Eldritch-Horror-in-serious-action

Bäst just nu – Sällskap, mörker, problemlösning & förstörelse

Världsfrånvänd gemenskap
Det bästa just nu med den analoga spelvärlden är enligt mig det som alltid varit bäst; den gemensamma problemlösningen i en annan värld. Alltså, att kunna sätta sig och mäta sina mentala krafter med och mot varandra samtidigt som ni tillsammans får leva er in i något annat än den grå vardagen. Vissa (framförallt i äldre generationer) lägger pussel eller löser korsord och sudoku. För mig känns det lite som samma grej, men utan den fantasieggande ramhandlingen. För när det är som bäst får du både glänsa med din mentala förmåga samtidigt som ni tillsammans får berätta er unika saga.
KJ

loveletteri

Casual gäjmzing
Just nu bankar mitt hjärta extra hårt för sällskapet i ”sällskapsspel”. Och med ”sällskap” menar jag inte ”spelgrupp”, det är alltid viktigt. Det jag pratar om är att sitta med en varm kopp what the fuck ever och prata om nånting annat what the fuck ever och bara spela ett spel för att det är nånting att sysselsätta fingrarna med. Inte sitta och stressa över att någon tar för lång tid på sig och vi kommer inte hinna spela klart för att det är en vardagkväll och herregud vi har bara kommit halvvägs. Skynda er! SKYNDA ER! SNART KAN VI INTE HA ROLIGT LÄNGRE! Nä, jag föredrar att coasta lite med Love Letter, dricka lite kaffe, snacka lite skit, förlora tre gånger i rad. What the fuck ever.
Emil

Pederslegacy

Den man älskar…
Jag vet att jag inte är ensam. Spelkomponenter ska förvaras bakom säkerhetsklassade dörrar, i tre-fyra lager arkivvänligt plast och endast hanteras med silkesvantar. En spelkväll med chips och läsk på bordet är ett recept för katastrof, och allra helst låter vi inte ens vännerna röra vid spelkomponenterna själva när vi spelar.
Så kommer det spel som Pandemic Legacy och säger åt mig, i första spelomgången, att riva sönder ett kort. Min hjärna är i chock, mitt hjärta vet inte om det är förälskat eller åkt på en stroke. Att som nitisk inplastare få ta sig an ett spel så fysiskt, så handgripligt, är lite av en uppenbarelse för mig. Aldrig förr har ett spel känts så ”vårat” som när vi utrotat en sjukdom och fått döpa den – med bläckpenna på spelbrädet.
Peder

Mörkt

Mörker
Jag hör dig. Mörker är för det mesta riktigt skitdåligt. Det gör oss tröttare, bjuder på kallare klimat, och skrämmer vetten ur de flesta. Framförallt så är det kolossalt svårt att se något i huvud taget.

…MEN det gör också att vi tänder ljus, flyttar oss närmare varandra, och framförallt så framstår din inbjudan till en brädspelskväll runt ett bord av mänsklig värme som kanske lite mer lockande? Och icke att förglömma så står dessutom det ödesmättade mörkret utanför fönstret för en rejält stämningsfull kuliss. Så ja, mörkret är bland det bästa just nu för brädspelandet. Gärna i kombination med T.I.M.E Stories, Fury of Dracula eller Pandemic Legacy… och uppsluppen förstörelse av spelkomponenter. Men det vet ni förstås redan vid det här laget.

Tobias

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest