Publicerad den 1 kommentar

Maru

Trogna läsare av bloggen har märkt att det inte hänt så mycket här på några månader. Det beror på att tid inte är en oändlig resurs, och alla vi i den här blogsfären har våra egna anledningar till tystnaden.

I mitt fall har brädspelsbloggandet fått kliva åt sidan till förmån för litterära projekt. Ett av dem är Maru – en postapokalyptisk roman som utspelar sig i Sverige femtio år efter fallet. Läsaren får följa en ung mans kamp för överlevnad på botten av ett litet samhälle kring ett gammalt vattentorn.

Eftersom vi lever i det digitala tidevarvet har jag valt att publicera romanen i blogformat. Historien presenteras i lagom långa avsnitt, måndag till fredag, på maru.kjstjernstrom.se. Nedan följer första delen av historien.

 

Maru_KJS

I
VATTENTORNET

Maru hade tappat en tand till under natten. Han märkte det inte först, kinden hade bedövats av trycket från den, men när han gäspade kändes det hur något skavde mellan kinden och käken. Försiktigt kände han med tungan på de övriga och försökte räkna dem. Tjugofem eller tjugosex, det blev olika resultat var gång han räknade. Ingen av dem verkade sitta löst i alla fall. En klen tröst, han hade inte märkt något konstigt med den han nu hade i sin hand. Han vände och vred på den som om han hoppades hitta en omöjlig guldlagning, men någon sådan hade inte magiskt dykt upp.
Hotellets luft var rå och kvalmig. Det kallades Hotellet, men en sovsal var närmare sanningen även om det också målade upp en allt för skön bild av de missfärgade träskivor som satts samman till en fönsterlös låda i lägrets utkant. Glipor i väggarna släppte in strimmor av ljus där damm och smuts dansade runt i luften. I två rader längs långväggarna låg nattgästerna, de flesta verkade fortfarande sova. Några snarkade och en gnydde ängsligt i sömnen. Det var trångt och luktade av instängd luft och smutsiga människor, men det var ett tak över huvudet. Och viktigare – det låg innanför palissaden.
Så ljudlöst han kunde knöt han upp ryggsäckens band han haft runt sig under natten, kontrollerade att inget stulits och smög ut i den kalla morgonluften. Kisade i den lågt stående solens ljus och drog ihop sin krage runt halsen. Hans blick mötte den hos en okänd kollega som satt och slevade i sig det sista av sin frukost. De nickade i tyst samförstånd, båda medvetna om vikten av en tidig morgon. Maru kunde inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på den andre sökarens utrustning. En kikare prydde bröstet på hans vindjacka och de många fickorna såg välfyllda ut. Från ryggsäcken stack en kofot upp – en riktig, inte bara ett järnrör med tillplattad ände som Maru hade. Bredvid kofoten syntes den nötta kolven av ett avsågat hagelgevär. Det här var en spelare i en helt annan division.
Maru gick bort till Horsa som satt och putsade en smutsig och sliten armbandsklocka, säkert något han fått som betalning för en natt på hans hotell. Han såg upp när Maru närmade sig grytan och grymtade bifallande åt hans frågande blick. Maru försåg sig av klumpsoppan som förlorat alla sina klimpar redan kvällen innan. Men det kalla spadet var en bättre frukost än ingen alls. Framförallt var gårdagens rester gratis för den som betalt för mat och logi, och skött sig under natten. Maru hade för länge sedan tappat räkningen över hur många nätter han spenderat hos Horsa. Men att vara stamgäst gav inga fördelar. Den som inte kunde betala fick söka sig någon annanstans.
Hans kollega hade ätit färdigt och var på väg ut ur lägret. Maru tog snabbt hans övergivna plats för att kroppsvärmen han delat med sig av till stenen inte skulle gå förlorad. Han skyndade att sleva i sig den blaskiga soppan för att inte tappa det lilla försprång han hade över de som kostade på sig en sovmorgon. Kanske hade någon av dem lyckats dagen innan. Kanske var det någon av hans rumskamrater som hade hittat lådan med persikokonserver han hade hört rykten om igår kväll. I så fall sov han säkert potatisbrännvinets tunga sömn. Den som är rik har råd att sova.
Styrkt av den kalla soppan kontrollerade han igen att han hade allt med sig innan han begav sig mot lägrets utgång. Med sänkt huvud gick han förbi vakterna för att undvika problem, men de verkade inte notera honom. Säkerheten ut ur lägret var något helt annat än in. Den som gick ut skulle förmodligen återvända innan skymningen, och om du ville in så fick du betala. Direkt utanför grinden vek han av åt höger, öster ut. Han följde sin vanliga stig över kalhygget som omgav lägret och vände sig om flera gånger för att se om någon följde efter honom. Lägret låg som en krans runt det höga vattentornet som i ensamt majestät sträckte sig över den låga bebyggelsen innanför palissaden. Mörka skepnader uppe på tornet avtecknade sig mot himlen. Ingen kunde röra sig över hygget utan att tornet visste om det.
När han kom in bland träden vågade han byta riktning utan att avslöja för hela världen åt vilket håll han var på väg. Vissa arbetade i grupp men Maru var en ensamspelare. Inga behov av samråd för alla beslut, ingen att dela med. Visst var du svag för dig själv, men ensam var det lättare att gömma sig eller fly från fara. Han föredrog skogen framför vägarna, där var det inte så många andra som rörde sig. För den som hade en vagn var vägen det enda stället att ta sig fram, så risken för överfall var desto större. Maru föredrog sin ryggsäck och det han kunde bära i händerna. Han fick kanske inte med sig lika mycket som andra, men rörligheten hade betalat sig åtskilliga gånger. På hans mentala karta fanns en gammal industri några timmar bort som inte var helt tömd senast han var där. Kanske var det hans tur att komma tillbaka som en rik man?
Publicerad den Lämna en kommentar

