Publicerad den Lämna en kommentar

Peder spelar: Android: Mainframe (:)

Android: Netrunner är det bästa spelet jag vet. Det har jag säkert sagt många gånger förr (till mina vänners förtret). Dessa dagar ser det dock inte lika mycket spel som jag önskar; smyger mig hem till oss så finner man mig inte sällan långsamt bläddrandes i pärmarna med kort, med en lång, sorgset sökande blick ut över gatan nedanför. Det är en tragisk syn.

1

child-staring-out-of-window-at-rain

man-window-lonely-bw

stress-teenager-lo_3588679b-large_trans++pJliwavx4coWFCaEkEsb3kvxIt-lGGWCWqwLa_RXJU8

Likt en synsk amerikansk drama-vän så vet naturligtvis allas vår Tobias att något mig fattas. Över cyberwebben känner han min sorg, han ser hålet i min själ som sakta växer sig större. “Peder, jag tror att jag har något för det där,” säger han med varm, tröstande röst.

“Har du hört talas om Android: Mainframe,” frågar han.

Peder spelar Netr…jag menar Android: Mainframe

Jag säger det direkt: spel där min fru kan vinna två av de tre första omgångarna ligger alltid på bonus i mitt fiktiva poängsystem. Det är något visst med ett spel där regeltexten skulle rymmas på en mjölkförpackning, och där förklaringen av komponenterna kan göras i två meningar.
Efter en regelgenomgången på två minuter – använd kort från bord eller hand, ringa in dina porträtt-tokens med de blå bitarna, skapa stora zoner, få poäng i slutet av spelet (woop, nu är jag nere på 20 sekunder) – så var spelet uppe och igång på lika kort tid. Där ligger det, med sina stora plastskivor fastkilade i varandra. Det är ett estetiskt lite…märkligt spel.

spelbrädet

Som resident Netrunner-lover så är jag naturligtvis svag för den art man använt på program-korten och för porträtten. Jag är ingen plastkille (annat än, ja ni vet), men de blå bitarna (partitioner) man använder för att skapa zoner och skärma av brädet funkar väldigt bra för mig. Det är abstrakt nog för att jag ska köpa det, och samtidigt är det en perfekt nyans av blått. När brädet blir mer och mer fyllt av dessa partitioner, när de flyttas runt och tas bort över spelets gång, så känns det nästan som en digital kamp om information och position. Men de svarta plattorna som bildar själva brädet? Det är nog något av det mest fruktansvärda jag sett sprunget ur en pappkartong. Att spela spel är för mig till stor del en emotionell och estetisk aktivitet, och det är svårt att riktigt njuta av ett spel när jag samtidigt bara vill slita upp plastskivorna och kasta ut dem från balkongen.

spelbräde på picnic-filt

(Kastar man ut dem från balkongen är det lätt att de hamnar på en picnic-filt)

Både jag och min fru tycker om karaktär, och att få “sätta sin prägel” på ett spel. När vi spelar Castles of Burgundy så lyckas hon alltid skapa ett prinsdöme som känns väldigt hon; många djur, pengaeffektiva gruvor och allting ordnat för ögats njutning. Jag å min sida älskar att få välja specifika karaktärer och spelstilar. Gärna så destruktiva som möjligt.

I Mainframe påverkar valet av karaktär inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska kännas kul: väljer du att spela som Kate så får du större valmöjligheter med de gemensamma programmen som alla spelare kan köra, och man kan återanvända tidigare kastade program. Har du istället valt Noise så handlar allt om att förstöra för och hindra dina motspelare.

Gissa vem jag spelade mest som.

20160623_201551

20160623_201614

Ni gissade fel.

Det är något väldigt trevligt över ett abstrakt spel som tillåter att personlighet och humör skiner igenom. I min molokna frustration var jag inte speciellt sugen att spela destruktivt när jag 1) faktiskt fått en entusiatisk och spelsugen fru till bordet, och 2) äntligen får se Netrunner-liknande saker förgylla tillvaron igen. Att spela som Kate kändes kreativt och skapande, precis som hennes Netrunner-motsvarighet, vilket var precis vad jag behövde. Min fru spelade kriminell aristokrat, så jag vet inte vad det säger om henne.

Eftersom detta inte är en recension säger jag inte vad jag tyckte om spelet (ok det var bra).

“Helt ok,” säger min fru. Men det säger hon om det mesta.

Publicerad den Lämna en kommentar

Glass Road igen (fast ändå inte)

Jag har skrivit om Glass Road tidigare, men det här är inte brädspelet det ska handla om. Eller jo, det är det, men inte det fysiska spelet utan appen. För det mycket trevliga brädspelet finns nu i en digital version. I dagsläget finns det bara för tablets och ska senare komma i en version optimerad för mobiler. Trots att jag inte har någon platta tillgänglig kunde jag inte låta bli att testa appen på min Androida telefon.

 
Trångt med mysigt

Hur funkade det då? Ganska bra. Förutsatt att du kan spelet bra och kan tänka dig att ha lite överseende med vissa detaljer. Om du som jag kan spelgången utantill och har en god uppfattning om symbolspråket har du inget problem att spela det. Mer om problemen senare.

