Författare: Emil

Alla som har spelat Pathfinder the adventure bla bla Rise of yada yada räcker upp en hand! Det här är min första hype, säger man så? Hype? Hajp? Hah. Jp.? Hype, hype, hype. Roligt ord. Netrunner var väl lite en HAI-yah! P! också, men eftersom jag fick basspelet igår, och eftersom instruktionsboken består av till största delen påhittad slang från framtiden så som 80-talet såg på den, skulle jag inte påstå att jag var direkt inblandad i just den specifika virvelvinden av förväntningar. Så det här är mycket spännande.

Okej, superjättekort om vad Pathfinder är: du väljer en hjälte som har ett par kort med skills och features (palla översätta). Sen plockar du ihop en hög bestående av femton andra kort: vapen, items, blessings, companions, spells och knivsäker väst. Vips din hjälte är klar! Nu är det bara att välja ett scenario och plocka ihop locationdecks som består av monster och lite andra lösa kort. Du får en liten bakgrundshistoria och sen ska du ut och försöka banka ihjäl the big bad inkl hejdukar. Det briljanta i det här är att du spelar en enorm kampanj som uppdateras varannan månad och din karaktär utvecklas och blir bättre och bättre med tiden. Och just det: din karaktär kan dö. Liksom begravningsdö. SPÄNNANDE!

Nåväl intryck:

KAPITEL 1 – ATT SPELA DEN FÖRSTA TREVANDE OMGÅNGEN

“Vadå blanda in monsterkorten? Man skulle ju ha dem i bokstavsordning? Eller?”
“Jo…”
“Men vilka monster ska vi blanda in då?”
“Fyra stycken står det”
“Vilka fyra?”
“Fyra random”
“Vadå random? De skulle ju vara i bokstavsordning?!”
“Vad står det i reglerna?”
“Att de ska vara i bokstavsordning!”

Youtube: “Hallå, det här är youtube som talar. Jag är också förvirrad, men här är setupen.”

“Aha, nu förstår jag”
“Jag med”

“Det är fel på d4:an”
“Vadå fel?”
“Den ser helt sjuk ut. Siffran ska vara i toppen.”
“Men den är ju i botten”
“MEN DEN SKA VARA I TOPPEN!”
“Jaha, okej men…”
“Varför vill man stänga en location?”
“Va?”
“Varför vill man stänga en location? Jag fattar inte”
“Ska vi inte bara läsa igenom reglerna?”
“Men jag vill spela nu. Jag vill ha kul nu!”
“Har du kul?”

Sammanfattning: Jag borde läst igenom hela regelhäftet innan. Men Paizo borde å andra sidan skrivit tydligare regler. Och inte hänvisa till att man ska modda alla grejjer de skickat med hela tiden. Kryssa i korten? Absolut inte. Skriva om reglerna i regelboken? She-wolf, please.

KAPITEL 2 ATT SPELA DEN FÖRSTA RIKTIGA OMGÅNGEN

KAPITEL 3 ATT BEMÖTA KRITIK

Inget spel i världen kan bli så här hurrjurrpurrat utan att lite lipsillar måste lipa sin sill över mer eller mindre relevanta saker. Så, i okronologisk ordning:

Gny, gny man bara drar ett kort och rullar en tärning hela tiden
Ja, det är en väldigt observant iaktagelse som gjorts på sina håll och kanter – hur själva spelet spelas. Självklart kan man ju ogilla spelmekaniker tills öronen trillar av – men om man dömer ut ett helt spel bara för att sättet det drivs framåt på inte tilltalar en, skulle jag till exempel kunna säga till en sån person att i håligheten där deras hjärna borde finnas, ja där ligger det bara en skål med kokt grus. Rent hypotetiskt alltså.

Wäh, himla är slumpartat det wäh så
Okej, så du är på apoteket: “Hej, jag skulle helst vilja ha lite meducin som är bra för sjukdom”. BAM du får slåss mot en mördarsäl istället för att köpa skavsårsplåster och magsjuketabletter. Och du bara:

Och visst, man skulle kunna hävda att ett annat monster som inte finns i verkligheten och som inte har några egenskaper annat än de som vi väljer att ge dem skulle passa bättre i just den här situationen. Det är en fullkomligt legitim åsikt (även om jag kan tycka att en eftersträvan av kanon i hela fantasyvärldens bestiarium på många sätt är kontraproduktiv). Men man kan, och borde, istället se de logiska luckorna som något som kan fyllas med underbara sidohistorier och easter eggs – och det är inte ens särskilt svårt. Det är bara svara på frågan “varför i hela friden hände det här”? Jag går hellre till ett apotek med en subversiv ägare som experimenterar med sälklubbningsteknik och de helande effekterna av monsterspäck än den här jäveln:

Kolla på honom. Kolla på honom. Personlighet som en paprika.