Rimstuga

För att ni ska spara lite tid och umgås med varandra istället nu till julen så har Allt på ett kort, som är vänliga själar, ordnat det åt er. Vi har julrimmat på paketen på de vanligaste julklapparna du kan ge bort. Kan du gissa vad det är?

 

Julen är en galen tid
i herrgård liksom prång
Men jämfört är det lugn och frid
med denna spelomgång

 

Fjärran, långt där borta
i både tid och rum
Kommer du till korta
om ödet gjort dum

 

Fall med mig ned i djupet
det hörs en klagolåt
Men stannar ej vid stupet
du ska ju åka båt!

 

Lär dig sädesslagen,
– på tjur och kviga skilj
Om du vill klara dagen;
ta hjälp av din familj!

 

Hör rösterna dig kallar
önskar göra dig frälst
Kliv bort från världens mallar
– för gammal är ju äldst
Publicerad den 1 kommentar

Spela spel med mig

Den här gången blev det en sångtext för alla som har svårt att få sina nära och kära att spela spel med dem.
Sjunges företrädesvis på melodin till Abbas Take a chance on me, gärna med lite desperat röst och yvig dans.

(Spela spel, spela spel, spela spela, spel spel)

Vill du spela spel? Det blir världens grej!
Snälla säg du vill
spela spel med mig
Jag kan spela vad som helst, du kan välja fritt
Något av en kraftig tysk eller spexig britt
Du kan spela troll, eller studsig gummiboll
Styra upp en stat
Va en rymdpirat
Du kan göra vad du vill, och sen lite till
Det är inte ens ett krav att du sitter still!

Spela spel med mig
(Det kan du väl göra?)
Kan jag locka dig?

Vi kan på måfå, ta ned en låda, och se vad vi känner
läsa lite regler, smeka komponenter, och sitta där som vänner
Kom igen, du vill!
Det finns ju så många spel, som jag för min egen del
vill spela
Men du sitter ju bara tyst, jag hör inte minsta knyst
Från din mörka vrå
Säg vad vill du då?

Du kan satsa allt, du kan spela kallt
Du kan spela fult
och ha färgen gult
Du kan bygga upp en stad, eller riva ner
Hålla upp en god fasad och sen mörda fler
Vi kan bygga hus, vi kan frakta lass med grus
Vi kan ha en såg
eller åka tåg
Vi kan leta skatter i en egyptisk grav
vi kan segla lastfartyg på ett öppet hav

Spela spel med mig
(Kom igen, är det för mycket begärt?)
Varför säga nej?

