År: 2013

BU! Julen närmar sig med obersturmbannführer-steg och de av oss som inte har en egen liten familj som vi kan experimentera med är lämnade i vår släkts ömma famn. Påhejade av paneler som anser att ett riktigt bra spel har ordet “bajs” i titeln och att yatzy antagligen är det mest komplicerade spelsystemet som någonsin sett dagens ljus, skruvar de på sig som  när man yttrar orden: ska vi inte spela ett spel? Men det är inte bara trånghuvade paneler som skrämmer våra stackars anhöriga, det är även vår egen skrytpropaganda med snabba drakar och majestätiska rymdskepp som både injagar fruktan och äckel i våra genpoolsfränder. Därför är mitt förslag till julhelgen ett spel som känns bekant samtidigt som det är en helt ny värld för den icke spelinsatte. Ticket to Ride? Pffft! Små artrosfientliga kort och plastbitar som hamnar under soffan så fort valfri glöggfryntlig släkting bökar in i bordet efter för mycket jul-crack. Nä, nä jag pratar givetvis om:

Skull

Skull lyckas med det fantastiska konststycket att både vara vänligt för den med krumma fingrar och solkig blick eftersom man använder sig av fullkomligt briljanta underlägg istället för kort. Och dessutom är reglerna så simpla att ingen inte kan förstå dem. Utom alla jag spelat med hittills. Häng med nu!

1. Alla får fyra underlägg. Tre med blommor, ett med en dödskalle
2. I tur och ordning så lägger man antingen ett underlägg framför sig eller ett bud.
3. Ett bud är hur många blommor man tror att man kan vända upp och låter ungefär så här: “Två.”
4. I tur och ordning får resten av spelarna lägga ett bud om de vill.
5. Den som vinner budgivningen måste vända upp sina egna underlägg först.
6. Plockar man en dödskalle så blir man av med ett av sina underlägg.

“Humhum håhå”, muttrar ansiktsuttrycken på dina släktingar när de börjar förstå vad det är som står på. “Det är lite som poker, det är lite som bluffstopp”, fortsätter de. Och du fyller i: “men med den fantastiska fördelen att det inte är skittråkigt”. Och det tar upp cirka ingen plats! Nästan alla andra spel kräver lika mycket utrymme som Marcus Birro i ungefär vilken debatt som helst, men inte Skull. Det nöjer sig med så lite som lite mer yta än Bright Eyes julalbum (som tar upp ingen plats alls på grund av: 1. CD-skivor? Lulz! 2. Conor Oberst). Här behöver man alltså inte tvinga farmor att bära ut alla jultallrikar i köket och diska dem innan man kan börja ha roligt, utan det räcker med att diskret skjuta dem åt hennes håll så att hon kan göra det sen istället.

Förutom att hjälpa till att upprätthålla patriarkala traditioner och ha en hög semifiktiv igenkänningsfaktor är Skull ett fruktansvärt osympatiskt litet spel. Hela spelidén, att lista ut var dödskallarna ligger, baseras på att alla inblandade är villiga att booby trappa sin egen hög med underlägg. Det betyder alltså att du tar ett aktivt val att göra det omöjligt för dig själv att plocka poäng, enbart för att du vill skada någon annan. Det kräver en sådan utstuderad form av rövhålighet att spelet borde komma med en examen i proktologi. Jag kan inte rekommendera det nog. Julen är räddad! Igen.

Full disclosure! Jag är barnlös och kommer inte komma i kontakt med någon form av barnliknande organism under julen så jag har absolut inte tagit hänsyn till vad barn kan tänka sig vilja spela, men skulle jag gissa är det antagligen Chaos in the Old world eller City of horror, båda är spel som lär en viktig läxa om tillit till sina medmänniskor. För yngre barn rekommenderar jag i princip vad som helst som de kan stoppa i munnen utan att kvävas eller skära sig.

Lycka till!