Det finns fyra spelarlägen.

  • Singelplayer
  • 2-4 spelare som skickar den digitala enheten mellan sig
  • 2-4 spelare över nätet
  • En spelare mot 1-3 datorstyrda

Singelplayer är nog det läge som funkar bäst. Skönt om du känner dig patienssugen men inte orkar plocka upp hela spelet bara för dig själv, eller om du är på resande fot.

Att flerspelarskicka plattan eller telefonen mellan sig lät på pappret som en bra metod om ni är ett gäng som vill spela på tåget eller flyget. Men för en bra upplevelse vill ni nog sitta runt samma bord så alla kan se brädet under spelets gång. Inför den hemliga kortväljarfasen är appen väldigt noggrann med vem det är som ska ha apparaten, men i rundorna växlar den snabbt mellan spelarna när de valda korten automatiskt spelas, så det gäller att hålla koll på vem det är som ska göra valen för korten som dyker upp.


Take it. Take it all the way.

En nackdel med att dela på samma apparat är att det är svårt att smygsnegla på byggnaderna, räkna på sina resurser och göra upp en plan utan att det märks. I den fysiska versionen kan ju alla sitta och glo på sina bräden samtidigt, men här måste ni turas om.

Då låter det ju bättre att spela över nätet, men då måste alla äga appen, och så vitt jag kunnat se finns det inget spela-med-slumpmässiga-främlingar-läge. Så jag har inte orkat testa det läget.

Att spela mot AI var det jag sett fram emot mest att testa och jag är kort sagt besviken. Normal och Hard AI är det som erbjuds, men jag har inte kunnat se någon större skillnad på dem. Jag spelade tre matcher på varje nivå mot två motståndare och det var bara en av de gångerna då jag spelade riktigt uselt som en AI lyckades vinna.

Spelare Normal AI Hard AI
K.J. 16,5 21,0 28,5 12,0 22,0 22,5
AI1 5,0 11,0 6,0 13,5 3,0 10,0
AI2 2,5 6,0 4,0 3,0 10,5 5,0

Och det är ju inga toppresultat jag presterat heller. Det känns som att allt artificiellt krut lagts på kortväljarfunktionen, för att välja byggnader, utnyttja resurser och samla poäng verkar de väldigt dåliga på.

Nu återgår vi till problemen.

  1. Det går inte att nå regelboken eller någon av guiderna till kort och brickor inifrån spelet. Dessa dokument kan bara läsas från startmenyn. Så om du känner dig lite rostig gör du bäst i att ha regelboken nära till hands.
  2. Produktionshjulen är väldigt små och ozoombara. Jag vet att versionen jag spelar är avsedd för en tablet och inte en mobil, men det känns inte som att det skulle varit så svårt att göra produktionshjulen zoombara.
    Om du inte förstår bildspråket spelar det ingen roll hur mycket du zoomar

    Byggbrickorna går bra att förstora, men när det gäller resurserna var jag ibland tvungen att gissa om det var vatten eller kol jag behövde. Ska erkännas att jag är färgblind, så det kanske också spelar in.

  3. Alla resurser måste väljas när de läggs till och dras ifrån produktionshjulen. Det finns såklart en vits med det när du har ett val att göra, eller om du vill ha chansen att tacka nej till en resurs då den skulle sabba din produktion. Men när du väljer att få två trä och får frågan “Vilket produktionshjul vill du ha dem på” känns det lite omständigt då det ju bara är ett av hjulen där trä kan vara över huvud taget.
  4. Laddtider. Åter igen, det kanske är min mobiltelefons prestandamässiga underlägsenhet som skiner igenom, men AI:n tar väldigt lång tid på sig, även med den snabbaste inställningen.
    Du får snällt vänta

    Om det är någon jag inte förväntar mig AP från så är det en AI.

  5. Ingen möjlighet att ångra ett val. När du klickat på en förmåga, säg bygga, på ett kort så är det bäst för dig att du kan bygga något, för enda andra möjligheten du har är att avbryta och saka aktionen. Det känns väldigt oflexibelt.
  6. Var loggan tvunget att vara så stor och vara med på var enda jäkla skärmbild? Jag vet vilket spel jag spelar och jag vet att det är Uwe som har gjort det, jag lovar.

Men i övrigt har det funkat ganska bra. Av det dussin omgångar jag spelat i olika lägen har spelet låst sig fyra gånger (i samtliga fall när AI:n skulle placera ut en byggnad) och en gång har jag råkat komma in i Unitys felsökarläge utan att kunna ta mig därifrån. Men enligt uppdateringsanteckningarna ska problem av den typen till stor del vara fixade. Så kanske är fallet.

Nå, rekommenderar jag appen?
Om Glass Road är ett av dina favoritspel och du gillar enspelarläget eller vill spela mot inkompetenta garntomtar är appen definitivt värd att kolla in (men vänta på mobilversionen om du vill spela på telefon).
Alla andra gör bättre i att hålla sig till det fysiska originalet.

Publicerad den 1 kommentar

Origin Story

Jag har tidigare pratat om spelandet i min barndom, men bara flyktigt nämnt mitt vuxna uppvaknande till den fantastiska världen av brädspel.

