Månad: oktober 2013

Följande är en transkribering

Söndag kväll 20:30. Efter middag och några folköl. Regelgenomgång. Fem personer.

“Höh-sköh-öjp”

E: “Varför är det bara jag som rullar?”
1: “Vaddå, börjar det nu?”
E: “Ja, jag sa ju det. När skivan säger att vi ska escapea så escapear vi.”
1: “Okej okej okej, men då börjar vi om. Jag måste dricka vatten.”
2: “Har ni inte börjat än?”
1: “Nej, jag fick en stressattack.”
2: “Men då kan jag vara med?”
E: “Ja, det går bra.”
3: “Vi börjar när skivan säger Escape.”
4: “Du menar HÖH-SKÖH-ÖJP?”
E: “Ja. Okej, tryck på play.”
2: “Väntaväntavänta, kan vi gå igenom reglerna?”
E: “Skämtar du? Vi gick ju igenom dem för tre minuter sen.”
2: “Men då skulle ju jag bädda ner kiddet.”
E: “Så då bara stängde du av alla intryck från resten av världen?”
2: “PleasE: Har du barn?”
E: “Meh! Ja, ja: vi ska ta oss ut från templet innan det ramlar ner i fontanellen på oss, det
illustreras av ett härligt brakljud i slutet av soundtracket.”
4: “Är det det som är cursen? Att templet rasar?”
E: “Det är det som är cursen.”
3: “Värdelös curse. Det kunde väl vara att man blev uppäten av råttor eller någonting åtminstone?”
E: “Du föreslår alltså ljudet av råttor som gnager på människokött som slutsignal?”
3: “Ja..?”
1: “I ett familjespel?”
3: “För att bli krossad av smutsiga stenar är ju helt barnvänlig underhållning…”
4: “I bibeln är det det.”
2: “Ja, och vi är alla väldigt tacksamma för bibeln. Kan vi fortsätta med reglerna?”
E: “Vi ska alltså försöka att inte bli nerbrakade/uppätna av råttor. Utan istället ta oss ut kvickt som attan…
1: “Hur gör vi det?”
E: “… genom att hitta den här utgångsplattan som…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… ligger i botten på den här högen med andra plattor. Vi…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… måste rulla två gubbar på de här tärningarna för att få ta en ny platta, som magiskt blir
ett nytt rum där vi kan rulla fler tärningar. Ett?”
1: “Jag är med.”
2: “Jag fattar ingenting.”
E: “Vad är det du inte hänger med i?”
2: “Nånting. Kan man bara stå här i mitten och rulla två gubbar tills man hittat utgången?”
E: “Va? Nej! Du måste vara i ett rum med de här små dörrarna så du kan pussla ihop dem.”
1: “Hur gör man det?”
E: “Genom att lägga dem bredvid varandra.”
1: “Hur gör man det?”
4: “Men skämtar du eller? Dörr i dörr såklart.”
E: “Ja, typ. Den här lilla, grå trappdelen måste läggas mot en av dörrarna.”
4: “Så du kan inte gå genom dörr till dörr?”
E: “Nä, det måste vara en sån här grå då alltså”
3: “JOBBIGT!”
E: “Ja, det är jobbigt. En annan jobbig grej är de här svarta maskerna som låser tärningarna. Slår man en svart mask kan man inte använda den tärningen förrän man slår en guldmask.”
4: “Oj, rasistiskt.”
2: “Det är väl inte rasistiskt?”
4: “Blackface är väl rasistiskt?”
2: “Det är ju inte blackface, det är en mask.”
4: “Blackface är väl också en mask?”
3: “Blackface är väl typ skokräm?”
4: “Jag tycker i alla fall att det är rasistiskt.”
2: “Okej, men så länge det inte är några swastikor på tärningarna kanske vi kan förutsätta att
det inte är fascister som gjort spelet.”
E: “Danskar i och för sig…”
4: “Och guldmasker! Nazistguld. Jag tror vi är något på spåren här…”
2: “Så, medan Fyra går och viker en foliehatt på balkongen kanske vi kan gå genom resten av
reglerna?”
3: “Jag trodde det här bara skulle ta tio minuter?”
E: “Det tar tio minuter. Om ni bara lyssnar.”
3: “Vi lyssnar! Vem är det som inte lyssnar?”
E: “Okej, men om ni inte pratar då.”
4: “Vi måste väl få prata? Ställa frågor och så.”
E: “Jo, men inte hela tiden. Och inte om nazistguld. Det står inget i reglerna om nazistguld.”
4: “Det är ganska uppenbart att det är nazistguld.”
2: “REGLER!”
E: “Ni har fem tärningar var. Ni får rulla dem hur många gånger som helst…
4: “Om inte blackface-masken kommer upp.”
E: “Om inte blackface-masken kommer upp. Då är den tärningen låst. Och då får ni slå fyra. Tills
en ny mask kommer upp eller tills den blir upplåst med en guldmask. En guldmask låser upp TVÅ
svarta masker. Ni kan låsa upp varandras masker men då måste ni vara i samma rum och man måste
välja ifall man låser upp sina egna eller någon annans masker. Frågor?”
2: “Tusentals.”
E: “Underbart…”
2: “Hur flyr man?”
E: “När man fått den här grå utgångsplattan som jag viftar med just nu, och som man placerar ut
precis som vilket rum som helst, ska man ta sig dit och slå lika många nycklar som det finns kvar
juveler i juvelrummet plus en.”
1: “Det är ju typ fyrtio juveler.”
E: “Precis! De ska man placera ut i de här juvelhållaraltargrejerna som finns på vissa plattor.”
2: “Och de placerar man ut med hjälp av att slå de här symbolerna som är tryckta på varje
platta?”
E: “Exakt! Det är också så man rör sig mellan rummen: de här är för att gå in i rummet, de här
för juvelhållaraltargrejen och de här för att vända nya plattor. Frågor?”
2: “Tror jag fattar faktiskt.”
4: “Yes, vi kör.”
3: “Det ger sig nog.”
1: “Jag ska bara dricka lite vatten.”
E: “Är du gravid?”
1: “Va? Nej!”
E: “Men du dricker ju så himla mycket vatten.”
2: “Det är kiss du tänker på.”
E: “Jag är ganska säker på att jag tänker på vatten.”
2: “Att man kissar mycket. Inte dricker mycket.”
E: “Är du säker?”
2: “Har du barn?”
E: “Var det du som var gravid?”
1: “Det var jag som var gravid. Och jag är nervös. Det här är ju skitstressigt.”
3: “Och då har inte ens djungelfuktighetsmusiken börjat än.”
1: “Åh, herregud. Då kanske jag måste kissa innan.”
4: “Jag tyckte du sa att du inte var gravid?”
1: “Det har jag aldrig sagt.”
2: “HERREGUD ÄR DU GRAVID?”
1: “Ta det lugnt, jag har druckit typ en och en halv liter vatten på tio minuter.”
2: “Säg det!”
1: “Jag är inte gravid. Men jag måste kissa.”
E: “Okej, är alla med på vad som ska göras?”
3: “Rulla tärningar och placera ut juveler. Och plattor. Och sen rulla tärningar.”
E: “Gott så.”