/*

Midvinterblotet närmar sig med stormsteg och jag tänkte göra en skamlöst materialistisk lista över vilka spelkomponenter man blir gladast av att få i sitt paket. Och vilka man blir ledsnast av. Inte vilka spel, vilka komponenter. Det är utan inbördes ordning men jag kan spoila att någonstans på den här listan finns den bästa komponenten som någonsin skapats. Antagligen nerburen i ett mycket begränsat antal av en ängel eller annat mytologiskt kreatur. Spännande!

Tärningar

Roll them bone$! Jag älskar tärningar. Jag skulle vilja ha ett spel som bara består av tärningar. Och sen skulle jag vilja att alla andra spel fanns i en version där de bara bestod av tärningar. Smält ner alla miniatyrer och gör kuber av dem bara. Vanliga D6:or går bra så man slipper sitta och skrynkla ihop ansiktet som en nedgrävd porrtidning i skogen när det dyker upp ockulta symboler som man inte vet vad de betyder. Nåväl, här är bästa och värsta val inför julafton.

Hurra, vad glad jag blir!

Tärningarna i Eclipse. Herregud! Jag skulle lämna min familj och alla jag känner bakom mig ifall de här babysarna rullade upp längsmed Sveavägen i en traktor och frågade om jag skulle följa med. “Javisst”, skulle mitt nickande huvud säga medan jag sugs in i hytten av en obeskrivlig kraft. Flera månader senare skulle kroppsdelar dyka upp runt om i landet. Först små saker; fingrar, tår, näsborrar. Sedan armbågar och smalben. Till slut en tunga och några dagar efter det tänder. Tänder som är målade gult, orange och rött. Och då skulle jag återuppstå, och ingenting skulle vara sig likt någonsin igen. Finfina tärningar.

Buhu, nu är julen förstörd

Tärningarna i Eldritch Horror. Jag blev upp över hörselgångarna förälskad i Eldritch Horror när jag spelade det häromsistens. Att det är ett underbart spel råder det inget tvivel om. Och det är därför det är extra ledsamt när man drar fram ett knippe tärningar som ser ut som att vara resultatet av Grünenthals senaste experiment. Blodsjuka och underutvecklade gömmer de sig under pappfigurerna och så försvagade att de kommer tillsammans med ett färdigfrankerat kuvert med adressen till Dignitas tryckt på sig. Dessutom får man bara fyra stycken så om du ska köpa det här spelet till någon (vilket du borde) så se till att slänga med åtminstone två set med fullvuxna riktiga tärningar.

Miniatyrer

Okej, smält inte ner alla minatyrer. Bara de små sladdriga, stackars soldaterna från Kemet och de vulgära pjäserna från Krosmaster Arena, som för övrigt är märkt med en helt bisarr choking hazard warning.

Sväljandet av en Krosmaster-figur. Not safe for work, children eller äckelmagade. Eller kattägare.

Jag kommer aldrig bli en figurspelare, eftersom jag gillar livet alldeles för mycket för att sitta inne i garderoben med pannlampan skärandes in i huden och med lösningsmedelskadade fingrar försöka återskapa kända slag från en tid som aldrig har funnits. Och, såklart, för att mina spacemarines skulle se ut som en shigellainfekterad tävlingcyklists knarkkondomer. Men I sure do love me some fräsiga miniatyrer.

Hurra, lyckan äro stor!

Spökena i Ghost Stories. De är helt jävla superskräckinjagande. När jag var liten såg jag en fullkomligt olämplig tecknad film med en huvbeklädd tölp av något slag som ägnade sig åt förträngda svinigheter. Det har givetvis resulterat i oläkbara psykiska sår, så varje gång en haunter dyker upp på spelbrädet skruvar jag oroligt på mig och kollar diskret om jag börjat blöda näsblod eller omärkbart kissat på mig. De här små kräken ser levande ut och är antagligen det bästa monokromatiska hanterandet sedan Yves Klein kladdade runt på femtiotalet. De perfekta minitatyrerna för att ge dina barn ett karaktärsdanande barndomstrauma.