Brädspelandet från barndomen somnade in samtidigt som datorspelen gjorde sitt storslagna intåg i mitt liv i femtonårsåldern. Där låg de sedan slumrande. Jag avfärdade dem nog (som med så mycket annat) att det bara var jag som skulle kunna ha något intresse av brädspel, att alla andra vuxit ifrån dem. (Jag har ofta allt för lätt att tro att min smak är så udda att det inte finns någon annan som har mina preferenser.) Och brädspel krävde ju motspelare medan datorspel kunde avnjutas i salig ensamhet.

Nåväl, vi snabbspolar till tjugotre-tjugofyra års ålder (typ) då en betydande del av min tillvaro spenderades på den Kungliga Högteknologiska Lekskolan. Min närmaste polare där och då hade vid ett tillfälle en labbpartner som bjöd in honom till en spelkväll och till den drog min vän med sig mig. Jag minns att jag var tveksam – labbpartnern (och dennes vän, vi var fyra totalt) rörde sig inte alls i samma kretsar som mig och min vän. Det kändes på något sätt att vi bröt mot de sociala reglerna. Regler jag bara diktat ihop i mitt huvud, men ändå.

Det var då, på vårkanten mot sommaren i en liten studentlägenhet, jag för första gången fick stifta bekantskap med Settlers of Catan. Så här i efterhand låter det inte så häftigt, men mins att jag inte hade sett ett riktigt brädspel på kanske åtta år. Jag hade aldrig hört talas om Settlers tidigare, min vän hade nog lite koll medan de två andra var väl insatta. Det gick inte särskilt bra för mig (surprise) men jag var uppvaknad. Det blev inga fler spelkvällar med den laguppställningen, men från den dagen började jag och min vän spela. Först sporadiskt för att sedan eskalera mer och mer. Och här sitter jag idag.

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Egentligen inte så mycket “få sagt” som att påminna mig själv om hur lite det kan krävas för att väcka ett intresse. Att inte vara rädd att bjuda in människor att spela som min instinkt säger inte skulle gilla det. Att öppna dörren för samtal om spel, att inte trött styra bort från ämnet när det börjar låta som att Monopol och Finans är de enda spel som spelas. Det finns många sovande spelnördar där ute och de kan gömma sig på de mest oväntade ställen. Det gäller bara att hitta och smitta dem med det vi alla bär på. Ibland kan det räcka med så lite för att trigga ett eskalerande utbrott.

Publicerad den 7 kommentarer

Bäst 2015

Såklart vi måste göra något slags bokslut, eller i alla fall dela med oss av vad vi tyckte var de bästa nya spelen vi spelade under året! Vi äro blott dödliga arbetande människor med 24 timmars dygn och familj, och jag är dessutom alena om att ha brädspel som jobb, så naturligtvis  är detta ingen empirisk “THE VERY BEST OF 2015 ULTIMATE LIST”, utan helt enkelt subjektiva redovisningar av vad vi tyckte var bäst av det nya vi faktiskt spelade. Men först, lite härlig STATISTIK!

Vad som NI tyckte var bäst (…eller iaf vad ni vackra själar som handlar hos oss var mest villiga att betala för, aka butikens bästsäljare för året!)

1. A Game of Thrones: The Card Game (2nd Edition)
2. Dead of Winter: A Crossroads Game
3. Mysterium
4. Spyfall
5. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre
6. Sheriff of Nottingham
7. Pandemic Legacy
8. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Rumble at Castle Tentakill
9. Roll for the Galaxy
10. Alchemists
11. Fury of Dracula (3rd Edition)
12. Codenames

En fin lista måste flikas in, mycket bra där allesammans! Jag känner mig mäkta stolt över privilegiet att få leverera spel till er :) Listan är en riktigt skön blandning mellan mer familjevänliga saker som Mysterium, Sheriff of Nottingham, Pandemic Legacy och Spyfall, med mer tematiskt fläskiga T-Bone-stekar som A Game of Thrones: TCG, Fury of Dracula och Dead of Winter, och så lite mer euro-finurliga grejer som Alchemists och Roll for the Galaxy. Det enda egentliga utropstecknet från min sida är givetvis det 4 år gamla spelet Epic Spell Wars förkrossande comeback (!) Väldigt oväntat, men också kul att se ett lite äldre spel komma tillbaka with a vengeance, och även sprillans nya uppföljaren Rumble at Castle Tentakill gick det kolossalt bra för.

I topp vajar A Game of Thrones: The Card Game, en lyckad omarbetad nyutgåva av det omtyckta kortspelet. Såklart spelar det liiite in att de flesta som köpt spelet införskaffat 2-3 st för att kunna sätta igång med lekbyggande på allvar, men ändå en riktigt stark bedrift! I det närmaste kölvattnet hittar vi Dead of Winter som fortsätter att vara precis lika våldsamt populärt som förra året, och mysiga seans-simulatorn Mysterium.

2015 var i mina ögon ett starkt spelår med allt från blytunga amerikanska ånglok som Blood Rage och Forbidden Stars, till tärningsfesten Roll for the Galaxy, och charmiga party och familje-spel som Codenames, Spyfall och Mysterium. För att inte tala om skimrande europärlor som The Voyages of Marco Polo och Argent: The Consortium, samt härliga innovativa samarbetsupplevelser som T.I.M.E Stories och den grandiosa milstolpen Pandemic Legacy, som chockerande nog petade ner självaste Twilight Struggle från förstaplatsen på BGG!

