halsen för att få ut så mycket som möjligt av din omgång. Vilket betyder trashtalk. Ljuvt, underbart, arsenikhonungsdoftande trashtalk. Det högsta betyg ett spel kan få.
Baby got back
Men så är det det här med baksidan. W0t ez eet? Det är lite oväntat arméerna. Inte för att de är dåliga. Det är snarare ett mindre mirakel hur FFG har lyckats vrida fram intressanta faktioner ur något så undernärt som människor och andra människor. Men jag vill ha mer. Alltså typ supermycket mer. Minst, MINST, två faktioner till och ett overlord-scenario som inte kräver att jag köper två grundboxar till. Och fler enheter, tack. Och kanske hjältar. Men hittills har det varit tyst som i huvudet på Kristina Winberg om extra goodies. Missförstå mig inte, man får en hel del kött i grundboxen och det är ju redan dubbelt så matigt som Memoir ’44.
Men ändå.
MER!
Mycket MER.
BATTLEMER!
/*
Ohh vad glad jag blir att du ger BattleLore kärlek.
Jag håller med om att största problemet med BattleLore är att det finns för lite av det! Hur kan en en så poppfylld låda kännas som för lite?
Jag har faktiskt en till sak att klaga på när det gäller BattleLore.. det går nåstan för fort. Visst man kan starta om, men jag vill hålla på längre, kasta upp mer dyra, luriga kort som får motstånaren att utbrista “va, har du ett sånt där fuskkort igen!?”
Ohh vad glad jag blir bara att tänka på det. Hmm långhelg närmar sig, kanske kan man lura nån på en match eller tre av BattleLore…