Buhu, mer förstörd jul.

Pappfigurerna i City of Horror. City of Horror kräver att alla inblandade anstränger sig lite för att det ska bli så underbart som bara ett spel om att offra andra för att rädda sitt eget skinn kan bli. Det vilar tungt på att man bryr sig om att vinna eller förlora och att man känner för sina karaktärer. Det här är svårt nog för spelaren vars närmsta rollspelsupplevelse är att agera lagersaldo i en hamn även under den bästa av förutsättningar; lägg då till att din älskade grupp överlevare inte är något annat än kortsidan på en bananlåda och zombiesarna har samma detaljrikedom som ett ultraljud.

Diskar

Inte bara en vital del av ryggraden utan också en av de mer obskyra spelkomponenterna att jaga upp sig över. Men, som du kommer bli varse kära läsare, det finns all anledning att jaga upp sig.

Hurra, glädjen sprutar ut ur mitt hufvud

Hunden i Robinson Crusoe. ZOMGOMGOMG! Den är rosa. Jag älskar rosa. Om en galenpanna av något slag skulle bryta sig in i hos mig när jag sover/sitter framför kylskåpet och kontemplerar vad jag kan laga för något spännande av sex paket utgången mjölk och kött som hovrar med hjälp av sina egna föruttnelseångor (näringskuber, alltid näringskuber), och om denna galning skulle tvinga mig att välja mellan alla mina spel eller hunden i Robinson så skulle jag välja alla mina spel. Såklart. Det är ett jättelätt val. Outgrundliga äro galenpannornas vägar och det kan ju vara lyckosamt emellanåt. Men det är den finaste spelkomponenten jag någonsin sett.

Varför hatar du mig?

Pjäserna i Tash Kalar. Allvarligt talat? Oavsett vad man kan tro uppskattar jag enkelhet, men det är skillnad på enkelhet och lathet och att skicka med några kartor möbeltassar i ett spel istället för att gå till Panduro och köpa några trädiskar är precis den typ av lättja som Dante jiddrade om i Inferno. Det hela vägs upp av att de ackompanjeras av de kanske snyggaste korten jag har nöjet att äga och att spelet i sig är förtrollande. Klen tröst för stackars Vlaada när han brinner i helvetet dock.

Julen är räddad! Varsågod.

/*

AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH!

Det är inte ljudet från polisen. Det är ljudet från varningslarmet som skramlar igång när någon ska kritisera eurospel. Ljudet som sätter fart på inkvisitorerna och deras lustiga hattar. Jag har inte mycket tid innan de kommer. Det är bäst att jag börjar.

Eurospel, för den som inte vet, definieras som såhär enligt engelska wikipedia (eftersom svenska wikipedia har rensat ut alla artiklar till förmån för en lista över fåglar):

“A German-style board game, also referred to as a German game, Euro game or Euro-style game, is a class of tabletop games that generally have simple rules, short to medium playing times, indirect player interaction, and abstract physical components. Such games emphasize strategy, downplay luck and conflict, lean towards economic rather than military themes, and usually keep all the players in the game until it ends”

Inget fel på det. Man måste inte alltid mörda sina motspelare och paradera deras spetsade lik framför deras trupper och dra deras hund i svansen för att ett spel ska vara roligt. Vad som däremot hade varit klädsamt vore om man någon gång vågade sig på att använda en färg som har mer än sju procents opacitet, för så fort någon drar fram det senaste spelet om att räfsa löv och skiva ost i centraleuropa får jag alltid känslan att de rånat någon stackars hemlös på ett paket regnskadade Branflakes och rotat fram mormors knappsamling.

AROOOOO-GAH! AROOOOOOOOOOOO-GAH!

De närmar sig, jag måste öka takten. Men bortser man från att designern använt samma palett som en dåligt skrubbad potatis kan man ha en fantastisk kväll.