Men vad tyckte jag själv var det absolut bästa? Ja, det visade sig ju vara klurigare än vad jag trott att bena fram… 2014 sveptes jag av fötterna fullkomligt av charmiga potion-blandarspelet Alchemists som jag fortfarande håller som mitt årsbästaspel från det året, och älskade varje sekund av Felds hjärnsmältandes AquaSphere, Days of Wonders underbart finurliga Five Tribes, och föll pladask för svulstiga Star Wars: Imperial Assault (det bästa Överlord-spelet hittills i min bok). Fantastiska Orléans spelade jag egentligen först under 2015, men då spelet ursprungligen släpptes redan under Essen 2014 så känns det lite mögigt på något sätt att smyga med det i en lista för 2015.

Nä, det har varit något svårare att få fram en sån där riktig glasklar favorit från 2015, det har mer varit som ett jämnt kluster av riktigt grymma spelupplevelser. Eurospel som redan nämnda The Voyages of Marco Polo och tokiga hybriden Argent: The Consortium, samt La Granja (tekniskt en sen 2014 release), var naturligtvis för mig helt makalöst bra. T.I.M.E Stories överraskade stort med att vara ett otroligt medryckande och nyskapande äventyrsspel, och Pandemic Legacy blev här hemma en beroendeframkallande och nagelbitande julkalender. Och Blood Rage lyckades faktiskt med konststycket att få mig intresserad av episka konfliktspel igen.

Men spelet som jag trots allt, såhär med året lite i backspegeln, tyckte absolut mest om var nog, och jag blir nästan lite överraskad av att skriva det själv…

Roll for the Galaxy omslag

Jepp, Roll for the Galaxy! Det har fortsatt att hela tiden växa. Jag fulkomligt älskar att rulla de där små tärningarna, skaka den kulörta muggen så att det rasslar genom väggarna. Och jag älskar att bygga på min lilla rymdcivilisation, och förhålla mig till och vara kreativ med tärningarnas utdelning, utforska nya delar i rymden och bygga upp ett svajigt maskineri som får poängen så sakerligen att flöda.

Roll for the Galaxy Tärningar

MEN det som gör spelet så extra fantastiskt för mig är att det utan att tumma på intressanta val lyckas med den sjuka bedriften att i princip eliminera neretid, även på 5 spelare. Sättet som spelet låter alla välja och utföra sina handlingar mer eller mindre samtidigt är helt klockren speldesign och ger spelet ett flyt utan dess like. Jahopp, säger du som inte spelat spelet. Är det ett sånt där spel där alla sitter och gör sin egen grej i sin egen bubbla? Icke sa nicke, då hela aktiveringssystemet för handlingar bygger på att du MÅSTE försöka läsa av vad dina motspelare tänker göra, så blir processen både spännande och lurig. Du själv kan nämligen bara aktivera en enda liten handling, och måste därefter försöka lägga ut dina tärningar på vad du tror de andra kommer aktivera. Vågar du friskt kan belöningen bli massiv, och i värsta fall står du där med din ynkliga Shipping som du ändå inte kan göra eftersom den blå satans spelaren INTE gjorde det enda logiska och aktiverade Production… Ja, ni märker ju. Jag blir uppspelt bara av att skriva om det :) Min Nr. 1 för året!

Så.. vad tycker ni andra här på bloggen?

KJ:s bästa
Först hade jag bara tänkt skriva Pandemic Legacy femtio gånger, men ni förtjänar ett aningens mer nyanserat inlägg än så.

Jag kan ju inte påstå att något är bäst om jag inte testat det, så ”utom tävlan” måste jag nämna Blood Rage och Forbidden Stars – två spel som nog hade kunnat göra bra ifrån sig på min lista.
Roll for the Galaxy och XCOM: The Board Game nådde båda riktigt långt. Roliga spelupplevelser som tillförde något nytt.

Men den slutgiltiga segraren 2015 blev ändå Pandemic Legacy. Ett lite tråkigt val kanske, men det är inget jag kan göra något åt.

pan2

Emils bästa
2015 var i stort sett ett besvikelsens år, fyllt av ospännande expansioner (hej, Castles of Mad King Ludwig: Secrets), falska förhoppningar (I’m looking at you Specter Ops) och trötta nyutgåvor (El Grande, Dungeon lords, Mysterium). Men det fanns också ljusglimtar: Homeland smög försynt in och revolutionerade semi coop-genren men blev, skamligt nog, snuvad på äran av det bisarrt överskattade Dead of Winter (seriöst Plaid hat games, håll er till Summoner Wars) från året innan. Chaos in the old world fick ett fullkomligt batshit-crazy småsyskon i form av Blood Rage, och även om gammal är äldst (och bäst) så finns det helt klart hopp om ungdomen. Men det fanns ett spel som inte nöjde sig med att vara en simpel ljusglimt, ett spel som vaknade upp en tidig julimorgon och bestämde sig för att vara en fucking SUPERNOVA.