Ynk, ynk alla uppdrag är likadana

Hitta en skurk och mörda hen. Så ser vardagen ut från och med nu. Jag måste erkänna att det här är något av ett orosmoln. Jag har inte spelat tillräckligt mycket för att veta ifall upplägget kommer ändras på något vis, men om det inte gör det kan Pathfinder mycket väl bli som en mustig korvgryta som helt plötsligt slutar vara mustig och istället gör en vagt illamående och knäsvag. Och sedan kräks man, för att aldrig mer äta korv igen. MEN där andra ser halvt smälta bitar av chorizo och bratwurst ser jag en potential att kunna spela uppdrag där man ska pressa personer på information (istället för att få loot eller ett random item) eller där en misslyckad check innebär att man får spela andra scenarion. För det är inte själva tillvägagångssättet som är problematiskt, det är vad som står på korten. Förhoppningsvis kan Paizo prångla ut några kort med lite varierande belöningar. Annars får vi väl kladda på dem själva, det verkar ju vara en del av affärsidén.

KAPITEL 4 ATT SLUTA MED EN POSITIV TON

Jag ska vara fullkomligt supertydlig med en sak: Pathfinder rise of the little adventure card game that could är inte ett spel, det är en steroidinjektion rakt in berättarcentrumet. Det är som att vara med i en sån där halvanimerad film från 80-talet där ariska, dubbade barn lobotomidreglar av skelögd hänfördhet åt varelser som sprungit rakt ut ur Staffan Westerbergs primalfantasi.

Det här är inte produkten av en frisk hjärna.

Det är inte en trave kort som dras och en näve tärningar som rullas och en bunt tabeller som konsulteras. Det är inte ett spelmekaniskt under som tickar på som ett preussiskt urverk.  Det är en saga runt en lägereld, full av liv och egna tolkningar. Den är spretig och den är opolerad och den är full av stavfel men det är din saga, med dina hjältar och med dina märkliga svar på varför i hela friden en mördarsäl befinner sig inne på apoteket. Och jag vill jättegärna höra mer av den.

/*

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första brädspel. Det var min första taste, och det var inte en liten redline-påse med utspätt fultjack i form av Fluxx eller Cards against humanity. Det var en ica-kasse full med colombianskt superkokain från Crocodile Dundee II, nämligen hujedamejing Twilight Imperium. Jag köpte det inte för att jag är fett med tuff och så naturligt predispositionerad att spela spel att jag borde stå längst fram i evolutionskön och försöka sleeva mina kort (jag antar att det är svårt, har inte provat. För jag antar att det är svårt).

Som ni kan se är jag inte med i bild. Precis som utlovat.

Nej, nej, nej, jag köpte det av två anledningar:

1) “A board game of epic galactic trade, politics and conquest” står det, rakt upp och ner på lådan. Precis under lila dreadlocks-Ripley och rymd-Tutankhamon. Behöver jag verkligen förklara det här för er? Ptjoo ptjoo. LASER!

***Paus och dags för nostalgisk pärla***

När jag var liten spelade jag MS Röj, på avancerad nivå. Jag vet inte vad någonting i MS Röj betyder förutom det här :( Såvitt jag vet är alltihop bara en interaktiv film om en glad gubbe som blir ledsen för att någon stavar fel till binär kod (se dramatisering nedan). Jag tror aldrig att jag har vunnit, och jag VET att jag aldrig haft en varm, kittlande känsla av att känna mig underhållen under tiden jag suttit och klickat på obegriplig fyrkant efter అపారమయిన  fyrkant.

Från vänster till höger: binär kod, MS Röj, undertecknad.

Så varför spelade jag då? Glad I asked:

2) Jag tror att jag har lätt att lära mig precis allting. Till exempel hur ett lejon får på sig en basker utan att bli en lol-cat (det går inte) och hur politik och diplomati fungerar i ett spel. Jag antog att man inte bara slår en tärning och vips så är man moderat och säljer Mecatol Rex till lägstbjudande och sen förlorar ALLA (ZING!) – men jag visste inte. Jag behövde köpa rymdgubben i lådan för att få reda på det.

Absolut inte.

Rymdgubben i lådan visade sig vara fyrtio sidor regler, FYRTIO SIDOR! Det är nästan dubbelt så mycket som Sveriges Rikes lag (bloggpostskaparens uppskatning, reds anm.) Han visade sig också vara en hel galax av färgglada Carriers, Cruisers, Dreadnoughts, Destroyers; och en rejäl ziplockpåse full med counters, en lika rejäl ziplockpåse med markers, en kartong full med hexagoner, hundratals med kort och nästan ett dussin olika raser att välja mellan. Men inga fladdermöss. Inte än. Det här var värre. Det här var ett problem. Och då pratar jag inte bara om veckorna jag fick spendera med att jobba fram en sofistikerad strategi för att få mina vänner att spela ett spel som med stor sannolikhet kräver en full dags engagemang – plus inläsningsmaterial. Eller att det var en reell risk att jag skulle bli utstött ur samhället för min nya subversiva hobby. Problemet var att jag inte brydde mig. Jag kunde ha suttit ensam med alla de där bitarna utströsslade över bordet som klämdagar under en perfekt planerad semester och vara långt ifrån besviken. Visst är det ett spel som fullkomligt briljerar med ett bord fullt med spelare, men jag behövde bara mig själv för att uppskatta det. Bara att skjuta små plastbitar över sexkantiga kartongskivor fyllde mig med ett välbehag som i vanliga fall är öronmärkt för att hälla majonäs i skrivaren på jobbet.