AROOOOooo…gah?

Ah, jag har lyckats köpa lite tid åt oss. Kvickt! Ta på den här hjälmen. Den skyddar mot överhetens intrång.

Approved by Kungen

Men det var inte bara bländverk, det går faktiskt att ha en fantastiskt trevlig kväll med de här spelen. Det operativa ordet varandes “trevlig”. Luka ett land, leverera ett brev, klapa en hest. Såna saker. Det har en helt rimlig förklaring. Efter första och andra världskriget kände tyskarna att det här med krig och fascism är för jävla stissigt och osympatiskt, nä bättre då att chilledilla lite. Så därför valde de att vända blicken mot stillsammare, men ändå kompetetiva teman. Lite förvånande ingick det i detta vändande av blicken att rikta den bakåt i tiden istället för framåt. Närmare bestämt till medeltiden och andra tider tätt angränsande till medeltiden. Den som någon gång ens har funderat på om det fanns en tid innan de själva föddes är, åtminstone vagt, medveten om att på medeltiden var de flesta européer precis lika kukhuvudiga som de alltid har varit. Plaskade runt med sina båtar och nös på ursprungsbefolkningar, red runt på ägorna och sparkade bönderna i skrevet varje torsdag och roffade åt sig saker i största allmänhet. Men det är åtminstone inget krig, bara lite hederligt, casual förtryck. Hur som helst, jag spiller dyrbar tid. Jag behöver komma till problemets kärna: de är inte tillräckligt engagerande.

WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!

Jag visste det, jag gick över gränsen. Inga hjälmar kan rädda oss nu. Det där är ljudet av boardgamegeeks toppkommentatorers kollektiva hat. “Inte engagerande?”, gurglar deras hive-mind. “Man måste ju planera allt in i minsta detalj. Det är mycket engagerande.”

Nä, det är det inte. För det är planering där du flyttar en blå kub och en gul kub och får en röd kub som gör att du kan ta en branflakesflinga och lägga var du vill så länge det är på en av två rutor. Det är lika mycket ett spel som det är ett spel att sitta på tunnelbanan och skramla med en kulram. Med den enda skillnaden att Svensk bevakningstjänst inte släpar in dig i hissen och bryter armarna av dig. Och när du är klar känns det som att du borrat ett litet hål i kraniet och sodastreamat skiten ur det.

Attraktionen till det mundana temat är däremot något jag till fullo kan sympatisera med. Synd bara att man inte utnyttjar det över huvud taget. Kolla bara på Castles of Burgundy, att säga att det har ett starkt tema är som att säga att Conor Oberst är karismatisk.

Världens kändaste kartongbit med en bandspelare klistrad på sig

AROOOOO-GAH! AROOO-GAH! AROOOO-GAH! DUNKDUNKDUNK!

De är här! Jag måste sammafatta. Jag vill att det ska kännas när jag spelar spel, jag vill bry mig om vad jag bygger upp, jag vill bli lite nervös när det är någon annans tur. Inte för att jag blir ihjälslagen eller för att någon jävlas med mig helt godtyckligt utan för att jag är rädd att något förtryckt bonde-as ska komma in på mina ägor och hugga ner mina träd för att de behöver ved för vintern. Jag vill inte nöja med “någon annan tog det först”-doktrinen som regerar i eurospel. Så gick det definitivt inte till för femhundra år sen. Kort historielektion: folk var idioter på medeltiden. De tog vad de ville ha och sen brände de…

DUNKDUNKDUNK!

… resten. Det här är mina sista ord. Min sista vädjan. Om du ska gör eurospel, utnyttja temat, anställ någon som kan rita och låna tillbaka lite av Ameritra..

WOOOOOOOOOOOOOOOOH!!

Åh, herregud nu är det slut! Ameritrashspelen! De har ganska många bra idéer faktiskt. Och då menar jag inte miniatyrerna.

DUNKDUNKKRASSSSCH!

