WOULD YOU LIKE TO PLAY A GAME3

Origin Story

Jag har tidigare pratat om spelandet i min barndom, men bara flyktigt nämnt mitt vuxna uppvaknande till den fantastiska världen av brädspel.

Brädspelandet från barndomen somnade in samtidigt som datorspelen gjorde sitt storslagna intåg i mitt liv i femtonårsåldern. Där låg de sedan slumrande. Jag avfärdade dem nog (som med så mycket annat) att det bara var jag som skulle kunna ha något intresse av brädspel, att alla andra vuxit ifrån dem. (Jag har ofta allt för lätt att tro att min smak är så udda att det inte finns någon annan som har mina preferenser.) Och brädspel krävde ju motspelare medan datorspel kunde avnjutas i salig ensamhet.

Nåväl, vi snabbspolar till tjugotre-tjugofyra års ålder (typ) då en betydande del av min tillvaro spenderades på den Kungliga Högteknologiska Lekskolan. Min närmaste polare där och då hade vid ett tillfälle en labbpartner som bjöd in honom till en spelkväll och till den drog min vän med sig mig. Jag minns att jag var tveksam – labbpartnern (och dennes vän, vi var fyra totalt) rörde sig inte alls i samma kretsar som mig och min vän. Det kändes på något sätt att vi bröt mot de sociala reglerna. Regler jag bara diktat ihop i mitt huvud, men ändå.

Det var då, på vårkanten mot sommaren i en liten studentlägenhet, jag för första gången fick stifta bekantskap med Settlers of Catan. Så här i efterhand låter det inte så häftigt, men mins att jag inte hade sett ett riktigt brädspel på kanske åtta år. Jag hade aldrig hört talas om Settlers tidigare, min vän hade nog lite koll medan de två andra var väl insatta. Det gick inte särskilt bra för mig (surprise) men jag var uppvaknad. Det blev inga fler spelkvällar med den laguppställningen, men från den dagen började jag och min vän spela. Först sporadiskt för att sedan eskalera mer och mer. Och här sitter jag idag.

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Egentligen inte så mycket ”få sagt” som att påminna mig själv om hur lite det kan krävas för att väcka ett intresse. Att inte vara rädd att bjuda in människor att spela som min instinkt säger inte skulle gilla det. Att öppna dörren för samtal om spel, att inte trött styra bort från ämnet när det börjar låta som att Monopol och Finans är de enda spel som spelas. Det finns många sovande spelnördar där ute och de kan gömma sig på de mest oväntade ställen. Det gäller bara att hitta och smitta dem med det vi alla bär på. Ibland kan det räcka med så lite för att trigga ett eskalerande utbrott.

  • Tobias

    Tack för att du delar med dig KJ! Stark igenkänning på denna. Blev riktigt inspirerad att skriva om min egna krokiga väg till brädspelen :)