I stort är brädspelssfären en väldigt trevlig geometrisk form att uppehålla sig i, fylld av personer som lägger ner fysiskt omöjliga mängder tid på att göra regelsammanfattningar och foam core-inserts eller starta facebookgrupper där ensamma spelsugna kan finna kartongkärleken. Ett fyrfaldigt leve och minst 255 likes för alla dem tycker jag. Men tyvärr finns det också en tendens till att om man kan mycket om brädspel så kan man vara lite av en röv också. Eller rättare sagt: om man är intresserad av brädspel har man rövtendenser.
Det är oförnekbart. Alla har vi någon gång gång
Det började som en felskrivning men nu blev det ett vansinnigt roligt skämt istället. Det är som att jag är en magiker.
betett oss som Carl Bildt i en situation som inte handlar om honom och skrutit och skrävlat om hur förträffliga spel vi föredrar framför lågpannade fettsvans-spel som Monopol, Trivial Pursuit eller Quiz-mysteriet. Eller hur Settlers eller Risk inte längre ger oss den där kicken som det gjorde när vi började spela spel. Hur vi behöver spel av sådan komplexitet och magnitud att det krävs total tystnad under vår tur, så att vandringen i vårt mind palace inte rubbas.
Inget soundtrack, inget prasslande med godispåsar, inget banter. Bara total tystnad och en perfekt och skör strategi. Och sedan ställer vi oss samma fråga som Marcus Birro gjort varje dag i tjugo år, varför är det ingen som tycker om det vi gör? Rövtendenser.
Vi tycker det är coolt att gilla spel som har sjukt snävt tema, eller spel som har ett så massivt scope att de kräver drygt åtta timmars närvaro: tre timmar att sätta upp, fem timmar för att slå i reglerna och tio minuter för att få hentai-stryk. Och med all rätt, de är awesome spel som är awesome. Men de kräver ett engagemang som vida överstiger meddelsam umgängelse Och jag vill hängzing teh hängz med mina vänner. Inte känna att jag gör ett grupparbete i ett ämne som jag aldrig kan använda i mitt CV. Jag gör gärna det också, men då vill jag göra det med andra personer som också har en hobby som är mer komplex än deras arbetsuppgifter. Inte lura hem mina intet ont anande kamrater med löften om ett sjukt roligt spel och all around good time, duka upp det här:
och mötas av det här
Det var knappast det som fick mig att börja spela. Och det är definitivt inte det som får mig att fortsätta vilja spela. Jag kan tänka tillbaka till säkert ett gross gånger det senaste året där jag bjudit hem några av de finaste människorna jag känner och blivit irriterad för att de vill prata om sina liv istället för att lyssna på min 45-minutersgenomgång av Rymd-Terra Mystica eller Jordbruks-Eclipse. Dat eez sehr sillyful och måste genastligen upphöra!
Och det kommer det göra också. Det är dags att plocka av sig rövhatten och sluta gnälla på spel jag inte gillar och bli uppslukad av de jag älskar istället. Jag kommer fortsätta med random shoutouts till spel som är svårare än Lars von Trier med ett japanskt 3d-pussel, men det kommer som sagt bara vara i tourettesform. Resten av tiden kommer vara fokuserad på good clean fun. Jag lämnar de mer migränframkallande spelen till KJ. Han gillar ju formler.
/*
Helt rätt; hata inte andras spel, älska dina egna!
It’s ok, I’ll take the brain-fuckers!
Detta var ett inlägg jag gillade! jag är fortfarande i den naiva fasen av hobbyn att jag spelar för att jag tycker det är en underbar form för social samvaro.
När vi träffas för att spela så tar oftast spel som säger 60min på lådan 120minuter+ för att vi pratar, ändrar musik, hämtar snacks och stökar.
Däremot så kan jag ju erkänna att även jag har råkat ta på mig rövhatten när jag försökt inviga någon i spelandets underbara värld och de sneglat på mitt spel med ett hav av komponenter, suckat för att det är på engelska och frågat om vi inte kan spela Finans istället….
Men jag ska försöka leva som Emil lär och kasta bort rövfasonerna även vid de tillfällena. Sprider vi glädje så sprider vi även intresset för hobbyn.