Söndag kväll 20:51. Efter middag och några folköl och Escape! The Curse of the Temple. Fem personer.

E: “Andas. Du måste andas.”
3: “Herregud jag kan inte se!”
E: “Du kan visst se. Andas bara.”
1: “Två, sluta gråta, du skrämmer mig.”
2: “Jag… kafgg… ka-ah-ah-ah-ah-an inte.”
4: “Jag visste det. Jag visste det. Det är nazisterna. Nazisterna har gjort det igen. En platta, två plattor. Nazisterna och guldet, nazisterna och guldet. Inga juveler när man bara har en tärning. Inga juveler.”
3: “VARFÖR SER JAG INGET!?”
1: “Är det där blod?”
E: “Näääää..?”

Slut på bandet.

/*

Lägg ner den där! Vad det än är för något. Lägg ner den, säger jag! Stoppa den inte i munn… Åååh, neeej. Blech! Aiiieeeh! Ta bort den! Ta bort den! Tabortdentabortdentabortden!

Ah, kärleken! Ljuv, ljuv tentakelförsedd honung som rinner ner i lungorna och kväver dig på de obehagligaste av vis, eller en medelstor trädgårdsspade inkörd mellan tredje och fjärde revbenet med oerhörd trivsamhet. När Oktobermörkret trycker mot dig från alla håll, som mobbare som stänger in dig på toaletten nere i skolkällaren, och du bara vill skrika, men det går inte. För där din mun en gång var, där finns bara hud. Det är då den blir extra påtaglig, den där känslan av att vilja kura ihop sig tillsammans med någon, tända ljus och äta deras ansikte medan de fortfarande lever.

You’re doing it wrong!

Allhelgona är i antågande och jag är övertygad om att många av er har planerat in en kväll full av Lovecraftianska fasor. Men frågar ni mig kan Arkham horror behålla sina insanitypoints, sina uråldriga monster och sin vad-skulle-freud-säga-om-det-här-stora låda. För det här, det här är en liten ask som har potentialen att göra dig galen på riktigt.

Det stora flertalet förknippar på intet vis Love Letter med den beskrivningen. Nej, för det är ett så kallat “urmysigt spel” med “bedårande illustrationer” som lämnar en med en “alldeles varm känsla inombords”. BAH! Snarare en varm känsla av iskall, fuktig skräck som gnager in i ryggraden och suger märgen ur dig.

SCHLUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUURRRRRRRRRP!

Den fa…

SCHLUUURP!

Den f…

SCHLUPPSCHLUPPSCHLUPP!!

De..

SCHLUPPELUPPELUPPELUPPELUPPESCHLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLRRRRP!

…

…

Den fasansfulla idén är att du är en förtvivlat förälskad uppvaktare som ska försöka få ditt kärleksbrev till prinsen/prinsessan, samtidigt som du ska förhindra dina ålahuvuden till motståndare att göra samma sak. Det här gör du ett kort i taget, alltså verkligen ett kort i taget, det finns totalt sexton stycken i leken och du har alltid bara ett av dem på hand. Det här kortet kan du välja att behålla, för sin poäng, eller spela ut, för sin kraft. Och det är krafterna som är riktigt ondskefulla. Soldaten anklagar dig  till höger och vänster och gissar han rätt avrättas du på fläcken. Clownen följer efter dig i mörka korridorer och stirrar på dig utan att göra någonting. Riddaren trädgårdsspademördar dig om han anser att du är mindre värd än någon annan. Och det värsta av allt är att om du har prinsessan och någon av de andra uppvaktarna kommer på dig, kommer de, besatta av kärlek och ren och skär psykopati, ta henne ifrån dig, flå henne och korsfästa henne i taket med hennes egna lårben. Det är sant!

Implicit sant åtminstone.

“HEIL SATAN!”

Love letter är ett rysligt spel som simulerar den skräckinjagande mellanstadietidens lappskickande med kuslig precision. Där i bästa fall tårarna blandades med regnet och rann ner i de omoderna gummistövlarna medan hela klassen pliktskyldigt skrattade när Ove eller Tessan eller vem ever högläste ur brevet som bara var menat för dem. Och i värsta fall var man tvungen att spendera otäcka timmar tillsammans med Kärleken, dricka svart kaffe för första gången och försöka hålla tillbaka det ofrånkomliga toalettbesöket, för även om det var hemskt ville man ha kvar de där fjärilarna i magen. Med fasansfulla resultat. FASANSFULLA resultat, säger jag!

Så vill du verkligen ha en obehaglig kväll, inte en tjoig och tjimmig monsterrökare där man skrattar av lättnad efter ett dussin cheap scares, frenetiskt tuggar gelemaskar och dimmar ner taklampan till mys/läskighetsbelysning. Utan en riktigt psykologiskt utmattande resa, som du lika gärna kan spela mitt på ljusa dagen som till levande ljus, hemma eller på tåget. Då är Love Letter något för dig, om du bara kan se bortom den supercharmiga ytan.

Tönt.

För tentakelmonster och världars ödeläggelse må vara läskigt, men att vara paniskt bajsnödig och handlöst förälskad är skräckinjagande.