Den är beroende nu

Historierna på baksidan av raskorten må ha ett begränsat literärt värde men eldade på min fantasi som en hockeyfarsa med en webergrill, och om jag någonsin skulle behöva spela som Federation of Sol hoppades jag att jag skulle förlora – för de skitstövlarna är de skitstövligaste skitstövlarna som skitit i ett par stövlar. Eller startat ett galaktiskt krig. Och det var då jag visste att jag var Ricos colombianska superkokain hade tjongat till i precis rätt receptorer.

Titta så nöjd han blev när jag sa så

För ungefär nio månader sedan köpte jag mitt första spel, och nästan varje månad sedan dess har jag köpt minst ett nytt, till mina vänners stora fasa. De är rörande oroliga kring mitt välbefinnande och min ekonomi. De vill veta om jag hinner spela alla spel och om jag inte ska vänta med att köpa ett nytt för det måste ju vara dyrt att hålla på sådär och borde jag inte lägga pengarna på pensionen istället och sluta opp med det där “brädzspelzandet”?

Och nä, min inköpstakt är högre än min speltakt. Vissa lir har snabbt blivit favoriter både för mig och de jag spelar med, men andra kanske jag aldrig någonsin får till bordet. Men det är okej. Det finns två filosofiska uppfattningar som har fäste i brädspelsvärlden. Den ena är att brädspel handlar om att berätta historier, interagera med andra människor och ha en generellt social och skön kväll tillsammans. Den andra handlar om rå, naken mekanik där de andra spelarna bara är ytterligare en del av maskineriet; något att bemästra. Självklart finns det ett överlapp och jag tycker att båda har sin plats, men det handlar också om något mer. Det handlar om potential – annars skulle vi inte ha de där oöppnade skattkistorna i våra hyllor. Visst finns det spel som jag aldrig tackar nej till men när jag river plasten av den där lådan, när jag öppnar den där skattkistan, fullkomligt vibrerar den av möjligheter; och när jag rotar igenom den är det som att bläddra igenom ett fotoalbum från framtiden – för de bästa spelen är de vi inte har spelat ännu.

Det är därför jag inte kan sluta.

Det är därför jag inte tänker sluta.

/*

Jag kommer skriva lite saker här – en gång i veckan eller så. Ambitionen är någon gång under torsdagen. Jag kan vänta medan du uppdaterar din kalender.

…

En helt vanlig torsdag, as imagined by Googles bildsök

Klar?

Okej, såhärva: Tobias har varit god nog att ge mig det här utrymmet att använda till att skriva vad jag vill (inom anständighetens gränser). Han sa att jag får tycka mycket, and tycka I shall. Inte i form av recensioner. Recensioner finns det gott om. Jag är en speciell unik snöflinga och tänker absolut inte skriva recensioner. Eller jag ska vara tydlig: ibland kommer jag att testa spel, och jag kommer skriva om dem. Och ibland kommer jag till och med rekommendera dem. Men jag kommer inte recensera dem.

Jag = *

Det där ser inte rätt ut.

SNÖFLINGA!

Förvirrande? Vadå förvirrande?

Jajajaja, jag ska genast läsa högt mellan raderna åt dig. Jag kommer skriva om vad som händer när man spelar spel. Inte nödvändigtvis ett specifikt spel med en titel och små plastfigurer eller träkuber, utan ett spel man tycker om. Eller när man inte får spela. När de där underbara små komponenterna som bara väntar på att få flyttas runt och ställa till oreda aldrig får det för att du gjorde misstaget att köpa Ticket to Ride och nu är varje speltillfälle bara en färgglad SJ-resa istället för ett galaktiskt krig. Jag tänker skriva om svårigheterna att få till stående spelkvällar när ens vänner träffar en ny partner eller skaffar barn eller har tvättid då. Om planerandet, ångesten och mutorna när man försöker få ett spel som handlar om att stå i kö till spelbordet. Om fyrtiosidiga regelböcker och om att spendera fredagskvällen med att packa upp nya spel, slå ut alla komponenter och låta dem regna ner över huvudet.

Jag tänker skriva lite om livet, och när det ställer till det för en.

Hoppas vi ses.

/*