Publicerad den 11 kommentarer

Femåringen!

För fem år sedan fick min inte helt sunda besatthet av brädspel mig att starta en brädspelsbutik. Från ett härke av bokhyllor i en walking closet i Sundbyberg, till en lokal på nedre plan i Skärmarbrink jämte tvättstugan, och vidare till ett kontor vid ett nybygge i Tyresö centrum, för att till sluta landa nästan ute i skärgården i en egen byggnad på Brevikshalvön. Ja, det är definitivt en hel del som hänt på vägen!

Hammarbyhöjden 2012, i begynnelsens vagga!
Hammarbyhöjden, i begynnelsens vagga, 2012
Stort tack till den här naturkraften till kvinna som alltid stått vid min sida
Stort tack till den här naturkraften till kvinna som alltid stått vid min sida. Sundbyberg, 2012

Och jag blir så glad att se hur många som följt med oss på den här krokiga resan! Massvis av återkommande namn dyker upp och känns som gamla kompisar när mail trillar in eller när jag står och packar orders. Kommer ofta på mig själv att nicka igenkännande när jag ser vad de har beställt, även fast jag träffat långt ifrån alla. För alla nya bekantskaper och vänner, båda fysiska och icke-fysiska, har definitivt varit det absolut bästa med hela resan. Helt fantastiskt och jag har verkligen er att tacka för att jag kan fortsätta göra det här!

memoir44overlord
Förkrossande Overlord-förlust på Omaha beach @ Skärmarbrink, 2013
fullsizeoutput_246
In löjligt good company, Lincon 2015

Förutom att vara en så rackarns bra webbutik som bara möjligt går så har visionen alltid varit att sprida hobbyn efter bästa förmåga genom att anordna speldagar, turneringar, besöka konvent och inte minst producera eget material. Är extremt tacksam och stolt över alla speldagar vi samarbetet kring, de 35 podcasts och 145 blogginlägg som producerats under de här åren. KJ, Emil och Peder, ni har verkligen levererat på alla cylindrar på bloggen! Och mina trogna podcast-kumpaner Per, Mange och Andy, det hade definitivt inte gått utan er!

podcastcrew
Brawling & Podcasting, 2013
darksoulspodcast
Dark Souls-podcast ute i det fria (nästan), 2017

Det ska erkännas att produktiviteten har avtagit en smula de senaste åren. Livet snurrar på och bidragen på sidan har alltid varit luststyrda utan krav och ersättning. Inte minst jag själv har hunnit få två barn sedan jag startade med det här, men lusten finns kvar och vi har många skojiga saker i kikaren, inte minst planeras ett nytt APEKCon nu i november och fler konventbesök!

apekcon2016
Full rulle på APEKCon, 2016
lincon17
LinCon, vårt andra hem, 2017

MEN, den kanske främsta anledningen till att utgivningstaktet avtagit för egen del hänger ihop med att jag pysslat med nästa steg för Allt på ett kort, vilket är att även utveckla och ge ut egna originella spel! Genom åren har det ju dykt upp små spelexperiment här på sidan som ni kanske märkt, tex drak-tärningsspelen Allt på ett kort och det simulerade kärlekstrasslet i mikrospelet En midsommarnattsdröm.

apek2
Den andra reinkarnationen av “visitkortspelet” Allt på ett kort, 2015

Små baby steps i vad som nu kommer blomma ut under namnet All Or None Games, och redan i höst kommer vårt första spel Dicetopia till Kickstarter. Ett kvickt strategispel proppfullt med tärningar, interaktivitet och tonvis av variation, som blandar area control, hemliga objektiv och worker placement på ett annorlunda och kul sätt.

Dicetopia-In-Play
Prototypen av Dicetopia in action, 2016

Håll gärna ögonen öppna för det och spana gärna in All Or None Games facebook-sida om ni är nyfikna och vill hålla er uppdaterade. Det hela är obeskrivligt spännande och samtidigt sanslöst skrämmande. Precis som det ska vara med andra ord. Allt på ett kort, helt enkelt!

allornonegamesgreen

Publicerad den 7 kommentarer

Bäst 2015

Såklart vi måste göra något slags bokslut, eller i alla fall dela med oss av vad vi tyckte var de bästa nya spelen vi spelade under året! Vi äro blott dödliga arbetande människor med 24 timmars dygn och familj, och jag är dessutom alena om att ha brädspel som jobb, så naturligtvis  är detta ingen empirisk “THE VERY BEST OF 2015 ULTIMATE LIST”, utan helt enkelt subjektiva redovisningar av vad vi tyckte var bäst av det nya vi faktiskt spelade. Men först, lite härlig STATISTIK!