Du kanske tycker det är barnsligt, eller bara nördigt – det är kanske riktigt
Men du är bland vänner, om du i dig känner, är det då så viktigt
vad nån annan ser?
Vi kan spela varje kväll, eller bara en kort duell
i Magic
Vi kan ha ett äventyr, som möss eller andra djur
Du kan spela Gud
Eller cykelbud

Du kan bygga slott, eller lösa brott
Va en pandabjörn
eller runda Tjörn
Om du önskar eskapism, är det rätt modell
Nyttja då min expertism, här och nu ikväll

Kom och dra ett kort, eller slå ett tärningsslag
Det blir världens grej
Spela spel med mig
Jag ska göra allt jag kan för ett spel med dig
och jag kommer inte att acceptera nej
(Spela spel, spela spel, spela spel med mig)

La la la la laa, la la la la laa
Det blir världens grej
Spela spel med mig
Jag ska göra allt jag kan för ett spel med dig
och jag kommer inte att acceptera nej
(Spela spel, spela spel, spela spel med mig)

La la la la laa, la la la la laa
Det blir världens grej
Spela spel med mig…

Publicerad den Lämna en kommentar

Viceroy

Viceroy är det spel med absolut snyggast och flest illustrationer jag har sett. Alla (och det finns många) brickor har unika illustrationer av hög kvalité som ger spelet en episk känsla. Det finns en logisk förklaring till detta – spelet är satt i den ryska spelvärlden Berserk som länge varit ett kortbytarspel (med fler än tretusen olika kort). Men nu är det inte kort utan brickor, och vi ska inte byta – vi ska buda på dem.
Alla spelare har resurser i form av röda, gröna, blå och gula juveler. Dessa förvaras bakom en skärm så motspelarna inte vet hur det ser ut i din penningpung. Var runda kommer det upp fyra brickor att buda på.


Warlord, Arbalester, Swordsman eller Saboteur?

Varje spelare budar en juvel. Om alla har budat på olika färger får respektive spelare brickan som matchar dennes bud. Blir det krock om ett objekt får de spelarna antingen försöka komma överens, annars måste de buda om. Brickor ingen köpt den här omgången flyttas till andra sidan och kan väljas även nästa budomgång, sen försvinner de. Du kan också välja att buda noll, och får då plocka åt dig tre nya juveler från banken istället.
När du väl har fått en bricka så ska du försöka bygga en maktpyramid. Varje bricka har fyra juvelmarkeringar på sig som visar hur många juveler du måste spendera för att bygga den. Den lägsta nivån kostar juvelen i botten, våning två kostar den lägsta OCH den näst lägsta, våning tre de tre nedersta och vill du lägga brickan på den fjärde våningen kostar det alla fyra juvelerna.


En bra början.

Bredvid juvelmarkeringen på brickan syns också belöningen för att placera brickan just på den våningen. Inte helt oväntat blir belöningen bättre ju högre i pyramiden du kommer.
Brickorna har färgade cirklar som visar hur de ska pusslas ihop. Du behöver inte matcha färgerna, MEN det finns såklart poäng att tjäna om du lyckas med det. Här är det lätt att falla ned i kaninhålet av vackert byggande. Men du ska ha stor tur om du ska få till det hela vägen innan dina motspelare har sprungit ifrån dig.


Nu börjar förfallet.

Det gäller alltså att ha rätt juveler för att både kunna buda till dig och bygga brickorna, samtidigt som du måste försöka hålla koll på vad det är du behöver för att få poäng. För det finns såklart mer än ett sätt, men det orkar jag inte gå in på här.
Budgivning funkar bra för att få spelare att bry sig om varandra, men när väl auktionsfasen är klar tenderar alla spelare att försvinna in i sina egna bubblor för att se hur de ska agera med det de fått med sig.
Det är ett intressant spel där det är spännande att bara få se alla nya ilustrationer första gången du spelar, men det tar nog några genomspelningar innan du känner att du faktiskt vet vad du håller på med.

Både Tobbe och Mange lyckades riktigt bra i sitt pyramidbyggande…


Börjar bli fina pyramider, och då är de inte ens färdiga än.

…medan jag snarare fick till en stödmur.


Avsaknad av höjd kan väl kompenseras med bredd?

Publicerad den Lämna en kommentar

Mystic Vale

Ända sen jag första gången fick ett Gloom-kort i handen kände jag att genomskinlig plast kunde revolutionera spelandet. Men jag måste säga att jag varit besviken på hur lite och framgångslöst det använts efter det. Tills Mystic Vale då.


Smygfotat i Allt På Ett Korts hemliga speltestanläggning.

