Ja, inte är det nå badpeppar.
Den som direkt vet från vilken skiva det citatet kommer delar förmodligen min smak när det gäller julmusik. Men nu är julen över för den här gången, för den varar verkligen inte till påsk. Men det gör förhoppningsvis julklappsspelen.
Under vår gran låg det fem spel den här gången. Här följer mina tankar om dem.
Glass Road
Det här spelet har jag redan skrivit om, och mina åsikter har inte förändrats. Det är fortfarande ett mycket bra spel som ter sig väldigt olika beroende på uppställningen. Jag gillar det i ett spel, att det inte går att ha en idiotsäker plan redan innan spelet tagits ur kartongen.
Det fungerar förvånansvärt bra på bara två spelare, och när de har lite kläm på spelmekaniken känns det som att det tar längre tid att sätta upp spelet än det tar att spela. Då känns regelförslaget att utöka spelet från fyra till fem rundor helt berättigat. För det här är verkligen ett spel som tar slut för fort på få spelare.
The Witches: A Discworld Game
Ett trevligt spel som rör sig fram i en ganska maklig takt. Spelarna iklär sig rollerna av blivande häxor i Sir Terry Pratchetts underbara Skivvärld. Ni vet, Tiffany, Petulia och de andra. Ni som inte vet – jag är extremt avundsjuk på den litterära skatt ni har kvar att upptäcka. Men nog om böcker, nu pratar vi om brädspel.
Jag tror att en icke-Pratchettfantast kan tycka att spelet är trevligt, men det är helt klart gjort för någon som har koll historien. I princip allt har referenser till någon av de tio böckerna. Spelarna är som sagt blivande häxor som rör sig runt i kungadömet Lancre och hjälper till med problem, allt från förlossningar och sjuka grisar till onda drottningar och alver. Problem löses genom att med tärningsslag och specialkort komma upp i problemets poängnivå. Ju fler problem du löser, desto mer fördela får du och kan alltså lösa svårare problem. Hålls problemnivån på en hanterbar nivå när problemhögen tagit slut vinner den som har mest lösta problempoäng. Eller så har alla vunnit, för det kan spelas som ett co-op.
Det blir ganska snabbt tydligt att bestraffningen för att misslyckas inte är så farlig, så åldersnivån på 13+ känns lite hög tycker jag. Det här är ett bra spel för alla Pratchettfans och de som vill ha ett trevligt familjespel. I alla fall om familjen gillar att spela spel.
Dungeon Roll
Kortfattat är är Dungeon Roll ett mer avancerat Zombie Dice i rollspelsmiljö. Okej, nej, det stämmer inte riktigt. Spelaren slår sju följeslagartärningar och använder dem efter bästa förmåga i den håla (som är det jag tänker översätta dungeon till) som en motspelare får befolka med ideliga tärningsslag.
Mekaniken är lättförståelig och logisk, men kräver ändå en del tänkande och analyserande av de alternativ som finns. Det funkar bra på två spelare, men allra bäst tror jag det är på tre, så du får en paus varje runda och kan se över vilka skatter du har och lägga upp någon form av taktik. Spelet rekommenderas för upp till fyra spelare och jag tror inte att de är en så bra idé att överstiga det allt för mycket. Även om du teoretiskt sätt kan ha hur många spelare som helst så kommer det bli väldigt lång väntan innan du får göra något, eftersom det bara är två spelare som är aktiva åt gången.
Ett trevligt litet mellanspel som ändå känns som ett “riktigt spel” trots sitt format.
Timeline
Som andra halvan av teveprogrammet Förr eller senare, men du slipper klämkäcka programledare och puckade kändisar.
Alla spelare får fyra kort med olika händelser, i vårt fall vetenskapliga upptäckter. Dessa ska ett i sänder placeras på en tidslinje. Gissar du rätt blir du av med händelsen, men om du placerar den fel blir du av med kortet och får dra ett nytt. Den spelare som först är av med alla sina händelsekort är vinnaren.
Ett mycket trevligt litet spel att plocka fram och socialisera kring, framförallt för grupper som gillar TP och liknande frågesport. Att der finns i ett flertal versioner (Musik & Film, Uppfinningar, Historiska Händelser, etc) som i viss mån går att kombinera ger en hög återspelbarhet. Och när du har spelat sönder det och kan alla årtal utantill har du förmodligen lärt dig mer om viktiga historiska tidpunkter än du lyckades med under hela din skolgång.
7 Wonders
Tjugoen (21) priser stoltserar kartongen med, och jag kan förstå varför. Den grundläggande mekaniken är ganska simpel när du tagit dig över den första förståelsetröskeln, men om du inte lyckas med det ter sig spelet ganska obegripligt.
Det känns som att Nations utgått lite från det här konceptet och försökt vidareutveckla det, mer och mindre lyckat. För ibland är mindre mer. Alla spelare får sju kort, spelar ett och skickar sedan sin hand till spelaren bredvid. Ett nytt kort spelas och proceduren upprepas tills det är två kort kvar. Då spelas ett och det sista slängs. Detta görs tre gånger, och den som efter tredje akten har mest segerpoäng vinner. Enkelt, inte sant?
2-7 spelare känns väldigt generöst. I tvåspelarläget kommer likt Alhambra en tredje fiktiv spelare in, som de mänskliga spelarna turas om att styra. Det funkar mycket bra, även om det gäller att ha koll på vad som händer. Halvvägs in i vårt spel började vi inse att Dirk (som vi alltid kallar våra fiktiva spelare) såg ut att leda rätt stort eftersom vi båda dumpade de bra kort vi själva inte kunde bygga på honom för att hålla de borta från varandra. Men sen började han fatta mindre bra beslut, så det löste sig för oss.
Alla interaktioner du har i spelet är med de spelare du har till höger och vänster om dig själv, så det blir inte en sådan jättestor skillnad att ha fyra, fem, eller fler spelare. Den enda skillnaden är att ju fler spelare det är, desto mindre chans har du att kunna gissa vilka kort du kommer få.
Väldigt bra spel, för ovanlighetens skull även när det gäller tidsåtgången. Det var länge sedan jag spelade ett spel som kändes så lagom långt. Trettio minuter per spelare står det på kartongen, men det är att ta i även med ovana spelare.
På det stora hela har speljulen varit mycket lyckad, både när det gäller givna och mottagna presenter. Nu hägrar 2015 med alla nya släpp. Jag känner på mig att det kommer bli ett bra år.
Och kom ihåg; För mycket av det goda är bara bra.