Jag pratar förstås om Forbidden Stars. Det kanske mest geniala strategiska ameritrash som har släppts sedan Twilight Imperium. Episkheten från yesteryear, strömlinjeformandet från samtiden och det faktum att man tagit den obligatoriska, inbyggda expansionshetsen och skickat ut den i luftslussen gör det till en oöverstiglig seger över den medelmåttiga boosterpackdesign som de flesta ameritrashspel utsätts för nu för tiden. 7000 solar.

Forbidden Stars

Peders bästa
2015 var ett väldigt lugnt spelår för mig, både vad gäller nya inköp och antal gånger vi faktiskt satt ned med ett brädspel tillsammans. Men när vi väl har spelat så har det varit med mycket skratt och starka känslouttryck så jag vill ändå kalla föregående år för ett bra spelår. De tre utmärkande titlarna, de som får ringa in spelåret 2015, är Codenames, Spyfall och Pandemic: Legacy. Både Codenames och Spyfall gör precis vad bra sociala spel ska göra: man blir misstänkliggjord, det pekas fingrar och ingenting man trodde var sant visar sig stämma. Pandemic gillar jag i dess ursprungliga version också, men det har alltid känts lite som att lägga ett (ganska distanserat) pussel. Legacy-varianten rör upp lika mycket känslor som en riktigt bra XCOM-upplevelse gör. Vi kan inte satsa på allt, något kommer att få stryka på foten och det kommer att få permanenta konsekvenser. Vi måste dessutom komma överens om vad dessa kompromisser är – karaktären du spelat med de senaste fem träffarna kanske inte får följa med denna gång, eller vi kanske måste låta just dig kliva in i utbrottets epicenter och “ta smällen” för laget.

2015 var, om man tittar på utgivningskalendern, ett ganska svalt år. Men mitt personliga 2015 var precis så fint som jag hade kunnat hoppas på.

Pandemic Legacy Blue Season

Publicerad den 6 kommentarer

Att göra ett spel 4: Spel om spel

Jag har funderat på en sak.

Bräd- och kortspel simulerar ju allt som oftast en miljö där du som spelare styr en verksamhet.
Det kan vara som befäl i det millltära, driva ett elbolag eller bygga en stad. I grund och botten går allt att simulera som brädspel. Men något jag inte har sett till är ett brädspel som låter spelaren driva ett brädspelsföretag och försök skapa de största brädspelen.

Knep din motståndare den bästa speldesignern?
Anställ alla grafiker så kommer hens spel se ut som skit!

Förutse kommande speltrender för att hinna få klart dina produkter och beställa från tryckerier innan intresset svalnat.

Hur mycket tid och pengar har du råd att lägga ned på produkten, om priset blir för högt kommer kanske ingen vill köpa?

Hur länge ska du sitta på ditt lager av osålda spel, kanske kan du muta någon recensent att hylla det till skyarna för att få igång försäljningen.

Vad jag vet finns det inte några sådana spel. Men det kanske bara är jag som har dålig koll.

Det blir måhända lite för meta för vissa, men vilka är mer intresserade av hur brädspel blir till om inte brädspelare? 

Jag ser nog mest ett worker placement-spel, likt Dungeon Lords/Dungeon Petz, men ett mer tematiskt åka-jorden-runt-och-slå-tärningar skulle också funka.

Det har jag funderat på.

Publicerad den Lämna en kommentar

Över stad och land var kväll

Mitt julspelande har jag valt att sammanfatta i en sång på en kanske inte helt okänd melodi.

Nu tändas kanske fruktan för
att jag ska spoila spel
Men lugna dig, det ska jag ej
det vore ju helt fel

För över stad och land var kväll
vår pandemi går loss
En episk saga diktas fram
som blott är till för oss

Jag råder dig att gå i strid
mot sjukdomsspridningen
Du väljer själv din egen väg
och blir en del av den

Tillsammans kan vi, var för sig
nog ända smittans gång
Så vi får lugn och frid igen
tills nästa års säsong

Publicerad den Lämna en kommentar

Bäst just nu – Kattochråtta, bygglädje, chestbursts och historik

Katt(er) och råtta-spel
Jag har alltid vurmat starkt för Overlord-spel à la Descent. Dvs en underbart mysig variant av taktiskt light-rollspel i brädspelstappning. Att grotta ner sig i en kampanj under behärskade former (läs; 2 timmars-äventyr utan karaktärsskapande, A4:or med krumeluriga blyerssiffror, egen fantasi och improvisationsteater) med dedikerade spelare är för mig fullkomligt underbart! Problemet många har med dessa spel är dock att de ibland upplevs som ytterst orättvisa och obalanserade. I den skönt kittlande Overlord-capen så är det väldigt lätt hänt att strunta i minsta tillstymmelse till spelledare-ansvar och bara skrockandes köra över spelarna utan pardon, som dessutom som körsbären på gräddtårtorna i ansiktena så klart rullar X i vartenda strid = not so super fun.

Well, i katt och råtta-spelen har bordet med de vassa kanterna vänts! I spel som Fury of Dracula eller Letters from Whitechapel är det spelarna som håller i högaffeln och drar runt likt den mest kallhamrade Bloodborne-pöbeln, enbart för att röka ut en stackars ängslig Greve i ständig flykt för att placera en träpåle i hjärtat.