Spelet kunde (felaktigt) beskrivas som  en lekbyggare, men det är snarare en kortbyggare. För till skillnad från en vanliga lekbyggare, där du försöker fylla på din hand med bättre och bättre kort samtidigt som du successivt gör dig av med skräpet du började med, är du i det här spelet fast med dina tjugo kort. Din lek kommer varken bli större eller mindre. Men korten i den kommer förändras. För alla dina kort kommer i plastfickor med plats för två till tre uppgraderingar i genomskinlig plast som du helt enkelt stoppar i plastfickan.
Du börjar med ett gäng ganska kassa kort (en röd och en blå plupp), några få okej (blå plupp) och en hel hög med blanka. Blanka kort, tänker du, de fyller väl ingen funktion annat än att klogga igen handen? Svaret är nej, eftersom de inte fyller någon funktion tar de heller ingen plats annat än på bordet då. Låt mig återkomma till varför.


Många kort blir det, i alla fall i början.

Blåa pluppar är Mana – valutan i spelet. Du vill dra så många som möjligt av dem för att kunna köpa kortuppgraderingar. De röda plupparna är det som begränsar hur många kort du kan dra. Du kan dra kort från din lek så länge du vill, men om det syns fler än tre röda pluppar så är du tjock och får slänga hela handen. Således spelar ett blankt kort ingen roll.


En till mana vore ju bra, men klarar jag det utan att bli tjock?

Den säkra spelaren stannar alltså när det ligger tre kort med röda pluppar uppe. Men i det läget har den lite mer våghalsige ett val att göra. Hur många fler kort kan du dra utan att få en plupp till? Är det värt risken? Vissa kortuppgraderingar gör att du klarar fler röda pluppar, men de riktigt bra lägger till nya.
I reglerna är det inte rekommenderat att ha fler än en röd plupp per kort, men det är inget som hindrar dig från att göra det. Du kan skapa ett riktigt monsterkort med tre röda pluppar – men risken är att du aldrig får använda det eftersom oddsen är att du kommer bli tjock så fort du drar det.


I slutet av spelet sitter du med sådana här skapelser och känner dig (förhoppningsvis) ganska nöjd med dig själv.

Jag älskar verkligen den här typen av push-your-luck-system; om min hand skiter sig så är det inte någon annans fel än min egen.
Korten har ju inte bara röda och blåa pluppar, de har också specialeffeker, rena poäng och andesymboler. Dessa symboler används för att köpa specialkort som inte hamnar i din hög, utan ligger bredvid och ger förmåner (extra mana, poäng, etc).


Du vill ha dem alla, men är du andlig nog?

På så vis kan din hand användas på många olika sätt och mot slutet av spelet får du ofta känna att du kan göra hur mycket som helst.

Jag gillar temat, men det har ytterst lite att göra med spelmekaniken, och det faktum att det inte är någon interaktion mellan spelarna annat än att alla är ute efter samma kortuppgraderingar kan till och med få en pacifist som mig att sakna busmöjligheter. Men detta kommer med största säkerhet i framtida expansioner.
Det är ett vackert, mysigt och väldigt taktilt tillfredsställande spel som jag gillar skarpt.
Kommer helt klart hålla utkik efter CCS-symbolen i framtiden.


CCS – och då pratar vi inte om handkräm.

Publicerad den Lämna en kommentar

The Gallerist

Jag gillar utmaningar. Jag gillar när ett spel har många mindre delar som arbetar sammanflätat på ett sätt som gör det smått omöjligt att tänka med än några steg framåt. Jag trodde inte att jag skulle möta ett spel jag gillade, men som lyckades dribbla bort mig så pass att jag inte ens efter första genomspelningen kände att jag skulle prestera hyfsat en andra gång. Tills jag mötte The Gallerist.

Bräde
Ser ju inte allt för svårt ut, eller?

I The Gallerist tar spelarna, som titeln antyder, rollen som gallerister. Och precis som i verkligheten vinner den som i slutet har mest pengar. Jag älskar verkligen det cyniska sättet spelet ser på gallerister – det spelar ingen roll hur många konstnärer du upptäcker eller hur många konstverk du visar upp. Vad som betyder något är storleken på bankkontot. Det är nästan så jag kan ana att spelskaparna har ett förflutet i konstvärlden.

Mitt Galleri 2
“Mitt galleri finns det inga galler i” sjöng Robert Broberg – men i The Gallerist låser du in potentiella köpare tills de handlat av dig.