/*

 

God torsdag. Som ni kanske vet så har vi ju tummar, vilket skiljer oss bland annat från vargen. Och en stilig äldre man i kostym på tunnelbanan som jag en gång såg suga i sig båda sina som ett par ostron. Men nog om honom, det jag vill komma till med denna lektion i grundläggande anatomi är att med hjälp av tummarna kan vi, för det mesta, med stor enkelhet greppa saker som ingen annan kan.

Det här är tummen.

Det kan vara allt i från vardagliga saker som pistolen när vi går ner till tvättstugan tio minuter för sent till mer flamboyanta saker som en riktigt färgglad frukt i affären. Det kan också vara brädspel. Åh, det finns så många tjusiga spel som underlättas av tummens existens. Men i ärlighetens namn ska väl nämnas att de inte är särskilt mobila. Visst, i en rent aspergeroid mening är de väl det, men jag skulle vilja se det glada gäng som plockar med sig Game of Thrones för att spela i baksätet på bilen eller de lyckliga tu som ger sig på att installera remote servers över hela golvet i terminal 4 på Arlanda. Eller när man är och fikar/lunchar/spelar squash för den delen. Så den här veckan, och andra godtyckligt valda veckor, hade jag tänkt kika lite på några yttepyttespel som ständigt borde ligga i fickan, eller magväskan, eller i den osmakligt stora naveln på alla som ens är lite intresserade av att alltid spela spel.

Först ut är ett spel som funkar lika bra med en espresso som ett mustigt rött vin. Det innebär alltså att du med fördel kan spela det på ditt favoritfik eller på en fancy schmancy restaurang. Och att det är Italienskt. Temat alltså. Spelet är amerikanskt. Förra veckan raljerade jag över hur svårt det är att få till speltillfällen för att nära och kära har andra sociala åtaganden, som i sin tur tvingar mig att lämna hemmets trygga vrå för att känna mig obekväm bland finporslin och belevad personal. Den här oregelbundna serien är istället tänkt att vara lite mer konstruktiv och hitta lösningar på problemet som jag valt att kalla Resten av Världen. Nåväl, låt oss i rask takt mycket bildligt, och inte det minsta fascistiskt, marschera över till det första tumspelet.

Condottiere

Det här är ett spel som nu och för alltid bör refereras till som “spelet med de fina korten och den lilla kartan”, eftersom man låter outbildad när man oundvikligen säger kång-dott-i-är och man låter som en pretentiös liten skitstövel när man uttalar det som man ska. Condottiere (skriva det går alldeles ypperligt) må se ut som ett dåligt tetrapacksvin men under det själasugande locket gömmer sig en riktig liten juvel till diamant, opal, smaragd och andra ädla stenar som tillsammans målar upp en fantastisk, men fullkomligt osannolik, bild av 1200-talets Italien. Ah, Italien. Stöveltramp, rustningsskrammel, sepia, vin, kaffe, ostörd natur, politiker som absolut inte borde vara i någon form av maktposition – och så du. Med din förtjusande kortlek och din lilla karta. På elva kort kontrollerar du både skabbdrabbade pöbelriddare och skräckinjagande pappsoldater, övermäktiga amazoner och sluga kurtisaner,

PAUS OCH DAGS FÖR POLITISKA PEKFINGRAR

Det här är pekfingret. 

Funderar du också på att göra ett spel med historiska konnotationer eller över huvud taget? En bra sak att tänka på kan vara att behandla de eventuella kvinnliga karaktärer som du, i din storhet, kvoterar in i spelet som om de vore människor istället för klichéer från Ronnie Sandahls Stora Bok om klichéer (läs den inte, den är skit). Att illustrera det starkaste kortet med en blond krigarkvinna och det svagaste kortet med en kvinna som, surprise, använder sin sexualitet för att få politiska favörer gör inte automagiskt att bredden på något sätt är fylld. Det enda vi har då är två pojkrumsfantasier som vi kan sitta och slicka på när ensamheten blir för stor. Mycket osmakligt. Och kom inte dragandes med det gamla “historiskt sett så är det här vad kvinnor har gjort typ jämnt faktiskt”! Det är för det första befängt och för det andra en bild som upprätthålls av svettsaftiga män i dåligt sittande tweedkostymer som älskar att följa Penisens Fantastiska Färd genom tiderna. Alltså inte helt objektivt. I korthet: ge oss bättre kvinnliga karaktärer tack.