Grannsamverkan
Grannsamverkan á la Bloodborne

Underbart förstås, inte minst för Greven faktiskt, som inte behöver ha minsta gnutta dåligt samvete för att gå ALL IN och hålla tillbaka styggheterna. Eller hur Per?
Tobias

Christmas aliens
Legendary Encounters: Alien
Fuck Star Wars, man. Fuck. Star Wars. Bäst i rymden just nu är Legendary Encounters: Alien. Tematiskt perfekt för att mysrysa med familjen nu under juletid.

24:e
Kryp ihop och försök spela er igenom första filmen utan att chestbursta med glöggen i ena handen och grötsleven i den andra.

25:e
Ligg utslagna i vardagsrummet, käka rester och spela er igenom andra filmen medan ni desperat försöker hålla eventuella besökare ute.

26:e
Tredje dagen tillsammans med familjen borde crankat upp paranoiavredet till max. Släng in en förrädare i mixen och spela igenom film nummer tre.

27:e
Nu var det slut. Promise. Inga fler filmer. De där korten fungerar bara som ballast. Kolla inte på dem. KOLLA INTE PÅ DEM!
Emil

WolfHall
Historiens vindslag
Wolf Hall av Hilary Mantel är en av de bättre böckerna jag läst de senaste åren. Englands hov, politiska spel och sluga intriger på 1500-talet är inte teman jag någonsin trodde att jag skulle gå igång på, men nu kan jag inte vänta tills lunchen kommer och jag får ignorera mina kollegor och istället äta min mat med Thomas Cromwell.

Boken, eller om det är att jag (inte helt) sakta men säkert närmar mig medelåldern, har återväckt något slags historieintresse i diverse former. Så med månader av nästan total brist på brädspelande och med en drygt två veckor lång julsemester runt hörnet så kan jag knappt vänta att få komma hem från julfirande med familjen och spendera timmar tillsammans med Duong Van Minh (Fire in the Lake) eller Tokugawa Ieyasu (Sekigahara).
Peder

kjbild
Bygge
Jag har nämnt det förr och gör det nu igen. Byggandet är för mig bland det bästa med brädspel. Både sammanfogandet av komponenter till vägar, städer och rymdskepp, men också historiebyggandet i ett episkt äventyr.

Vem som “vinner” spelar mindre roll, det viktiga är skapandet. Ber reglerna en att lura ut ett gäng ingrediensers verksamma delar är det det viktiga. Är uppdraget att smuggla en skeppslast från ett solsystem till ett annat så spelar det inte så stor roll hur andra lyckas.

Mitt tips är att låta friden råda – bygg något tillsammans i jul och känn er alla som vinnare!
KJ

Publicerad den 2 kommentarer

Att göra ett spel 3: Lineage

Jag har inte prototypat den här idén en millimeter, men jag vill ändå testa konceptet på er.

Det rör sig om ett snabbspelat kortspel för tre till tolv spelare (typ). Alla spelare tilldelas (slumpvis) en prins eller prinsessa ur tronföljden i en kunglig familj. Den regerande kungen är döende och om lika många spelomgångar som det är spelare kommer kungen (spoiler) dö. Den som då är högst upp i tronföljden får jobbet och har vunnit spelet.

Spelets valuta är makt. Beroende på hur högt upp i tronföljden spelaren står under spelet, desto mer makt har den. Varje runda fylls maktförråden på. Alla får t.ex. fem maktpoäng, medan kronprins/prinsessa får en bonus på tio, den på plats två får fem extra, den på plats tre får fyra och så vidare. Denna makt används för att köpa kort med olika förmågor och för att utföra sagda kort. Alla spelare börjar med en hand med kort dragna från valfri hög som spelaren har tillgång till. För ja, det finns olika högar och alla har inte tillträde överallt.

Min grundtanke är tre nivåer med kort som kan användas på olika sätt

  • Den första är kort från överklassen. Det kan vara t.ex. diplomatiska kontakter med andra kungahus, en kompetent livvakt och att vara polare med Påven, Polischefen eller Överbefälhavaren i armén. Till dessa kort har bara den övre halvan av tronföljden tillgång.
  • Den andra är kort från det mer “normala” livet. Det kan vara t.ex. handelsavtal, ha en halvkass livvakt och att vara polare med nattklubbsägare, företagsledare eller journalister för skvallerpressen. Till dessa kort har alla tillgång.
  • Den tredje är kort från samhällets undersida. Det kan vara t.ex. lönnmord, förfalskningar och att vara polare med maffiosos, smugglare eller korrumperade advokater. Till dessa kort har bara den undre halvan av tronföljden tillgång.

För ju närmare kronan du befinner dig, desto mer måste du hålla dig i skinnet. Men längre ner kan du hitta på mer raffinerade sattyg. Kanske försöker du få din broder mördad eller din syster förklarad som oäkting? De framför dig i ledet måste bort om du ska ha en chans. Och hur länge vågar du låta dina småsyskon springa fria?

