Månad: juli 2016

I vardagen är det inte alltid så lätt att få ihop nog folk för ett spel. Ett kort solospel är däremot enkelt att klämma in. Entré Friday.
Det är inte helt oväntat ett spel om Robinson Crusoe, men här spelar du inte den skeppsbrutne, utan (som titeln avslöjar) öbon Fredag. Du har ett lugnt och skönt liv på din söderhavsö när det plötsligt en dag kravlar upp ett inkompetent blekansikte på din strand och sabbar hela ditt upplägg. Det gäller för dig att hjälpa Robinson utvecklas till en fullbordad öbuse stark nog att spöa två pirater för att han ska lämna dig och din ö i fred. Och det är ingen lätt sak för herr Crusoe är minst sagt inkompetent.

Mekaniskt är spelet en deckbuilder där du börjar med en lek på arton kort med ett genomsnittligt värde på 0. För att uppgradera den gode Robinson ska du ta dig igenom en kortlek med faror. Du drar två av farorna och väljer vilken av dem han ska ge sig på. Sen drar du ett valfritt antal kort från din Robinsonlek upp till det som är angivet på farokortet. Om du nått upp till det värdet farokortet kräver har du vunnit det och det omvandlas till ett Robinsonkort i din samling. Men om du inte kommit upp i rätt värde ställs du inför två val. Antingen kan du betala en hälsopoäng för att få dra ett till Robinsonkort från din hand (kan upprepas tills du har slut på liv) om du verkligen vill ha farokortet. Eller så kan du betala mellanskillnaden mellan dina korts poäng och farokortets efterfrågade med hälsopoäng. Du vinner inte farokortet, men de betalade hälsopoängen kan användas för att saka spelade kort du inte vill behålla. På så vis kan du bli av med oönskade negativa kort och slimma din Robinsonlek närmare den dödsmaskin som finalen kräver.

Ibland är skäggtomten riktigt kass. Men här kan jag alltså spendera 5 hälsopoäng och få slänga alla de dåliga korten.

Tre gånger ska du ta dig igenom farokorten, och varje varv blir de svårare och svårare att slå. Förmodligen kommer du spendera större delen av det första varvet med att slänga dina kassa kort för att använda det andra varvet till att förvärva nya. Men det är det som är själva spelet, jag ska inte vara baksäteschaufför.
Var gång du går igenom din egen hand blandas ett negativt kort in i det. Detta symboliserar tiden Robinson spenderar ensam på ön, vilket tar ut sin tribut genom att göra honom lite knäpp. Eller, han spenderar tiden med Fredag, dvs spelaren. Det säger en del om hur ditt sällskap är…
Tematiskt utvecklas alltså Robinson med utmaningarna och vinner antingen nya föremål eller färdigheter, eller så slutar han vara korkad, rädd och svag. Och ju längre tid du tar på dig, desto fler problem får han som måste tas om hand. Ett väldigt snyggt system i mitt tycke.

Det är inte hälsosamt att vara ensam för mycket.

Fungerar det då? Ja, det tycker jag. Det är ett smidigt litet spel som kräver 25 minuter och plats som en lite större flygplansbricka. Men de första gångerna du spelar det vill du nog ha ett helt bord för att kunna ha en bra översikt. Det finns fyra nivåer du kan spela på och efter några genomspelningar känns de ganska väl avvägda. Den första nivån är ganska lätt att klå medan den fjärde (det “riktiga” spelet) är bra mycket knepigare.
Jag gillar skillnadrna på piraterna som agerar slutbossar (det finns tio totalt att dra av), men de kunde gärna varit okända tills du möter dem.

Pirater med varierande svårighetsgrad. Den vita siffran är antalet kort du får spela, den röda är poängen som ska nås.

Har jag inget negativt att säga då? Såklart har jag det.
Manualen är allt annat än välskriven, om du varit intresserad men avskräckts när du läst den ska du definitivt ge spelet en chans.
Det tenderar att bli ganska mycket kort i spel ibland, och det kan vara svårt att hålla reda på allt. Spelet har en bestämd uppfattning om hur du ska placera alla kort, men jag blir inte hjälpt av den. Bättre då att hitta ett sätt som funkar för dig. De medföljande kartongbitarna du är tänkt att lägga de olika korthögarna på är bara i vägen.