Vad som NI tyckte var bäst (…eller iaf vad ni vackra själar som handlar hos oss var mest villiga att betala för, aka butikens bästsäljare för året!)

1. A Game of Thrones: The Card Game (2nd Edition)
2. Dead of Winter: A Crossroads Game
3. Mysterium
4. Spyfall
5. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Duel at Mt. Skullzfyre
6. Sheriff of Nottingham
7. Pandemic Legacy
8. Epic Spell Wars of the Battle Wizards: Rumble at Castle Tentakill
9. Roll for the Galaxy
10. Alchemists
11. Fury of Dracula (3rd Edition)
12. Codenames

En fin lista måste flikas in, mycket bra där allesammans! Jag känner mig mäkta stolt över privilegiet att få leverera spel till er :) Listan är en riktigt skön blandning mellan mer familjevänliga saker som Mysterium, Sheriff of Nottingham, Pandemic Legacy och Spyfall, med mer tematiskt fläskiga T-Bone-stekar som A Game of Thrones: TCG, Fury of Dracula och Dead of Winter, och så lite mer euro-finurliga grejer som Alchemists och Roll for the Galaxy. Det enda egentliga utropstecknet från min sida är givetvis det 4 år gamla spelet Epic Spell Wars förkrossande comeback (!) Väldigt oväntat, men också kul att se ett lite äldre spel komma tillbaka with a vengeance, och även sprillans nya uppföljaren Rumble at Castle Tentakill gick det kolossalt bra för.

I topp vajar A Game of Thrones: The Card Game, en lyckad omarbetad nyutgåva av det omtyckta kortspelet. Såklart spelar det liiite in att de flesta som köpt spelet införskaffat 2-3 st för att kunna sätta igång med lekbyggande på allvar, men ändå en riktigt stark bedrift! I det närmaste kölvattnet hittar vi Dead of Winter som fortsätter att vara precis lika våldsamt populärt som förra året, och mysiga seans-simulatorn Mysterium.

2015 var i mina ögon ett starkt spelår med allt från blytunga amerikanska ånglok som Blood Rage och Forbidden Stars, till tärningsfesten Roll for the Galaxy, och charmiga party och familje-spel som Codenames, Spyfall och Mysterium. För att inte tala om skimrande europärlor som The Voyages of Marco Polo och Argent: The Consortium, samt härliga innovativa samarbetsupplevelser som T.I.M.E Stories och den grandiosa milstolpen Pandemic Legacy, som chockerande nog petade ner självaste Twilight Struggle från förstaplatsen på BGG!

Men vad tyckte jag själv var det absolut bästa? Ja, det visade sig ju vara klurigare än vad jag trott att bena fram… 2014 sveptes jag av fötterna fullkomligt av charmiga potion-blandarspelet Alchemists som jag fortfarande håller som mitt årsbästaspel från det året, och älskade varje sekund av Felds hjärnsmältandes AquaSphere, Days of Wonders underbart finurliga Five Tribes, och föll pladask för svulstiga Star Wars: Imperial Assault (det bästa Överlord-spelet hittills i min bok). Fantastiska Orléans spelade jag egentligen först under 2015, men då spelet ursprungligen släpptes redan under Essen 2014 så känns det lite mögigt på något sätt att smyga med det i en lista för 2015.

Nä, det har varit något svårare att få fram en sån där riktig glasklar favorit från 2015, det har mer varit som ett jämnt kluster av riktigt grymma spelupplevelser. Eurospel som redan nämnda The Voyages of Marco Polo och tokiga hybriden Argent: The Consortium, samt La Granja (tekniskt en sen 2014 release), var naturligtvis för mig helt makalöst bra. T.I.M.E Stories överraskade stort med att vara ett otroligt medryckande och nyskapande äventyrsspel, och Pandemic Legacy blev här hemma en beroendeframkallande och nagelbitande julkalender. Och Blood Rage lyckades faktiskt med konststycket att få mig intresserad av episka konfliktspel igen.

