Jag inser att jag är otroligt sen till festen, men jag har precis börjat spela Diablo Tres och ZOMFG!!!1111!!!ETTETTETT! vad det är beroendeframkallande. Det är som Candy kneecap-crush saga, minus den fruktansvärda idéstölden och de vedervärdiga människorna bakom den. Och med demoner från helvetet (och uppenbarligen från landsbygden också) istället för polkagrisar. Eller vad det nu är. Jag har aldrig spelat det. Men jag har spelat cirka några stycken andra spel av liknande sort, och jag åker tunnelbana on the reg och har sett en hel drös människor se extatiska ut över siffran 60 och antar att det är ungefär samma samma.
Alla människor på tunnelbanan.
Aaaaaaanyway: Belsebub 3 är också ett sånt spel. Fast extreeeemt mycket mer genomarbetat. Och med demoner från helvetet. Åh, bjev du glad föj att du fjick en jiten wejtejs ojginaj-kombo? Prova att meja ner sexhundra vansinniga ockultister och deras nyframbesvärjade psykmongodemoner från, du gissade rätt, HELVETET! Och sen får man prylar! Glawrius, glawrius prylar som man kan meja ner fler okristliga ting med så att man kan få fler saker till fler monster som ger en ytterligare nåt att leka med och så fortsätter det i all evighet fucking amen.
Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till dataspel [sic], jag har alltid hållit mig hyfsat ajour med vad som är all vreden för tillfället och lusläst loren till gamla klassiker som Mortal Kombat (så jävla inte en bra historia) men jag har också länge tyckt att blipblop-spel varit självaste definitionen av tidsslöseri. Aldrig någonsin blev det väl så tydligt som när de genialiska genierna på Beamdog portade självaste Baldurs Gate (haters begone!) till iPad och jag spenderade dagarna och nätterna med att fetta ner min skärm för att få tag på en hillebard som inte sög ålröv (can’t be done) istället för att, jag vet inte, umgås med folk; känna lite på köttvärlden liksom. Och det var därför jag trillade dit så hårt på brädspel; titta folk i ögonen istället för i bluetoothen och få solida, genomarbetade spelupplevelser istället för, typ, Custer’s Revenge (jag var tvungen att googla fram det här. Srsly, det är det sjukaste spelet jag hört talas om).
Okej, så varför håller jag på och mala på om dataspel på en brädspelsblogg? Jo, för att jag finner mig själv snuvad på en ytterst viktig del i spelvärlden: det hjärndöda malandet och poängplockandet. Jag vill känna att jag kan slösa bort lite tid med ett brädspel. Ett spel där jag får hugga ner lite demoner, loota lite loot, levla upp, dricka en öl, higha en five och så vidare tills alla är nöjda och världen är räddad fast utan all setup och massa text. Eller bara krossa godis med en hammare, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara ställa in hjärnan på happy funz time$/inaktiv och plocka så sjukt jävla mycket poäng utan en jättejättestor utmaning. Så kom igen nu, använd kommentarerna för en gångs skull och tipsa mig om spel som ni tror kan passa. Jag lovar att prova alla och sen återkomma med rapport om vilket, om något, som har en plats i mitt hjärta för alltid.
/*
Munchkin?
Njae, Munchkin är så otroligt o-chill. Man håller ju bara på och jävlas och läser på kort hela tiden. Jag är mer ute efter något riktigt overkill-spel där enorma mängder poäng regnar ner över huvudet på en.
Hm… X-wing miniatures game i lag! :D 2 mot 2… det kan vara så. Dock lite småjobbig setup iofs…
Ca$h ‘n Gun$ kanske? :)
Hm… Fast du vill ju ha co-ops….
Pathfinder The Adventure Card Game bäste Emil, vad hände med din love affair med det spelet egentligen? Mins det som ett ypperligt litet kill & loot-spel där high fives:en hänger i luften :)
Nej men setupen i PTACG är ju sjukdomsframkallande. Femhundratusen miljoner kort som ska läggas i olika rutor och rader innan man får börja. Annars är det ju superbt när man väl börjar med det.
Carcassonne är ju rätt bra i den bemärkelsen, speciellt om man kör med expansionen “The dragon & the princess” :)
Annars som jag skrev nedan. Munchkin är ju precis det du vill ha egentligen. Det har ju till och med samma tag-line som du skrev Emil: “Go down in the dungeon. Kill everything you meet. Backstab your friends and steal their stuff. Grab the treasure and run.”
Kanske inte världens bästa spel men setupen är en barnlek. Du kan lätt dricka alkohol när du spelar och high-five.. ja det kan man ju få till om man hjälps åt med ett stort monster och får en massa treasures.
Annars, Schack kanske?
Dock kan jag nämna att jag länge har varit inne på att skapa ett eget spel där själva setupen är en del av spelet. Lite som i Twilight Imperium att man det är ett spel i sig att bygga fram spelplanen.
Ett setup-building game så att säga. :)
Det största problemet med brädspel är, som du är inne på, setupen. Utan den hade ju långt fler spel kunna ge det du efterfrågar, om det bara var att sätta sig vid bordet och dra igång. Trycka på en knapp och så är Zombicide uppställt och klart. För det hade varit ett klockrent spel för det ändamålet, om man tweaker reglerna lite (du ville ju inte massa utmaning). Tobias nämner Pathfinder, men jag tror att även LotR LCG skulle funka så, och där är faktiskt inte setupen så stor eller tidskrävande.
Ett alternativ är ju att ha ett bord uppsatt med ett spel över lång tid. Att alltid ha ett bord uppställt för något skönt solo-spel som man kan ta sig an när man känner för det.
Zombicide är ganska close to home faktiskt. Att ha ett bord uppställt är tyvärr inte ett alternativ för då får jag sitta inne på toaletten och äta. Plus att jag vill fortfarande ha en hyfsat social upplevelse. Couch-coop liksom.
Ja där går man ju lite bet faktiskt. Just att modda reglerna för Zombicide (vi har förenklat lite i hur turerna går till, hur mycket tokens vi använder osv) har gjort wonders för den sköna ösiga känslan när vi spelar med vänner. Förutom setupen är det nog spelet i samlingen som mest känns som ett couch-coop, lite som Left 4 Dead eller liknande.