Publicerad den 1 kommentar

Det taktila spelet

Jag har vid ett par tillfällen lyft fram spel ur ett estetiskt eller tematiskt perspektiv, det visuella och det narrativa i och med spel. Jag har pratat om spel som idé, som ett forum för möten. Men har jag inte missat något?

Jag har naturligtvis missat massor (i synnerhet som KJ snodde musik-tips-idén), men det kanske mest uppseendeväckande är att jag aldrig egentligen pratat om spel som de fysiska objekt de faktiskt är. Jag har aldrig tagit mig an spel som taktila händelser, som objekt man rör vid, flyttar omrking på en yta eller kastar. För bräd- och kortspel skiljer sig ju faktiskt inte bara från tv- och datorspel i det att de låter folk närma sig varandra i det fysiska rummet. De låter oss vara fysiska med dem på ett sätt som digitala spel inte alltid gör.

Det här inlägget kommer inte bli så filosofiskt och professorigt som det kanske låter.

David Harvey ÄR professorig och intresserad av det fysiska rummet på ett filosofiskt plan.
David Harvey ÄR professorig och intresserad av det fysiska rummet på ett filosofiskt plan.

Jag är mer intresserad av de små handlingar vi gör i många av våra spel. De små rutinrörelser och -handlingar vi utför i var och vartannat spel för att överhuvudtaget kunna “spela spelet”. Till exempel att…

…slå ett gäng tärningar

Ja, det är de tre sämsta tärningarna i 1812. Ja, jag slog precis tre fullträffar.
Ja, det är de tre sämsta tärningarna i 1812. Ja, jag slog precis tre fullträffar.

Tärningar. Vi har använt dem till bedrövelse sedan mor och far tyckte att husvagnssemester med bara ett Yatzy i bagaget var en bra idé. Och ändå, ändå, kan jag inte låta bli att känna en alldeles speciell känsla när jag plockar upp ett par tärningar i handen. Rullar runt dem mellan fingrarna, låter dem slå emot varandra ett par gånger innan jag nästan nonchalant slänger ut dem över bordet. Den där millisekunden innan de stannat när resultatet kan vara nästan vad som helst. Det är något underbart över att försöka spela på oddsen, och att man (jag) alltid alltid alltid blir övermodig i spel så fort det innehåller tärningar. Eller att…

…spela ut kort

Kortet som ger en lika dåligt samvete som en skön känsla av brutalt övertag.
Kortet som ger en lika dåligt samvete som en skön känsla av brutalt övertag.

Sedan jag började spela Netrunner så har mitt förhållande till kort förändrats. Inte bara kortspel i stort, utan specifikt hur jag spelar dem, hur jag håller i dem och hur jag liksom leker med dem. Gifen ovan är ett bra exempel: jag spelar inte bara ut kortet – jag skapar en dramatisk scen.

https://www.youtube.com/watch?v=oidcZOmK-us

Spelet i sig behöver inte vara dramatiskt för att jag ska känna att det är det när jag spelar korten på det viset. Spel med kort får en viss tyngd, en viss påriktigt-ness. På samma sätt som…

…att hantera pengar/resurser
spl

Ok, det här gäller inte alla spel med pengar eller resurser. Men så länge valutan är representerat av något med tyngd, något som kan göra märken i bordet om man släpper det från lite höjd, så platsar det. Splendor har sina stora runda ädelstenar, Kickstarter-versionen av Hegemonic kom med ett set underbara metall-mynt. Klirrandet när man väger mynten i handen, ljudet och känslan när man lägger ut dem på bordet. Förändringen från X till Y i ett tv-spel har väldigt lite att säga till om här. Det samma gäller egentligen även när man…

…placerar ut en byggnad

Yay, en hydda.
Yay, en hydda.

Nu är Bora Bora kanske inte det bästa exemplet, men jag orkade inte släpa fram Terra Mystica-brädet för att visa vad jag menar. Att placera ut – nej, att med hårt arbete och uthållighet låta resa – en byggnad är att sätta sitt märke i jorden. “Här är jag,” liksom. “Det här är min ö.” Det är som att spelbrädet i sig förändras, som att se något växa fram och ta form. Få liv. Ett par före-och-efter-bilder på ett sådant spelbräde är inte bara fascinerande att se, det ger också lite perspektiv.

Nåja, kanske inte perspektiv, men det är fint och lite härligt i alla fall. Lite på samma sätt som när man…

…får bläddra i en “riktig” tidning

The Times, 1888. PÅ RIKTIGT.
The Times, 1888. PÅ RIKTIGT.

I ärlighetens namn kommer jag inte på fler spel än Sherlock Holmes Consulting Detective som har detta, men oh how jävla immersed man blir av det! Aldrig har jag känt mig mer som en detektiv – en smart detektiv – som när jag sitter och med hökögon bläddrar igenom The Times och plötsligt, där är det ju! Lord Clande-boye kommer att lämna London för ett uppdrag i Kabul, och vi vet ju vad det betyder?

(nej det vet ni inte)

Ok, nej det vet vi inte, vi har så klart skjutit utanför mål med flera hundra meter. Men tills det uppdagats har vi fått vara de smartaste brottslösarna i stan, nästan uteslutande genom att bläddra i ett par fiktiva dagstidningsark. Det är mer än jag kan säga om att bläddra i verkliga dagstidningar.

1 reaktion på “Det taktila spelet

  1. Haha, riktigt klockrent Peder! Jag kan faktiskt nästan rent fysiskt känna tillfredsställelsen att sätta ner den lilla hyddan på det rektangulära området i Bora Bora bara av att se din animation :) Lite sjukt egentligen, varför gillar vi sånna här saker så mycket? Måste gå att spåra till någon uråldrig instinkt :)

Lämna ett svar