SLUT PÅ PAUSEN

fega biskopar och klämkäcka trumslagare. Till och med vår och vinter. Med de här elva korten ska du till slut antingen dominera fyra angränsande områden på kartan eller sex områden totalt. Du kommer bluffa, förhandla, rygghugga (tjohooo!), planera, omplanera, omomplanera, hota, belägra, svära och smida ränker tills du sitter med perspirationen i halsen och andan droppandes ner för handflatorna: är Urbino verkligen värt att lägga din hjältinna på? Ska du kanske bara spela fågelskrämmekortet och plocka hem ditt starkaste förband istället? Fast kommer det verkligen bli en omgång till om du lägger dig? Och om det blir det, hur ska du klara dig utan Urbino? Men om du inte lägger dig, hur ska du ha nog med kort för att förhindra att den stiliga, men ack så tumlösa, äldre gentlemannen framför dig vinner i nästa omgång? Det kan du inte, DU HAR FÖRLORAT! Förutom att det visar sig att Stiligmannen bara sitter med årstidskort och den lilla pojken med blecktrumman så du hade INTE ALLS FÖRLORAT. Men nu när alla får plocka upp nya kort fick du bara massa fänrikar och fanjunkare som inte är värda någonting så DU HAR FÖRLORAT!! Vilken skandal! Stiligmannen tackar för sig och krälar ut ur tunnelbanan med en förbluffande och spindellik hastighet.

Sjukt snabb.

Du läste rätt, all denna nagelbitande spänning har utspelat sig på exempelvis gröna linjen i Stockholm, eller buss 400 mellan Halmstad och Hyltebruk om man så vill. Det är för att hela spelet får plats i ett genomsnittligt knä, eller på ryggen av en medelstor hund som sövts med lämplig mängd alvedon och söt likör. Fungerar ypperligt för mellan tre till sex spelare (två enligt kartongen, men det låter helt bedrövligt om du frågar mig) vilket gör det till ett givet portabelt spel både om du finsmaka espresso runt om i Europa eller om du ska halsa bedrövliga mängder nescafe på campingen i Båstad. Det här är ett litet tjusigt spel som är så bra att man vill dansa, så snöra på dig frikadellerna och ta med det på en svängom.

Nä-nä-nä-nä-näääh-näääh! Jag använde visst “frikadellerna” rätt.

Håller du inte med om något? Eller har du åsikter att dela med dig av? Säg till i kommentarerna. Eller skriv direkt på min facebookgrej.

/*

 

 

 

Det är ganska svårt att hitta hem till mig. Efter Taxifiket Som Är Öppet Hela Natten gör min gata en sväng in i sig själv, som ett maskhål, så man tvingas liksom apparatera sig själv från nummer 47 till nummer 51. För de lyckliga stackare som lyckas ta sig såhär långt är belöningen ett lika hiss som tröstlöst trapphus där hundratals mjölksyrebestänkta trappsteg väntar i tysthet; eftersom de är livlösa objekt och inte har förmågan att uttrycka vare sig den ena eller den andra åsikten.
Fuckety fuck off tycks de säga, men det gör de inte. För de är svenska 30-talister. Dra åt fanders kanske? Vem vet.

Dessutom har mina vänner, precis som ringmuskeln på ett lik, en tendens att göra lite vad de själva vill. Det kan vara allt i från att mata sina barn (hallå! Pellets!) till att åka på solsemester (hallå! Cancer!) till att spendera sin tid med att prata i första person pluralis med någon form av förmånstagare/kärleksindivid i, vad jag bara kan gissa är, en specialbyggd farkost för två som susar omkring i rymden; eftersom det aldrig är någon annan som kan följa med (hallå! ZING!), (<— kan man ha såhär många olika tecken på rad? Jag vet faktiskt inte, parenteser har alltid gäckat mig interpunktionsmässigt).