Men du kanske inte har makt eller möjlighet att utföra det du vill själv. Spelare kan inte gå ihop och göra saker tillsammans, men du kan när som helst ge av din makt till en annan spelare. Om du litar på dem. Ja, den delen av systemet är inspirerat av Spartacus.

Du kan mörda dig upp i hierarkin från den mörka sidan, men blir kanske ett allt för tydligt hot för alla andra spelare? Och om du kommer för högt upp i ledet hamna du kanske på den ljusa sidan och får slut på vapen de trubbiga vapen du hittills använt dig av. Samtidigt kan du inte vänta för länge med att slå till, när tiden är ute och någon är krönt kommer de kvarvarande syskonen med stor sannolikhet deporteras någonstans långt borta där de inte kan göra skada.

“Det här låter som spelareliminering,” säger kanske du, “är inte det väldigt olikt dig?”
Jo, det stämmer. Men samtidigt inte. För även i döden finns makt. Alla eliminerade spelare får varje tur ett i makt. De kan inte använda makten själva, men de kan ge det till valfri spelare. Kanske är de droppen som får bägaren med gift att rinna över. Ja, grundinspirationen kommer helt klart från de stridande prinsarna i Stardust.

prinsar
Det ska vara kul att sitta kvar vid bordet och se hur matchen går.

Jag vet att det är allt för tidigt i processen att be om feedback, men jag kunde inte låta bli. Är det ett redan existerande spel jag drömt ihop, eller finns det något nyskapande med konceptet?

Publicerad den 1 kommentar

Bäst just nu – Sällskap, mörker, problemlösning & förstörelse

Världsfrånvänd gemenskap
Det bästa just nu med den analoga spelvärlden är enligt mig det som alltid varit bäst; den gemensamma problemlösningen i en annan värld. Alltså, att kunna sätta sig och mäta sina mentala krafter med och mot varandra samtidigt som ni tillsammans får leva er in i något annat än den grå vardagen. Vissa (framförallt i äldre generationer) lägger pussel eller löser korsord och sudoku. För mig känns det lite som samma grej, men utan den fantasieggande ramhandlingen. För när det är som bäst får du både glänsa med din mentala förmåga samtidigt som ni tillsammans får berätta er unika saga.
KJ

loveletteri

Casual gäjmzing
Just nu bankar mitt hjärta extra hårt för sällskapet i “sällskapsspel”. Och med “sällskap” menar jag inte “spelgrupp”, det är alltid viktigt. Det jag pratar om är att sitta med en varm kopp what the fuck ever och prata om nånting annat what the fuck ever och bara spela ett spel för att det är nånting att sysselsätta fingrarna med. Inte sitta och stressa över att någon tar för lång tid på sig och vi kommer inte hinna spela klart för att det är en vardagkväll och herregud vi har bara kommit halvvägs. Skynda er! SKYNDA ER! SNART KAN VI INTE HA ROLIGT LÄNGRE! Nä, jag föredrar att coasta lite med Love Letter, dricka lite kaffe, snacka lite skit, förlora tre gånger i rad. What the fuck ever.
Emil

Pederslegacy

Den man älskar…
Jag vet att jag inte är ensam. Spelkomponenter ska förvaras bakom säkerhetsklassade dörrar, i tre-fyra lager arkivvänligt plast och endast hanteras med silkesvantar. En spelkväll med chips och läsk på bordet är ett recept för katastrof, och allra helst låter vi inte ens vännerna röra vid spelkomponenterna själva när vi spelar.
Så kommer det spel som Pandemic Legacy och säger åt mig, i första spelomgången, att riva sönder ett kort. Min hjärna är i chock, mitt hjärta vet inte om det är förälskat eller åkt på en stroke. Att som nitisk inplastare få ta sig an ett spel så fysiskt, så handgripligt, är lite av en uppenbarelse för mig. Aldrig förr har ett spel känts så “vårat” som när vi utrotat en sjukdom och fått döpa den – med bläckpenna på spelbrädet.
Peder

Mörkt

Mörker
Jag hör dig. Mörker är för det mesta riktigt skitdåligt. Det gör oss tröttare, bjuder på kallare klimat, och skrämmer vetten ur de flesta. Framförallt så är det kolossalt svårt att se något i huvud taget.

…MEN det gör också att vi tänder ljus, flyttar oss närmare varandra, och framförallt så framstår din inbjudan till en brädspelskväll runt ett bord av mänsklig värme som kanske lite mer lockande? Och icke att förglömma så står dessutom det ödesmättade mörkret utanför fönstret för en rejält stämningsfull kuliss. Så ja, mörkret är bland det bästa just nu för brädspelandet. Gärna i kombination med T.I.M.E Stories, Fury of Dracula eller Pandemic Legacy… och uppsluppen förstörelse av spelkomponenter. Men det vet ni förstås redan vid det här laget.

Tobias

Publicerad den 1 kommentar

Epic spell wars of the Battle Wizards

Full disclosure: Vi hittade en flaska rom. Den låg bland ölen och vinet. Sen började vi spela. Det här är cirka fyra minuter från den sessionen.

S: “Choose one: either deal 2 damage to each foe with even hp”, vad har du? Du har even, du har even och du har even.”

J: Even Steven. HAHA! För du heter Stefan.