Men spelet som jag trots allt, såhär med året lite i backspegeln, tyckte absolut mest om var nog, och jag blir nästan lite överraskad av att skriva det själv…

Roll for the Galaxy omslag

Jepp, Roll for the Galaxy! Det har fortsatt att hela tiden växa. Jag fulkomligt älskar att rulla de där små tärningarna, skaka den kulörta muggen så att det rasslar genom väggarna. Och jag älskar att bygga på min lilla rymdcivilisation, och förhålla mig till och vara kreativ med tärningarnas utdelning, utforska nya delar i rymden och bygga upp ett svajigt maskineri som får poängen så sakerligen att flöda.

Roll for the Galaxy Tärningar

MEN det som gör spelet så extra fantastiskt för mig är att det utan att tumma på intressanta val lyckas med den sjuka bedriften att i princip eliminera neretid, även på 5 spelare. Sättet som spelet låter alla välja och utföra sina handlingar mer eller mindre samtidigt är helt klockren speldesign och ger spelet ett flyt utan dess like. Jahopp, säger du som inte spelat spelet. Är det ett sånt där spel där alla sitter och gör sin egen grej i sin egen bubbla? Icke sa nicke, då hela aktiveringssystemet för handlingar bygger på att du MÅSTE försöka läsa av vad dina motspelare tänker göra, så blir processen både spännande och lurig. Du själv kan nämligen bara aktivera en enda liten handling, och måste därefter försöka lägga ut dina tärningar på vad du tror de andra kommer aktivera. Vågar du friskt kan belöningen bli massiv, och i värsta fall står du där med din ynkliga Shipping som du ändå inte kan göra eftersom den blå satans spelaren INTE gjorde det enda logiska och aktiverade Production… Ja, ni märker ju. Jag blir uppspelt bara av att skriva om det :) Min Nr. 1 för året!

Så.. vad tycker ni andra här på bloggen?

KJ:s bästa
Först hade jag bara tänkt skriva Pandemic Legacy femtio gånger, men ni förtjänar ett aningens mer nyanserat inlägg än så.

Jag kan ju inte påstå att något är bäst om jag inte testat det, så ”utom tävlan” måste jag nämna Blood Rage och Forbidden Stars – två spel som nog hade kunnat göra bra ifrån sig på min lista.
Roll for the Galaxy och XCOM: The Board Game nådde båda riktigt långt. Roliga spelupplevelser som tillförde något nytt.

Men den slutgiltiga segraren 2015 blev ändå Pandemic Legacy. Ett lite tråkigt val kanske, men det är inget jag kan göra något åt.

pan2

Emils bästa
2015 var i stort sett ett besvikelsens år, fyllt av ospännande expansioner (hej, Castles of Mad King Ludwig: Secrets), falska förhoppningar (I’m looking at you Specter Ops) och trötta nyutgåvor (El Grande, Dungeon lords, Mysterium). Men det fanns också ljusglimtar: Homeland smög försynt in och revolutionerade semi coop-genren men blev, skamligt nog, snuvad på äran av det bisarrt överskattade Dead of Winter (seriöst Plaid hat games, håll er till Summoner Wars) från året innan. Chaos in the old world fick ett fullkomligt batshit-crazy småsyskon i form av Blood Rage, och även om gammal är äldst (och bäst) så finns det helt klart hopp om ungdomen. Men det fanns ett spel som inte nöjde sig med att vara en simpel ljusglimt, ett spel som vaknade upp en tidig julimorgon och bestämde sig för att vara en fucking SUPERNOVA.

Jag pratar förstås om Forbidden Stars. Det kanske mest geniala strategiska ameritrash som har släppts sedan Twilight Imperium. Episkheten från yesteryear, strömlinjeformandet från samtiden och det faktum att man tagit den obligatoriska, inbyggda expansionshetsen och skickat ut den i luftslussen gör det till en oöverstiglig seger över den medelmåttiga boosterpackdesign som de flesta ameritrashspel utsätts för nu för tiden. 7000 solar.