Alla spelare har varsitt galleri dit de vill locka köpare och kränga på dem allehanda konstverk. Dessa konstverk kan köpas av etablerade konstnärer för det pris deras berömmelse kräver, eller så kan spelaren försöka upptäcka en ny konstnär och får då köpa ett konstverk till lägsta möjliga pris oavsett hur berömd konstnären blir. För som gallerist handlar det förstås om att snacka upp de konstnärer du har konst från, så priset stiger. Ju kändare konstnär, desto dyrare konstverk. Och när en konstnär når stjärnstatus slutar den skapa konst. Ännu en väldigt dum-rolig detalj.

Mitt Galleri 1
Mitt galleri på insidan. Kanske inte den mest säljande utställningen.

Men det finns fler fördelar med att införskaffa konst, för ju fler olika konsttyper du har köpt, desto fler fält på den internationella marknaden öppnas för dig. Jag tänker inte gå in på det här, men det är till stor del där som alla de där poängen-i-slutet-du-inte-vet-hur-många-du-ska-få kommer från.

Internationella Marknaden
Den internationella marknaden…

Internationellt Erkänd Konst
…med internationellt erkänd konst att sukta efter.

Det är ett roligt spel med torr, svart humor med många intressanta och tematiskt passande mekaniker. Så vad är det då som gör att jag underpresterar i det här spelet? Många bäckar små, men de största av dem är två spelmekaniker jag inte är så bra på att hantera ens fristående, men tillsammans med en massa andra distraktioner tappar jag bollen helt.
För det första; att arbeta med en VP-lik resurs. Alla spelare har rykte att jobba med för att få olika fördelar. Men det faktum att ryktet hålls koll på likt en VP-slinga i botten på brädet gör att det instinktivt bär mig emot att spendera den. Det känns så mycket mer naturligt att bara kämpa för att öka på den hela tiden, även fast jag vet att det inte är det som är meningen.
För det andra; att förutse motspelarnas aktioner. En ganska unik mekanik är Kicked-out-funktionen. Spelplanen fungerar så att det finns fyra områden där spelarna kan ställa sina avatarer och på varje ställe kan en av två olika saker göras. Exempelvis kan spelaren i konstnärsdistriktet antingen köpa konst eller upptäcka en ny konstnär. So far, so good. Men om du har ställt din spelare där och gjort din tur och jag sen ställer min där så får du möjligheten att göra en Kicked-out-action – om du betalar en viss mängd av ditt rykte får du göra en av sakerna igen. Du kan alltså på detta vis få ha dubbla turer varje runda, om du bara lyckas hamna rätt i tempo med dina motspelare och alltid vara steget före dem. För mig, som mest bryr mig om min egen del av spelet, blev det snarare tvärt om – jag var alltid steget efter och kom aldrig in i rytmen.

Men kanske var det inte jag som var så väldigt dålig, utan Tobbe som var så väldigt bra på att sköta just de nämnda mekanikerna. Vi kan väl säga det i alla fall?

Tobbe
Tobbe försöker (och lyckas) hitta kryphål i reglerna.

Publicerad den Lämna en kommentar

Friedmann Frieses Friday

I vardagen är det inte alltid så lätt att få ihop nog folk för ett spel. Ett kort solospel är däremot enkelt att klämma in. Entré Friday.
Det är inte helt oväntat ett spel om Robinson Crusoe, men här spelar du inte den skeppsbrutne, utan (som titeln avslöjar) öbon Fredag. Du har ett lugnt och skönt liv på din söderhavsö när det plötsligt en dag kravlar upp ett inkompetent blekansikte på din strand och sabbar hela ditt upplägg. Det gäller för dig att hjälpa Robinson utvecklas till en fullbordad öbuse stark nog att spöa två pirater för att han ska lämna dig och din ö i fred. Och det är ingen lätt sak för herr Crusoe är minst sagt inkompetent.

Mekaniskt är spelet en deckbuilder där du börjar med en lek på arton kort med ett genomsnittligt värde på 0. För att uppgradera den gode Robinson ska du ta dig igenom en kortlek med faror. Du drar två av farorna och väljer vilken av dem han ska ge sig på. Sen drar du ett valfritt antal kort från din Robinsonlek upp till det som är angivet på farokortet. Om du nått upp till det värdet farokortet kräver har du vunnit det och det omvandlas till ett Robinsonkort i din samling. Men om du inte kommit upp i rätt värde ställs du inför två val. Antingen kan du betala en hälsopoäng för att få dra ett till Robinsonkort från din hand (kan upprepas tills du har slut på liv) om du verkligen vill ha farokortet. Eller så kan du betala mellanskillnaden mellan dina korts poäng och farokortets efterfrågade med hälsopoäng. Du vinner inte farokortet, men de betalade hälsopoängen kan användas för att saka spelade kort du inte vill behålla. På så vis kan du bli av med oönskade negativa kort och slimma din Robinsonlek närmare den dödsmaskin som finalen kräver.

Dåligt
Ibland är skäggtomten riktigt kass. Men här kan jag alltså spendera 5 hälsopoäng och få slänga alla de dåliga korten.

Tre gånger ska du ta dig igenom farokorten, och varje varv blir de svårare och svårare att slå. Förmodligen kommer du spendera större delen av det första varvet med att slänga dina kassa kort för att använda det andra varvet till att förvärva nya. Men det är det som är själva spelet, jag ska inte vara baksäteschaufför.
Var gång du går igenom din egen hand blandas ett negativt kort in i det. Detta symboliserar tiden Robinson spenderar ensam på ön, vilket tar ut sin tribut genom att göra honom lite knäpp. Eller, han spenderar tiden med Fredag, dvs spelaren. Det säger en del om hur ditt sällskap är…
Tematiskt utvecklas alltså Robinson med utmaningarna och vinner antingen nya föremål eller färdigheter, eller så slutar han vara korkad, rädd och svag. Och ju längre tid du tar på dig, desto fler problem får han som måste tas om hand. Ett väldigt snyggt system i mitt tycke.

Ålderskort
Det är inte hälsosamt att vara ensam för mycket.

Fungerar det då? Ja, det tycker jag. Det är ett smidigt litet spel som kräver 25 minuter och plats som en lite större flygplansbricka. Men de första gångerna du spelar det vill du nog ha ett helt bord för att kunna ha en bra översikt. Det finns fyra nivåer du kan spela på och efter några genomspelningar känns de ganska väl avvägda. Den första nivån är ganska lätt att klå medan den fjärde (det “riktiga” spelet) är bra mycket knepigare.
Jag gillar skillnadrna på piraterna som agerar slutbossar (det finns tio totalt att dra av), men de kunde gärna varit okända tills du möter dem.

Pirater
Pirater med varierande svårighetsgrad. Den vita siffran är antalet kort du får spela, den röda är poängen som ska nås.

Har jag inget negativt att säga då? Såklart har jag det.
Manualen är allt annat än välskriven, om du varit intresserad men avskräckts när du läst den ska du definitivt ge spelet en chans.
Det tenderar att bli ganska mycket kort i spel ibland, och det kan vara svårt att hålla reda på allt. Spelet har en bestämd uppfattning om hur du ska placera alla kort, men jag blir inte hjälpt av den. Bättre då att hitta ett sätt som funkar för dig. De medföljande kartongbitarna du är tänkt att lägga de olika korthögarna på är bara i vägen.

Brickor
Brädesbitarna kan vi lämna på stranden.

Som fotnot kan nämnas att Friday likt Black Friday är resultat av Friedmanns Fredagsblogg som han skrev 2008-2013.

Publicerad den Lämna en kommentar

Glass Road igen (fast ändå inte)

Jag har skrivit om Glass Road tidigare, men det här är inte brädspelet det ska handla om. Eller jo, det är det, men inte det fysiska spelet utan appen. För det mycket trevliga brädspelet finns nu i en digital version. I dagsläget finns det bara för tablets och ska senare komma i en version optimerad för mobiler. Trots att jag inte har någon platta tillgänglig kunde jag inte låta bli att testa appen på min Androida telefon.

 
Trångt med mysigt

Hur funkade det då? Ganska bra. Förutsatt att du kan spelet bra och kan tänka dig att ha lite överseende med vissa detaljer. Om du som jag kan spelgången utantill och har en god uppfattning om symbolspråket har du inget problem att spela det. Mer om problemen senare.

Det finns fyra spelarlägen.

  • Singelplayer
  • 2-4 spelare som skickar den digitala enheten mellan sig
  • 2-4 spelare över nätet
  • En spelare mot 1-3 datorstyrda

Singelplayer är nog det läge som funkar bäst. Skönt om du känner dig patienssugen men inte orkar plocka upp hela spelet bara för dig själv, eller om du är på resande fot.

