slump

Hej, jag är lite obekväm

Sedan K.J lost his shit förra veckan och började sätta eld på sin brädspelssamling har jag funderat lite på det här med slump. Egentligen är det här en spirituell uppföljare till mitt mest kontroversiella inlägg någonsin. Och jag kan tänka mig att om man hade åsikter kring riktigheten i påståenden om att [...]

Sedan K.J lost his shit förra veckan och började sätta eld på sin brädspelssamling har jag funderat lite på det här med slump. Egentligen är det här en spirituell uppföljare till mitt mest kontroversiella inlägg någonsin. Och jag kan tänka mig att om man hade åsikter kring riktigheten i påståenden om att åjrå-spel i stort sett bara är åtta oblekta melitta-filter som man kladdat en lite kladd på, och sen så ska man samla på sig mesta möjliga av nyss nämnda kladdar innan nio rundor gått, kommer man inte vara en glad campingperson efter det här inlägget. Ni har blivit varnade.

Alla som gillar eurospel, räcker upp en hand! Alla som gillar eurospel för att ”de innehåller ingen slump” räcker upp en hand! ”De innehåller ingen tur” är också en acceptabel variant. Hej, på er. Jag gillar inte er attityd. Plus att ni har fel. Och det har ni även om vi bortser från de mest tydliga exemplen från exempelvis Stefan ”jag älskar alla färger! Alltså att blanda dem så att allt blir beiget” Feld, som är en frekvent användare av tärningar och kortdragande och att lägga saker i ett stort torn så de slumpas ut som majskorn i ett fekalieprov.

bild
Dixit – Feld-edition

Några klargöranden innan jag fortsätter:
1. Det här är inte en attack på åjjråsar, jag känner massa worker placement-spel.
2. Det här är inte en attack på dig som person. Jag känner antagligen inte dig, jag kan inte göra en uppskattning av dina mänskliga kvaliteter. Så bli inte ledsen om jag tycker något som inte du tycker.

Så, nu har vi fått det ur världen. Låt mig då genast raskt gå vidare till varför slumphatande spelare för det första har en oskön attityd och för det andra har fel. Om du är en slumphatare så läs väldigt noga nu: alla spel innehåller slump*. Och jag menar det inte ens på ett sjukt luddigt och filosofiskt sätt. Det absolut tyngsta argumentet som används för att ett spel är slumpmässigt är att det innehåller någon form av tärningsrullning. ”Vääääääs!” låter slumphataren vid blotta nämnadet av den Förhatliga Kuben. Och visst, jag tänker inte sitta här och påstå att en tärning inte erbjuder ett visst mått av oförutsägbarhet. Men som motpol nämns ofta spel där man Bestämmer Själv, spel där ens egna handlingar är det enda som avgör huruvida man vinner spelet eller inte**. Och precis som tanken om individualism och valfrihet i den verkliga världen är en vanföreställning som man inte kan få sig till livs ens från den lyxigaste av mushroom shakes är det samma sant för ens egen förträfflighet i nästan vilket givet spel som helst. För oavsett hur många tärningar som inte ligger på bordet eller hur mycket information som är öppen sitter du ändå där och tvingas samsas om spelplanen med andra människor. Och det finns inget mer oberäkneligt än andra människor.

Kort paus för att prata om metaspelet

Innan jag fortsätter är det bäst att säga några ord om det så kallade metaspelet, annars kommer kommentatorsfältet att svämma över med ilskna kommentarer som gör att jag kommer missa finfina grammatiska tips och trix om hur jag kan förbättra mitt språk. Metaspelet är väl antagligen mest känt från poker, detta spelens spel, och är, enkelt förklarat, den del i spelet där spelarna läser varandra. Metaspelet består av ett antal tyst överenskomna regler som tillåter att man kan ha denna lilla bokstund med varandra. Metaspelet är också otroligt fånigt.


Typ såhär fånigt

Det här kan man enkelt testa hemma genom finkamma sin bekantskapskrets efter närmaste nätpokerproffs och sätta hen i samma rum som fem stycken totala nybörjare och se hur lång tid det tar innan skriken av frustration/galenskap/blodtörst letar sig upp genom halsen. För om ingen spelar efter reglerna är det omöjligt att veta vad man ska göra.

Slut på pausen

Visst det kan tyckas lite magstarkt att döma ut ett av världens mest populära och lukrativa spel bara sådär hux flux men det är inte det jag gör. Jag förstår att man gillar metaspelet för man får känna sig smart, och man är med stor sannolikhet rätt smart. Åtminstone på poker. Men krävs det ett extra set hemsnickrade regler för att du ska kunna vinna spelet är du kanske inte så bra på spelet från början. Vilket osökt för mig tillbaka till ämnet: nämligen osympatiskheten och felaktigheten i påståendet ”det här spelet är så bra för att det innehåller ingen slump”.

Jag har varit inne på det lite innan men jag kan lika gärna bara säga det rakt ut: det är en borgerlig tanke att tro att man är ansvarig för sitt eget öde. Att man själv är ansvarig för allt som händer för en och om man bara vill det tillräckligt mycket kan man få precis det man vill ha. Elitism och jävla självgodhet är vad det är. Alla spel handlar på ett eller annat att förhålla sig till andra spelare och enda sättet för att det ska fungera är genom att ge andra spelare ett visst inflytande över hur man behöver eller kan spela spelet. Och andra människor gör oftast inte som man själv tror (öppnar medvetet upp mig för att självgoda självgodingar ska kunna säga att jag är dålig på att läsa folk).

Det var allt. Release the hounds!

 

 

*Utom schack. Men schack är ett trasigt spel om jag någonsin träffat på det så fuck schack och skaffa Tash-Kalar istället.
** Fortfarande sant för schack men se ovan.

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest