Publicerad den Lämna en kommentar

Hej, jag har spelat små, små, små spel del 3

BU! Julen närmar sig med obersturmbannführer-steg och de av oss som inte har en egen liten familj som vi kan experimentera med är lämnade i vår släkts ömma famn. Påhejade av paneler som anser att ett riktigt bra spel har ordet “bajs” i titeln och att yatzy antagligen är det mest komplicerade spelsystemet som någonsin sett dagens ljus, skruvar de på sig som  när man yttrar orden: ska vi inte spela ett spel? Men det är inte bara trånghuvade paneler som skrämmer våra stackars anhöriga, det är även vår egen skrytpropaganda med snabba drakar och majestätiska rymdskepp som både injagar fruktan och äckel i våra genpoolsfränder. Därför är mitt förslag till julhelgen ett spel som känns bekant samtidigt som det är en helt ny värld för den icke spelinsatte. Ticket to Ride? Pffft! Små artrosfientliga kort och plastbitar som hamnar under soffan så fort valfri glöggfryntlig släkting bökar in i bordet efter för mycket jul-crack. Nä, nä jag pratar givetvis om:

Skull

Skull lyckas med det fantastiska konststycket att både vara vänligt för den med krumma fingrar och solkig blick eftersom man använder sig av fullkomligt briljanta underlägg istället för kort. Och dessutom är reglerna så simpla att ingen inte kan förstå dem. Utom alla jag spelat med hittills. Häng med nu!

1. Alla får fyra underlägg. Tre med blommor, ett med en dödskalle
2. I tur och ordning så lägger man antingen ett underlägg framför sig eller ett bud.
3. Ett bud är hur många blommor man tror att man kan vända upp och låter ungefär så här: “Två.”
4. I tur och ordning får resten av spelarna lägga ett bud om de vill.
5. Den som vinner budgivningen måste vända upp sina egna underlägg först.
6. Plockar man en dödskalle så blir man av med ett av sina underlägg.

“Humhum håhå”, muttrar ansiktsuttrycken på dina släktingar när de börjar förstå vad det är som står på. “Det är lite som poker, det är lite som bluffstopp”, fortsätter de. Och du fyller i: “men med den fantastiska fördelen att det inte är skittråkigt”. Och det tar upp cirka ingen plats! Nästan alla andra spel kräver lika mycket utrymme som Marcus Birro i ungefär vilken debatt som helst, men inte Skull. Det nöjer sig med så lite som lite mer yta än Bright Eyes julalbum (som tar upp ingen plats alls på grund av: 1. CD-skivor? Lulz! 2. Conor Oberst). Här behöver man alltså inte tvinga farmor att bära ut alla jultallrikar i köket och diska dem innan man kan börja ha roligt, utan det räcker med att diskret skjuta dem åt hennes håll så att hon kan göra det sen istället.

Förutom att hjälpa till att upprätthålla patriarkala traditioner och ha en hög semifiktiv igenkänningsfaktor är Skull ett fruktansvärt osympatiskt litet spel. Hela spelidén, att lista ut var dödskallarna ligger, baseras på att alla inblandade är villiga att booby trappa sin egen hög med underlägg. Det betyder alltså att du tar ett aktivt val att göra det omöjligt för dig själv att plocka poäng, enbart för att du vill skada någon annan. Det kräver en sådan utstuderad form av rövhålighet att spelet borde komma med en examen i proktologi. Jag kan inte rekommendera det nog. Julen är räddad! Igen.

Full disclosure! Jag är barnlös och kommer inte komma i kontakt med någon form av barnliknande organism under julen så jag har absolut inte tagit hänsyn till vad barn kan tänka sig vilja spela, men skulle jag gissa är det antagligen Chaos in the Old world eller City of horror, båda är spel som lär en viktig läxa om tillit till sina medmänniskor. För yngre barn rekommenderar jag i princip vad som helst som de kan stoppa i munnen utan att kvävas eller skära sig.

Lycka till!

/*