Att flerspelarskicka plattan eller telefonen mellan sig lät på pappret som en bra metod om ni är ett gäng som vill spela på tåget eller flyget. Men för en bra upplevelse vill ni nog sitta runt samma bord så alla kan se brädet under spelets gång. Inför den hemliga kortväljarfasen är appen väldigt noggrann med vem det är som ska ha apparaten, men i rundorna växlar den snabbt mellan spelarna när de valda korten automatiskt spelas, så det gäller att hålla koll på vem det är som ska göra valen för korten som dyker upp.


Take it. Take it all the way.

En nackdel med att dela på samma apparat är att det är svårt att smygsnegla på byggnaderna, räkna på sina resurser och göra upp en plan utan att det märks. I den fysiska versionen kan ju alla sitta och glo på sina bräden samtidigt, men här måste ni turas om.

Då låter det ju bättre att spela över nätet, men då måste alla äga appen, och så vitt jag kunnat se finns det inget spela-med-slumpmässiga-främlingar-läge. Så jag har inte orkat testa det läget.

Att spela mot AI var det jag sett fram emot mest att testa och jag är kort sagt besviken. Normal och Hard AI är det som erbjuds, men jag har inte kunnat se någon större skillnad på dem. Jag spelade tre matcher på varje nivå mot två motståndare och det var bara en av de gångerna då jag spelade riktigt uselt som en AI lyckades vinna.

Spelare Normal AI Hard AI
K.J. 16,5 21,0 28,5 12,0 22,0 22,5
AI1 5,0 11,0 6,0 13,5 3,0 10,0
AI2 2,5 6,0 4,0 3,0 10,5 5,0

Och det är ju inga toppresultat jag presterat heller. Det känns som att allt artificiellt krut lagts på kortväljarfunktionen, för att välja byggnader, utnyttja resurser och samla poäng verkar de väldigt dåliga på.

Nu återgår vi till problemen.

  1. Det går inte att nå regelboken eller någon av guiderna till kort och brickor inifrån spelet. Dessa dokument kan bara läsas från startmenyn. Så om du känner dig lite rostig gör du bäst i att ha regelboken nära till hands.
  2. Produktionshjulen är väldigt små och ozoombara. Jag vet att versionen jag spelar är avsedd för en tablet och inte en mobil, men det känns inte som att det skulle varit så svårt att göra produktionshjulen zoombara.
    Om du inte förstår bildspråket spelar det ingen roll hur mycket du zoomar

    Byggbrickorna går bra att förstora, men när det gäller resurserna var jag ibland tvungen att gissa om det var vatten eller kol jag behövde. Ska erkännas att jag är färgblind, så det kanske också spelar in.

  3. Alla resurser måste väljas när de läggs till och dras ifrån produktionshjulen. Det finns såklart en vits med det när du har ett val att göra, eller om du vill ha chansen att tacka nej till en resurs då den skulle sabba din produktion. Men när du väljer att få två trä och får frågan “Vilket produktionshjul vill du ha dem på” känns det lite omständigt då det ju bara är ett av hjulen där trä kan vara över huvud taget.
  4. Laddtider. Åter igen, det kanske är min mobiltelefons prestandamässiga underlägsenhet som skiner igenom, men AI:n tar väldigt lång tid på sig, även med den snabbaste inställningen.
    Du får snällt vänta

    Om det är någon jag inte förväntar mig AP från så är det en AI.

  5. Ingen möjlighet att ångra ett val. När du klickat på en förmåga, säg bygga, på ett kort så är det bäst för dig att du kan bygga något, för enda andra möjligheten du har är att avbryta och saka aktionen. Det känns väldigt oflexibelt.
  6. Var loggan tvunget att vara så stor och vara med på var enda jäkla skärmbild? Jag vet vilket spel jag spelar och jag vet att det är Uwe som har gjort det, jag lovar.

Men i övrigt har det funkat ganska bra. Av det dussin omgångar jag spelat i olika lägen har spelet låst sig fyra gånger (i samtliga fall när AI:n skulle placera ut en byggnad) och en gång har jag råkat komma in i Unitys felsökarläge utan att kunna ta mig därifrån. Men enligt uppdateringsanteckningarna ska problem av den typen till stor del vara fixade. Så kanske är fallet.