Forbidden Stars

Peders bästa
2015 var ett väldigt lugnt spelår för mig, både vad gäller nya inköp och antal gånger vi faktiskt satt ned med ett brädspel tillsammans. Men när vi väl har spelat så har det varit med mycket skratt och starka känslouttryck så jag vill ändå kalla föregående år för ett bra spelår. De tre utmärkande titlarna, de som får ringa in spelåret 2015, är Codenames, Spyfall och Pandemic: Legacy. Både Codenames och Spyfall gör precis vad bra sociala spel ska göra: man blir misstänkliggjord, det pekas fingrar och ingenting man trodde var sant visar sig stämma. Pandemic gillar jag i dess ursprungliga version också, men det har alltid känts lite som att lägga ett (ganska distanserat) pussel. Legacy-varianten rör upp lika mycket känslor som en riktigt bra XCOM-upplevelse gör. Vi kan inte satsa på allt, något kommer att få stryka på foten och det kommer att få permanenta konsekvenser. Vi måste dessutom komma överens om vad dessa kompromisser är – karaktären du spelat med de senaste fem träffarna kanske inte får följa med denna gång, eller vi kanske måste låta just dig kliva in i utbrottets epicenter och “ta smällen” för laget.

2015 var, om man tittar på utgivningskalendern, ett ganska svalt år. Men mitt personliga 2015 var precis så fint som jag hade kunnat hoppas på.

Pandemic Legacy Blue Season

Publicerad den Lämna en kommentar

Bäst just nu – Kattochråtta, bygglädje, chestbursts och historik

Katt(er) och råtta-spel
Jag har alltid vurmat starkt för Overlord-spel à la Descent. Dvs en underbart mysig variant av taktiskt light-rollspel i brädspelstappning. Att grotta ner sig i en kampanj under behärskade former (läs; 2 timmars-äventyr utan karaktärsskapande, A4:or med krumeluriga blyerssiffror, egen fantasi och improvisationsteater) med dedikerade spelare är för mig fullkomligt underbart! Problemet många har med dessa spel är dock att de ibland upplevs som ytterst orättvisa och obalanserade. I den skönt kittlande Overlord-capen så är det väldigt lätt hänt att strunta i minsta tillstymmelse till spelledare-ansvar och bara skrockandes köra över spelarna utan pardon, som dessutom som körsbären på gräddtårtorna i ansiktena så klart rullar X i vartenda strid = not so super fun.

Well, i katt och råtta-spelen har bordet med de vassa kanterna vänts! I spel som Fury of Dracula eller Letters from Whitechapel är det spelarna som håller i högaffeln och drar runt likt den mest kallhamrade Bloodborne-pöbeln, enbart för att röka ut en stackars ängslig Greve i ständig flykt för att placera en träpåle i hjärtat.

Grannsamverkan
Grannsamverkan á la Bloodborne

Underbart förstås, inte minst för Greven faktiskt, som inte behöver ha minsta gnutta dåligt samvete för att gå ALL IN och hålla tillbaka styggheterna. Eller hur Per?
Tobias

Christmas aliens
Legendary Encounters: Alien
Fuck Star Wars, man. Fuck. Star Wars. Bäst i rymden just nu är Legendary Encounters: Alien. Tematiskt perfekt för att mysrysa med familjen nu under juletid.

24:e
Kryp ihop och försök spela er igenom första filmen utan att chestbursta med glöggen i ena handen och grötsleven i den andra.

25:e
Ligg utslagna i vardagsrummet, käka rester och spela er igenom andra filmen medan ni desperat försöker hålla eventuella besökare ute.

26:e
Tredje dagen tillsammans med familjen borde crankat upp paranoiavredet till max. Släng in en förrädare i mixen och spela igenom film nummer tre.

27:e
Nu var det slut. Promise. Inga fler filmer. De där korten fungerar bara som ballast. Kolla inte på dem. KOLLA INTE PÅ DEM!
Emil

WolfHall
Historiens vindslag
Wolf Hall av Hilary Mantel är en av de bättre böckerna jag läst de senaste åren. Englands hov, politiska spel och sluga intriger på 1500-talet är inte teman jag någonsin trodde att jag skulle gå igång på, men nu kan jag inte vänta tills lunchen kommer och jag får ignorera mina kollegor och istället äta min mat med Thomas Cromwell.