Eller ett otal andra saker som hindrar dem från att planera sina liv kring mina brädspelskvällar. Eller mina spontana spelcravings. Det är en slags panikartad rastlöshet som infinner sig när man drabbas av akut spelnödighet en onsdagkväll och smsen flyger som små, binära signaler över ett telenät mellan mobilerna:

“Kan inte =(”
“Åh, nej! Jag ska borsta tänderna”
“Vänligen använd enbart det här numret om du vill boka ny tandläkartid”
“Tyvärr, vi susar omkring i rymden”

Så ack, allt som oftast finner jag mig förvisad till en solitär tillvaro i mitt kråkslott – med nattarbetarnas cigarettrök och min idiot till grannes fotbollsläten som enda sällskap.

Hela dagen, varje dag. Jag hatar honom.

“Men”, anmärker den Uppmärksamme Läsaren, “du har ju Mage Knight, det potentiellt bästa solitärspelet genom historien.” Det är sant kära Uppmärksamme Läsaren, men det krävs en speciell sorts ensamhet för att strössla bordet med de oupptäckta delarna av en nation mogen för underkastelse, ett hundratal monster och små magiska kristaller. Samma typ av ensamhet som driver en att tända ljus, tappa upp ett härligt bad, sätta på fransk musik och bara psykfrossa i kokta ägg (kanske en eufemism kanske inte. Det är din smutsiga fantasi och jag tar inget ansvar). Men det här är något annat, det här är som att snorta kokain tillsammans med Stefan Ingves under en gudstjänst: total upprymdhet blandat med den yttersta tristessen, och en svag aning om helvetet på en och samma gång. Jag har känt mig uttråkad förut, prebrädspelsuttråkad. Åh, den lyckliga tiden då en enformig tillvaros långtråkiga leda enkelt kunde hottas upp med slösurfande eller att rosta bröd.

Oh you, rostat bröd, du är alltid en välkommen överraskning

Annat är det nu, när jag är en teknikfientlig analogist! Då räcker inte de simpla nöjen man kan mjölka ur futtiga, barnarbetarblodiga teknikdon. Nej, det här är ett helt annat djur. Där jag innan kunde känna en vilsen myra i brallan kryper nu skalbaggar och skorpioner, odrägliga aristokrater och, självklart, snart uppätna åldringar och zombies. Det är sannerligen trångt i byxorna (smutsig, SMUTSIG fantasi) och trängre kommer det att bli. För varje spel jag köper dyker det upp två nya, som en fruktansvärd och underbar kartonghydra, och precis som alla mytologiska djur kräver den sina offer i form av en alltmer komplicerad social logistik och dräneringen av alla andra intressen.

En dränering som med stor sannolikhet tillhandahålls av de här två gentlemännen.

Ju mer jag spelar, ju mer jag läser om spel och ju mer jag ålar omkring bland meeples och tjocka, hårda brädor (SMUTSI… nä, allt är i sin ordning. Läs på, läs på), desto mer blir jag övertygad om att det är det bästa sättet att umgås på. Att gå till Berns  och beställa en stor stark som egentligen bara är ett par urvridna kalsonger från san francisco bio förlorade visserligen sin charm för länge sedan, men det är ändå en ritual som min Descentkampanj tvingas konkurrera med. Att festa på ett femhundra kronor dyrt ansikte är visserligen förtjusande men drar tyvärr med sig en bismak av andra människors oförmåga att respektera den personliga sfären. Och att titta på TV känns skrämmande mycket som att inte umgås med varandra över huvud taget.

Jag säger inte att jag inte har andra intressen, jag önskar bara att ingen annan hade det.

/*

Idag, kära läsande person, ska jag tycka till om spel som jag nästan har spelat; jag har nämligen en fäbless för att köpa spel enbart på rykte och en magkänsla. Och som vanligt när det gäller magkänslor leder det ofta till att både det ena och andra sprutar ur munnen och rakt in i öronen på de som befinner sig inom lämpligt avstånd. Och det som kommer sippra in i dina öron/ögon idag är att jag kommer gå omkring vid foten av ett berg och sparka i snödrivor, invadera en hel kontinent genom att skramla med pinnar i skogen och göra nånting i rymden med de finaste tärningarna jag någonsin sett.

Jag börjar med det jag har mest erfarenhet av och jobbar mig ner i det okända, där mycket är oh och lite är känt. Så kom, följ med mig på en resa in i det. Det okända alltså. Som sagt.