Nå, rekommenderar jag appen?
Om Glass Road är ett av dina favoritspel och du gillar enspelarläget eller vill spela mot inkompetenta garntomtar är appen definitivt värd att kolla in (men vänta på mobilversionen om du vill spela på telefon).
Alla andra gör bättre i att hålla sig till det fysiska originalet.

Publicerad den 1 kommentar

Origin Story

Jag har tidigare pratat om spelandet i min barndom, men bara flyktigt nämnt mitt vuxna uppvaknande till den fantastiska världen av brädspel.

Brädspelandet från barndomen somnade in samtidigt som datorspelen gjorde sitt storslagna intåg i mitt liv i femtonårsåldern. Där låg de sedan slumrande. Jag avfärdade dem nog (som med så mycket annat) att det bara var jag som skulle kunna ha något intresse av brädspel, att alla andra vuxit ifrån dem. (Jag har ofta allt för lätt att tro att min smak är så udda att det inte finns någon annan som har mina preferenser.) Och brädspel krävde ju motspelare medan datorspel kunde avnjutas i salig ensamhet.

Nåväl, vi snabbspolar till tjugotre-tjugofyra års ålder (typ) då en betydande del av min tillvaro spenderades på den Kungliga Högteknologiska Lekskolan. Min närmaste polare där och då hade vid ett tillfälle en labbpartner som bjöd in honom till en spelkväll och till den drog min vän med sig mig. Jag minns att jag var tveksam – labbpartnern (och dennes vän, vi var fyra totalt) rörde sig inte alls i samma kretsar som mig och min vän. Det kändes på något sätt att vi bröt mot de sociala reglerna. Regler jag bara diktat ihop i mitt huvud, men ändå.

Det var då, på vårkanten mot sommaren i en liten studentlägenhet, jag för första gången fick stifta bekantskap med Settlers of Catan. Så här i efterhand låter det inte så häftigt, men mins att jag inte hade sett ett riktigt brädspel på kanske åtta år. Jag hade aldrig hört talas om Settlers tidigare, min vän hade nog lite koll medan de två andra var väl insatta. Det gick inte särskilt bra för mig (surprise) men jag var uppvaknad. Det blev inga fler spelkvällar med den laguppställningen, men från den dagen började jag och min vän spela. Först sporadiskt för att sedan eskalera mer och mer. Och här sitter jag idag.

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Egentligen inte så mycket “få sagt” som att påminna mig själv om hur lite det kan krävas för att väcka ett intresse. Att inte vara rädd att bjuda in människor att spela som min instinkt säger inte skulle gilla det. Att öppna dörren för samtal om spel, att inte trött styra bort från ämnet när det börjar låta som att Monopol och Finans är de enda spel som spelas. Det finns många sovande spelnördar där ute och de kan gömma sig på de mest oväntade ställen. Det gäller bara att hitta och smitta dem med det vi alla bär på. Ibland kan det räcka med så lite för att trigga ett eskalerande utbrott.

Publicerad den 6 kommentarer

Att göra ett spel 4: Spel om spel

Jag har funderat på en sak.

Bräd- och kortspel simulerar ju allt som oftast en miljö där du som spelare styr en verksamhet.
Det kan vara som befäl i det millltära, driva ett elbolag eller bygga en stad. I grund och botten går allt att simulera som brädspel. Men något jag inte har sett till är ett brädspel som låter spelaren driva ett brädspelsföretag och försök skapa de största brädspelen.

Knep din motståndare den bästa speldesignern?
Anställ alla grafiker så kommer hens spel se ut som skit!

Förutse kommande speltrender för att hinna få klart dina produkter och beställa från tryckerier innan intresset svalnat.

Hur mycket tid och pengar har du råd att lägga ned på produkten, om priset blir för högt kommer kanske ingen vill köpa?

Hur länge ska du sitta på ditt lager av osålda spel, kanske kan du muta någon recensent att hylla det till skyarna för att få igång försäljningen.

Vad jag vet finns det inte några sådana spel. Men det kanske bara är jag som har dålig koll.

Det blir måhända lite för meta för vissa, men vilka är mer intresserade av hur brädspel blir till om inte brädspelare? 

Jag ser nog mest ett worker placement-spel, likt Dungeon Lords/Dungeon Petz, men ett mer tematiskt åka-jorden-runt-och-slå-tärningar skulle också funka.

Det har jag funderat på.