TIcover

Twilight Imperium 4 – 0 % speltid, 100 % åsikter.

Twilight Imperium 3 var mitt första brädspel. Jag tror jag har sagt det ungefär femhundra gånger, men det är fortfarande både sant och otroligt imponerande. Och det är dessutom trendigt! Speciellt nu när TI4 precis har bildat en Chicxulubkrater där min brevlåda en gång stod. Och det är därför jag är här nu. Som emotionell expert. För jag är absolut inte någon annan form av expert. Jag har spelat TI3 ungefär en gång om året på nästan sex år, jag kan absolut inte alla korten utantill, jag har ingen åsikt om vilken ras som är “broken” och vilken som är värdelös (annat än att jag absolut inte vill spela Federation of Sol, hsssss dirty hooomans!). Jag kan knappt vilka pjäser som är vad. Men ändå är TI3 ett av mina mest älskade spel. Det är liksom ett litet evenemang i en box, så stort och vräkigt och fucking full of itself att det är omöjligt att värja sig mot världsskapandet. Grejen för mig har inte bara varit själva spelomgången, det har varit att läsa reglerna, se över vilka raser som kommer vara med, försöka hitta en tid som passar alla, beställa catering (brygga en kanna kaffe och typ köpa frallor), ställa upp allting, matcha skeppfärger med fraktionsfärger. All that jazz. När jag öppnade TI3 första gången avsatte jag en hel kväll till att läsa bakgrundsstoryn till alla raserna  och att klippa bort alla skeppen från sprues. De följande tre dagarna jagade jag deltagare till första omgången. Den tog tolv timmar och när vi slutade hade vinnaren 2 victory points. Och jag var extatisk. Vi var inte rollspelstokar eller sci fi-nördar heller. Vi bara spelade och pratade och skapade en riktig liten pärla till minne. Det är det det alltid har handlat om – minnesbyggande. Och att burna runt med en War sun och skrämma sina grannar redan i runda ett (Embers of Muaat fo life yo).
Men kan den nya utgåvan kan leva upp till det? Det är mycket prat om streamlining, ny grafisk design och, ugh, “zomg, det finns en insert!!!111!!!ETTETTET”. Kalla mig traditionalist men jag vill inte att det här ska bli ytterligare ett spel man kan gäjma. Jag vill göra mina egna val, även om de är supoptimala, utan att ha någon alfanörd flåsandes i nacken som klickar med tungan och himlar med ögonen varje gång det är min tur. Jag vill inte att det ska reduceras till ett racingspel eller en tag + två scorched earth = game over, man. Game over. Det ska fan vara game on hela dagen varje dag oavsett om det står på hyllan eller på bordet. Och när det gäller den uppdaterade designen kan jag bara inte få det här ur huvudet:
Sarsklanen har gått från läskiga varulvar till lajvande fransk bulldog. Mitt hjärta blöder.

För att få reda på hur det ligger till har jag genomfört följande vetenskapliga analys:

  • Jag har plaskat runt med de nya pjäserna och punchat lite tokens och flapprat runt med sisådär hälften av korten och läst reglerna två, hela gånger.
  • Det har stått på vardagsrumsbordet i över en vecka nu och varje kväll öppnar jag det och bläddrar igenom regelboken eller planetkorten eller inspekterar en dreadnought eller funderar på hur jag ska kunna göra inserten till något användbart (who am I kidding? Kill it with fire!!) eller liksom plockar upp Mecatol Rex och tänker ”en dag, en dag ska det här bli mitt”.
  • Konstaterat att de röda pjäserna är i den absolut finaste röda färgen några pjäser någonsin varit i.

Slutsatsen blir: 7000 war suns! Det är precis lika roligt att inte spela som det alltid har varit.