Publicerad den 2 kommentarer

The Long Game

Emil skrev förra veckan om the long backstab. Ännu ett tecken på hur olika vi ser på spelande, backstabbing har ingen som helst tjusning för mig. Att förstöra för andra för sitt eget nöjes skull faller för mig under samma kategori som skadegörelse, våldtäkt och lustmord, även när det bara är på låtsas i spelvärlden.
En “long backstab” låter mest som ett aktivt försökt att bli utkastad ut en spelgrupp. Men det är klart, om det är något hela gruppen går in för kan det ju skapa intressanta effekter. En årlig utmärkelse för “Snyggast backstab” som går till den som lyckats fucka upp det mest för någon annan spelare. Då blir alla spel ett gamers game. Du ser en öppning för att hugga kniven i någon. Men – är det ett bra läge eller bara en betning, en fälla som leder till att du själv får kniven i ryggen?
Men jag ska inte spekulera i det här, fulspelande är som ni kanske förstått inte min kopp te.

Min kopp te
Det här är min kopp te.

Men långsiktigheten fick mig att tänka. The Long Game. Det kanske kunde vara något. Vissa spelgrupper spelar långa kampanjer av samma spel, och får ett sammanhang i sitt spelande. Andra spelar olika spel hela tiden och riskerar därmed ingen intellektuell skörbjugg, men får å andra sidan inte samma ram kring sin berättelse. Men de två kanske kan kombineras?
Att spela ett spel långsiktigt, kanske över flera år, där varje moment i det spelet utgörs av andra spel. Låt mig ta samarbetsspelet Eldritch Horror som exempel. I stället för att slå tärningar för att se vad som sker spelas ett annat spel (subspel) för att se utgången.
Ska din karaktär söka efter en ledtråd? Då spelar ni en omgång Sherlock Holmes Consulting Detective!
Försöker ni stänga en portal? Pandemic!
Strid? – Space Alert!
osv, osv.

Klarade subspel motsvarar lyckade tärningskast, och på samma sätt för misslyckanden. Det gäller bara att omvandla förutsättningarna i grundspelet till någon form av vinnarförutsättning i subspelet.
Att lyckas i spelet för kvällen blir ännu mer avgörande eftersom det påverkar även Det Långa Spelet.

Det går givetvis bra att använda konceptet på mer konflikttunga spel, men där kanske en strid utspelas i någon form av duellspel.

Dock rekommenderar jag inte att testa att dela upp subspelen i ytterligare subspel. Risken är att ni försvinner ned för en rekursiv spiral utan kontroll på vad det är för spel ni egentligen spelar. Den som läst Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter (eller typ vad som helst av Jostein Gaarder) vet vad jag menar.

2 reaktioner på “The Long Game

  1. Liknande idéer har vi också diskuterat, att spela ett över-spel med ett antal under-spel som utgör de olika momenten i över-spelet. Eldritch Horror kan vara en rätt bra utgångspunkt faktiskt, jag minns inte vad det var vi hade som grund. Sherlock Holmes-inslaget känns klockrent!

    Kanske kan BattleLore svara för striderna i Runewars, och The Battle of Five Armies utgöra stridsmomenten i War of the Ring om man vill följa någon slags lore-kontinuitet? Överlag en intressant idé, om än möjligen något otymplig att genomföra. :)

    1. Bara för att en idé är intressant behöver den inte vara genomförbar… :-)

Lämna ett svar