Mage Knight

Erfarenhet: Bufflat fram som Göran Persson i ett rum fullt med kvinnliga ministrar.

Så som jag har förstått det: Tjeckiska galningen Vlaada Chvatil har gjort vad som ryktas vara världshistoriens genom tiderna bästa solitairespel. I korthet är du en av fyra riktigt självupptagna jävlar som skickas till ett land som jag inte kommer ihåg vad det heter för att helt sonika ta över skiten. Det gör du genom diverse trolleritrix och vapenviftande. Hittills har jag bankat ihjäl några störiga orcher i skogen och hotat bybor med stryk så att jag kan rekrytera lite trupper till min armé. Ja, dina igensipprade ögon hörde rätt! Du kan bygga din helt egna armé. Den kan du sedan tvinga att göra massa förtjusande saker som att bära dig några extra steg ifall du har skavsår eller använda delar av den som mänskliga sköldar. Yay team!

Men trots att du uppenbarligen är en skitstövel av rang är du av någon anledning rädd om ditt rykte och måste därför vara noga med att inte mobba byborna för mycket för då slutar de prata med dig. “Det skiter väl jag i”, tänker du nu. Men det gör du inte alls det. Om ingen vill prata med dig kan du inte rekrytera fler bybor som du kan styra och ställa över. Det är vad som i spelet inte kallas för, men borde, din hyvens/lymmel-o-meter; och den vill du hålla så balanserad som möjligt.

Du spelar även dag och natt-faser som skiljer sig åt på lite olika vis. Kostnaden för att gå ändras, att snubbla runt i skogen är snubbligare än någonsin medan att gå i öknen är svalt och skönt. Det är svårare att se saker vilket ju i vanlig ordning är ett problem. Men trots det är det i mörkret som din rövhålsmagiker trivs som allra bäst för det är på natten som dina trolleriförmågor går från det här:

Till det här:

Förhastad slutsats: Briljant spel som på ett väldigt tjusigt sätt replikerar hur det är att ta över kontinenter och vara en äventyrande tölp.

K2

Erfarenhet: Klättrat cirka 200 meter. Inte dött än.

Det här har jag begripit hittills: K2 är ett sketafarligt berg som man ska passa sig som bara den för. Dåligt väder och kallt är det. Man klättrar med tre kort i taget för att få sina trägubbar upp till toppen och den äran. Problemet är bara att man måste stanna till då och då och få lite extra lungor för annars fryser man ihjäl/trillar ner i en ravin/blir uppäten av Ethan Hawke. Man kan också sätta upp tält där det finns en lunga som man kan tillgodoräkna sig.

Förhastad slutsats: Charmigt spel om att dö under fruktansvärda omständigheter i det vilda. Spelas med fördel med familjen eller jordnära vänner.

Eclipse

Erfarenhet: Inte läst reglerna, sett femton minuter av en tysk youtubevideo, rullat alla tärningarna på en gång flera gånger.

Det här verkar rimligt: I Eclipse tar man rollen som en av tolv kända svenskar och ger sig ut och utforskar en galax som kan se ut lite hur som helst.

Kolla så kända de är.

Utforskning går nog till som så att man sätter ut små träkuber på planeter för att vara en showoff och ju showoffigare man är desto mer poäng får man och ibland skaffar man sig finfin teknologi i form av dåligt isolerade iphones och elektriska brödknivar som man använder till att ha ihjäl varandra med. Antagligen djuprymdskanoner också. Man får rulla jättefina tärningar och den som rullar dem bäst kanske vinner. Men allt är inte tärningsrullande utan man får en rudimentär form av google analytics i form av ett gäng navelsträngsstumpar som man använder för att tracka det ena och det andra med också. Detta påverkar spelet. Och raskortet man har är typ en A4 full med krusiduller som gör viktiga saker. Och har jag nämnt tärningarna? De är jättefina.

Mycket fina tärningar.

Slutsats: Köp det. Bara köp det.

Slutligen

Har du ett spel som du också måste sprita händerna efter att du har hållit i för att det inte ska sprida sig i konversationer med nära och kära? Skriv gärna en rad eller två om det i kommentarerna.

/*