Brädesbitarna kan vi lämna på stranden.

Som fotnot kan nämnas att Friday likt Black Friday är resultat av Friedmanns Fredagsblogg som han skrev 2008-2013.

Android: Netrunner är det bästa spelet jag vet. Det har jag säkert sagt många gånger förr (till mina vänners förtret). Dessa dagar ser det dock inte lika mycket spel som jag önskar; smyger mig hem till oss så finner man mig inte sällan långsamt bläddrandes i pärmarna med kort, med en lång, sorgset sökande blick ut över gatan nedanför. Det är en tragisk syn.

Likt en synsk amerikansk drama-vän så vet naturligtvis allas vår Tobias att något mig fattas. Över cyberwebben känner han min sorg, han ser hålet i min själ som sakta växer sig större. “Peder, jag tror att jag har något för det där,” säger han med varm, tröstande röst.

“Har du hört talas om Android: Mainframe,” frågar han.

Peder spelar Netr…jag menar Android: Mainframe

Jag säger det direkt: spel där min fru kan vinna två av de tre första omgångarna ligger alltid på bonus i mitt fiktiva poängsystem. Det är något visst med ett spel där regeltexten skulle rymmas på en mjölkförpackning, och där förklaringen av komponenterna kan göras i två meningar.
Efter en regelgenomgången på två minuter – använd kort från bord eller hand, ringa in dina porträtt-tokens med de blå bitarna, skapa stora zoner, få poäng i slutet av spelet (woop, nu är jag nere på 20 sekunder) – så var spelet uppe och igång på lika kort tid. Där ligger det, med sina stora plastskivor fastkilade i varandra. Det är ett estetiskt lite…märkligt spel.

Som resident Netrunner-lover så är jag naturligtvis svag för den art man använt på program-korten och för porträtten. Jag är ingen plastkille (annat än, ja ni vet), men de blå bitarna (partitioner) man använder för att skapa zoner och skärma av brädet funkar väldigt bra för mig. Det är abstrakt nog för att jag ska köpa det, och samtidigt är det en perfekt nyans av blått. När brädet blir mer och mer fyllt av dessa partitioner, när de flyttas runt och tas bort över spelets gång, så känns det nästan som en digital kamp om information och position. Men de svarta plattorna som bildar själva brädet? Det är nog något av det mest fruktansvärda jag sett sprunget ur en pappkartong. Att spela spel är för mig till stor del en emotionell och estetisk aktivitet, och det är svårt att riktigt njuta av ett spel när jag samtidigt bara vill slita upp plastskivorna och kasta ut dem från balkongen.

(Kastar man ut dem från balkongen är det lätt att de hamnar på en picnic-filt)

Både jag och min fru tycker om karaktär, och att få “sätta sin prägel” på ett spel. När vi spelar Castles of Burgundy så lyckas hon alltid skapa ett prinsdöme som känns väldigt hon; många djur, pengaeffektiva gruvor och allting ordnat för ögats njutning. Jag å min sida älskar att få välja specifika karaktärer och spelstilar. Gärna så destruktiva som möjligt.

I Mainframe påverkar valet av karaktär inte jättemycket, men tillräckligt för att det ska kännas kul: väljer du att spela som Kate så får du större valmöjligheter med de gemensamma programmen som alla spelare kan köra, och man kan återanvända tidigare kastade program. Har du istället valt Noise så handlar allt om att förstöra för och hindra dina motspelare.

Gissa vem jag spelade mest som.

Ni gissade fel.

Det är något väldigt trevligt över ett abstrakt spel som tillåter att personlighet och humör skiner igenom. I min molokna frustration var jag inte speciellt sugen att spela destruktivt när jag 1) faktiskt fått en entusiatisk och spelsugen fru till bordet, och 2) äntligen får se Netrunner-liknande saker förgylla tillvaron igen. Att spela som Kate kändes kreativt och skapande, precis som hennes Netrunner-motsvarighet, vilket var precis vad jag behövde. Min fru spelade kriminell aristokrat, så jag vet inte vad det säger om henne.

Eftersom detta inte är en recension säger jag inte vad jag tyckte om spelet (ok det var bra).

“Helt ok,” säger min fru. Men det säger hon om det mesta.