Boken, eller om det är att jag (inte helt) sakta men säkert närmar mig medelåldern, har återväckt något slags historieintresse i diverse former. Så med månader av nästan total brist på brädspelande och med en drygt två veckor lång julsemester runt hörnet så kan jag knappt vänta att få komma hem från julfirande med familjen och spendera timmar tillsammans med Duong Van Minh (Fire in the Lake) eller Tokugawa Ieyasu (Sekigahara).
Peder

kjbild
Bygge
Jag har nämnt det förr och gör det nu igen. Byggandet är för mig bland det bästa med brädspel. Både sammanfogandet av komponenter till vägar, städer och rymdskepp, men också historiebyggandet i ett episkt äventyr.

Vem som “vinner” spelar mindre roll, det viktiga är skapandet. Ber reglerna en att lura ut ett gäng ingrediensers verksamma delar är det det viktiga. Är uppdraget att smuggla en skeppslast från ett solsystem till ett annat så spelar det inte så stor roll hur andra lyckas.

Mitt tips är att låta friden råda – bygg något tillsammans i jul och känn er alla som vinnare!
KJ

Publicerad den 1 kommentar

Bäst just nu – Sällskap, mörker, problemlösning & förstörelse

Världsfrånvänd gemenskap
Det bästa just nu med den analoga spelvärlden är enligt mig det som alltid varit bäst; den gemensamma problemlösningen i en annan värld. Alltså, att kunna sätta sig och mäta sina mentala krafter med och mot varandra samtidigt som ni tillsammans får leva er in i något annat än den grå vardagen. Vissa (framförallt i äldre generationer) lägger pussel eller löser korsord och sudoku. För mig känns det lite som samma grej, men utan den fantasieggande ramhandlingen. För när det är som bäst får du både glänsa med din mentala förmåga samtidigt som ni tillsammans får berätta er unika saga.
KJ

loveletteri

Casual gäjmzing
Just nu bankar mitt hjärta extra hårt för sällskapet i “sällskapsspel”. Och med “sällskap” menar jag inte “spelgrupp”, det är alltid viktigt. Det jag pratar om är att sitta med en varm kopp what the fuck ever och prata om nånting annat what the fuck ever och bara spela ett spel för att det är nånting att sysselsätta fingrarna med. Inte sitta och stressa över att någon tar för lång tid på sig och vi kommer inte hinna spela klart för att det är en vardagkväll och herregud vi har bara kommit halvvägs. Skynda er! SKYNDA ER! SNART KAN VI INTE HA ROLIGT LÄNGRE! Nä, jag föredrar att coasta lite med Love Letter, dricka lite kaffe, snacka lite skit, förlora tre gånger i rad. What the fuck ever.
Emil

Pederslegacy

Den man älskar…
Jag vet att jag inte är ensam. Spelkomponenter ska förvaras bakom säkerhetsklassade dörrar, i tre-fyra lager arkivvänligt plast och endast hanteras med silkesvantar. En spelkväll med chips och läsk på bordet är ett recept för katastrof, och allra helst låter vi inte ens vännerna röra vid spelkomponenterna själva när vi spelar.
Så kommer det spel som Pandemic Legacy och säger åt mig, i första spelomgången, att riva sönder ett kort. Min hjärna är i chock, mitt hjärta vet inte om det är förälskat eller åkt på en stroke. Att som nitisk inplastare få ta sig an ett spel så fysiskt, så handgripligt, är lite av en uppenbarelse för mig. Aldrig förr har ett spel känts så “vårat” som när vi utrotat en sjukdom och fått döpa den – med bläckpenna på spelbrädet.
Peder

Mörkt

Mörker
Jag hör dig. Mörker är för det mesta riktigt skitdåligt. Det gör oss tröttare, bjuder på kallare klimat, och skrämmer vetten ur de flesta. Framförallt så är det kolossalt svårt att se något i huvud taget.

…MEN det gör också att vi tänder ljus, flyttar oss närmare varandra, och framförallt så framstår din inbjudan till en brädspelskväll runt ett bord av mänsklig värme som kanske lite mer lockande? Och icke att förglömma så står dessutom det ödesmättade mörkret utanför fönstret för en rejält stämningsfull kuliss. Så ja, mörkret är bland det bästa just nu för brädspelandet. Gärna i kombination med T.I.M.E Stories, Fury of Dracula eller Pandemic Legacy… och uppsluppen förstörelse av spelkomponenter. Men det vet ni förstås redan vid det här laget.

Tobias