11418526_10153384585223724_1582802740_n

Karaktär med karaktär

Året är 1989 och jag har precis fyllt sju år gammal. Drygt en månad innan har Super Mario Bros 2 släppts i Europa, och Mario har helt plötsligt fått sällskap av Luigi, Toad och Princess Peach.

Nej, Luigi är inte karaktären vi spelar med.
Nej, Luigi är inte karaktären vi spelar med.

Jag vet inte om det ännu, men det är detta år och detta spel som markerar början för min förkärlek för att få välja karaktärer i spel.

Folk har naturligtvis skapat och spelat med egengjorda karaktärer sedan den tjugosidiga tärningen blev en grej, men jag har alltid lockats mer av spel som erbjuder mig ett antal valbara karaktärer eller fraktioner. Vad är det som drar mig till denna typ av spel, vad är det med möjligheten att välja en karaktär som lockar mig så?

Det enkla svaret skulle kunna vara att ”karaktären/fraktioner påverkar spelet rent mekaniskt/regelmässigt på ett sätt som tilltalar”. I vissa fall kan det naturligtvis stämma, men det är nästan aldrig bara det – eller ens mest det – som gör att jag väljer en karaktär före en annan.

Att välja en partner
Vi tar ett exempel. Jag har under en längre tid spelat med identiteten Leela Patel som min runner of choice i Netrunner
Leela Patel
Hennes unika förmåga påverkar spelet på ett oerhört intressant och roligt vis, vilket var den huvudsakliga anledning att jag testade henne från början. Men efterhand har jag skapat en nästan personlig relation till identiteten som sträcker sig bortom detta. Nu har jag nästan svårt att spela med andra karaktärer, eftersom fröken Leela och jag har byggt upp något av en relation. En förståelse och ett förtroende – jag vet att hon i tuffa situationer kan lyckas vända på en omöjlig match. Samtidigt har hennes förmåga lyft fram aspekter av spelet som jag inte riktigt uppskattat innan.

Andra gånger har kärleken vuxit fram av en slump (som kärlek så ofta gör), och ur fruktansvärda missöden och total förnedring (som kärlek så ofta gör). Möt Carmen the Carpenter.
Carpenter
När vi träffades i första omgången av Robinson Crusoe var det inte självklart att det var henne jag skulle spela med. Minns jag det rätt så råkade hon ”bli över” efter att jag låtit mina medspelare välja karaktärer först, så det var inte mycket till valmöjlighet där. Efter att ha spelat spelet ett antal gånger, alla gånger med just Carmen (nej, det står ingenstans att hon heter så), så har även vi lyckats bygga upp en histora tillsammans. Första omgången tog vi oss an det nobla uppdraget att skapa lite rep till vår sorgsna grupp skeppsbrutna, och misslyckades så till den milda grad att vi åkte på en svår armskada. Snickaren Carmen klarade inte av att göra rep. Whats not to love? I en annan omgång blev vi helt sonika bitna av en orm när vi var och skulle samla ved i skogen, vilket senare i spelet gjorde oss svårt sjuka och inkapabla att bidra med något vettigt för ett par rundor. Jag ocn min inkompetenta vän till snickare har, kort sagt, varit med om äventyr tillsammans.

När det inte är slumpen som avgör så brukar jag försöka låta min personlighet och kärlek för allt som är gott vägleda mina val av karaktärer. Därför blir jag nästan lika förvånande som mina vänner när jag konstant återkommer till karaktärer som den psykopatiska Womack.
Womack
Min fru är tveksam, men jag hävdar bestämt att det här inte handlar om någon självidentifikation. Det är bara något som lockar med att få spela en karaktär som redan på spelkortet beskrivs som ”cold and heartless”, att få vara den som jävlas med sina medspelare i en guise av ”det är ju Womack, inte jag, som gör det!” Det är så jag förklarar att jag inte kan spela Netrunner som corp utan att försöka döda mina mot-runners. Vem är jag att hindra företagens affärsmetoder?

Det händer dock att jag, nu och då, inte bara låter en karaktärs personliget avgöra. Ibland – nästan aldrig, märk väl – går jag nästan uteslutande på utseende. När jag ikläder mig rollen som djuraffärsägare har jag mycket svårt att basera mina inköp på huruvida djurens behov sammanfaller väl med försäljningsmöjligheterna eller min förmåga att tillgodose deras behov. Vem kan välja något annat när dessa förtjusande små liv står och tittar på en med trånande blick?
20150605_183951

Eller för den delen den ständige kungen av New York, Captain Fish?
Captain Fish

Sedan finns det ju naturligtvis de spel där jag alltid väljer samma fraktion varje gång enbart för att jag själv har varit med och skapat den.
Hegemonic

Någon slags poäng
Så vad vill jag komma fram till med alla dessa karaktärer?

Egentligen inte mycket mer än att det är något fascinerande att spela med specifika karaktärer i spel, och märka hur en slags relation byggs upp mellan mig och karaktären. Det börjar betyda något vem jag spelar ”som”, och jag börjar bry mig om mer än hur det går för mig i spelet – jag vill att karaktären ska lyckas. Eller, som med min älskade Hugo the Glorious i DungeonQuest, att karaktären ska misslyckas så totalt att jag aldrig kommer att glömma det.

Spel ska ju skapa historier och minnen. Att ha en specifik karaktär att känna koppling till, att identifiera sig med eller att känna sympati för, hjälper mig lite på traven med att göra just det.

Facebook
Google+
Twitter
LinkedIn
Pinterest