E: Stefán. Even Stefán.

EB: Asså, was the fakken?

E: Stéfán!

EB: Jag har flyttat ner min. De andra har inte gjort det.

E: Vadå? Hur mycket?

S: Två?

E: Jag kan inte räkna till två…

J: Får alla två?

EB: Ja

E: 19? 18?

S: Du kan ju ge det till Cockatwiiiice.

E: Cockurutwicuru!

J: Ge det till tuppjäveln nu.

E: Nej!

EB: Cockatwiiice!

J: Den har ju två huvven.

EB: COCKATWIIIIIIIIIICE!

S: It is time for the Pimped Imps. Den här går då på alla istället för på ett target.

EB: Mööööööööåååååh!

S: Alltså istället för weakest eller stron…

EB: Jajaja vi fattar.

S: Tre tärningar.

EB: Tre tärningar?!

E: Alla? Asså alla. Asså allihop?

S: Ja.

E: Du med?

S: Precis.

E: Fan vad nice!

S: Eller nej, inte mig.

E: Jojojo!

EB: “All foes”

S: Foes.

J: Din idiot, vi har ju spelat i flera timmar.

S: 9… Det blir alltså tre damage och Keep.

EB: Näe!

J: Är du säker på det?

S: Zing!

E: Then it is time for this one… “[obegripligt] pact with the devil!” Add a die to all your power rolls this round.

S: Oj!

EB: Ah! “The player with the standee…” Nobody has the standee “If no living wizhard has the standee, all players take 4 damage”.

J: FOUR!?

S: All players? Du också?

EB: Öh… Åh, nej! Det tänkte jag inte på.

J: Men ku… Jag är ju nere på sju.

EB: Jag är också nere på sju.

J: Det är ju för fan helt sinnessjukt. Någon har fuskat.

EB: Jag är inte klar. “Your strongest foe”, vem är strongest?

J: Det är absolut inte jag.

S: Det är jag.

E: Nice!

EB: Då ska jag slå två tärningar för dig din lilla… Kung Fu fighting…

S: You messin with the Fu Kin?

EB: Eh, ja.

S: OG!

EB: Två… Två damage.

E: Det är ju ingenting!

S: Nä.

EB: Júlia

S: Júlia!

J: Japp, då ska jag först lägga mitt det här kortet. Det här säger att jag “when you resolve your frist schpell next game add the top card of the main deck to yours schpell.” Det var mitt sånt där död. Dödskort. Nice, en Bob.

E: Nä, jag vill inte alls ha fyra. Jag discardar. Får jag göra det?

EB: Ehm… Nope.

E: Vadå “Nope?”

J: “Slimerollers…”

S: Lagt kort ligger.

E: Asch! Vadå “lagt kort ligger”?

J: Lyssna nu!

EB: Du kan ju inte ändra dig nu.

J: Vad håller du på med?!

E: Vadå “ändra mig”?

EB: Det har ju gått till nästa person du kan ju inte bara “mjåhå mjag ändrar mjij”.

J: Ska du ge det till tuppjäveln nu? Det är ju förschent.

EB: Nä, men han kan ju inte ändra sig.

J: Slimerollers…”

E: VADÅ! VILKET?

J: “…attackalanche…”

EB: Hallå! Nu har han ju inte… Nu har han ju bara…

J: … wild magic…” 

EB: … gett sig fyra liv.

S: Nej, nej, nej det har han inte.

J: Åååååh.

EB: Nä, okej.

J: Nuharjagnuärdeminukörjagom! Det är ingen som för ingen lyssna.

E: Nä. Det är för att Emma pratar hela tiden.

EB: Va!?

J: Hör ni, lyschnar ni nu?

S: Huh? Ja!

J: Slimerollers ahahattackhahalanche… wildcahahahard” …”BOB”

EB: Bob?

S: Bob.

E: Huh?

J: Jag fick ju den av det där.

E: Jaha. “Wildcard Bob”

S: Men Wildcard kan du ju ta bort.

E: Vänta vad fick du av vad? Jag fattar inte.

J: Nä, men du behöver inte förstå allt hela tiden.

S: Dead wizuurrd.

J: Åh, en till Bob! Double Bob!

EB: En till?

J: Twice Bawb! Han ser skön ut. Han är säkert jättejobbig.

E: Du måste ju läsa den igen då.

J: “Slimerollers attackalanche Bob Bob”

E: Vad hette den på Rayman? Som gick som den där låten i Kill Bill. Gobble gobble?

J: Eh, nä.

S: Glu glu.

E: Glu glu?

EB: Glu glu, glu glu glu, glu glu, glu glu glu.

E: Bob bob, bob bob bob, bob bob, bob bob bob.

S: Bob bob, bob bob bob, bob bob, bob bob bob.

J: Jamen slimerollers i alla fall…

EB: Bob bob, bob bob bob…

S: Bob bob, bob bob bob…

J: Meh…

E: Bob bob, bob bob bob

J: Umf…

EB: Bob bob, bob bob bob

J: …Bob bob, bob bob bob

Alla: BOB BOB, BOB BOB BOB, BOB BOB, BOB BOB BOB. BOB BOB, BOB BOB. BOB BOB, BOB BOB BOB.