Aaaah!… Åh, är det bara du Tobias? Jag trodde det var… Vänta! Vad är det för lustig hatt du har på dig? Nej, neeeej. Förlåt. Förlåt! Jag menade det inte, jag tar tillbaka. Ave Feld. AVE FELD!

/*

 

Godligen välkomnad till mitt lilla hörn av interwebtionalen. I elva dagar har det strålat in film i mitt hjärnrum och det har lämnat mig inte helt opåverkad.

Jag älskar film. Låt det inte råda något tvivel om den saken. Jag älskar film som vore det en kastrull full med ganska kall vätska i öknen. Men det finns många sjuka individer ute i världen och de sjukaste av dem tycks ha valt att berätta om sin sjuklighet för omvärlden via rörliga bilder. Det finns även gott om ledsna människor som greppat kameran och skapat obeskrivlig ledsamhet att, för den som så önskar, vältra sig i som ficksmälta smarties på en onsdagkväll. Och det kan väl vara trevligt att böka runt som en perveterad gris i sin egen känslomässiga smuts lite då och då? Få lite perspektiv på det priviligerade livet som priviligerad och titta på vanföreställda tonåringar som skär halsen av sig själva och hoppar i havet i en särdeles obehaglig psykos. Inget fel med lite verklighetsflykt und so weiter.

Men när nerverna har sipprat ut genom porerna och sprakar som Pop Rocks vid minsta beröring kan det lätt kännas som att den grå, näringsfattiga och sockerfria marmelad, som är ens normaltillstånd, inte riktigt orkar dra i ens smilband. Då kan det vara på sin plats att gräva ner sig ännu djupare i grävlingsgrytet/ekorrholken/hamsterhjulet och försvinna in i en helt fristående fantasivärld. En som inte känns så verklig. Jag pratar förstås om den underbart helande effekten av brädspel.

Så du sitter där med oregelbundna hjärtslag och blödande tandkött i skarp kontrast till ditt tangentbordsgråa ansikte, för sömnbristen och känslointrycken har kört en tag-team superfistning av dina endorfindepåer i fyra dagar, och undrar om det är nu du dör.
“Det skulle vara en befrielse”, tänker du medan du stryker kallsvetten ur pannan och får med dig ett sjok sönderstressad hud.
“Jag smälter”, väser du fram, “jag smälter som polar-isen.”
Och du hinner tänka att du borde skänka pengar till WWF innan det är för sent. Innan du är en pöl på marken som borstas upp mellan 00:00 och 06:00 varje natt mot onsdag. Det ger dig panik. Ska ingen komma ihåg dig? Ska du sluta dina dagar som ännu en slemmig pöl på Stockholmsgator. Du rotar fram din vattenflaska ur väskan och trycker in den i revbenen; något av dig måste bli kvar. Du kanske kan fånga din ande i flaskan.
“Hähähäää… Dan Ekborg…”, gurglar du. “Dan Ekborg… Och Christina Aguilera…”
Du ska precis uppdatera din status med dina humoristiska insikter och det är då det händer. Någon trycker “like” och skriver “jag kan!” på din facebookpost.

En alldeles autentisk facebook-post med ett jakande svar. En raritet.

Hjärnan växlar om, gräver djupt i förståndsförråden och hittar… nån form av guck..? Som den sprutar ut i… kapillärerna? Du återfår nästan omedelbart fast, men lite skakig, form. Det är tillräckligt för att du ska kunna förbereda inför kvällen. Det är allt du behöver för att bli hel igen. En kvälls rymdciviliserande.

Ha-LE-lujah herren Gud den allsmäktige Hosianna glossolali du är botad!

För hur ska du kunna bära alla upptänkliga människoöden i ditt psykologiska sköte när du samtidigt behöver välja mellan att uppgradera plasmakanonerna eller utforska en ny sektor i jakt på härlig, syrlig teknik? Nej, slit ut dem och lägg dem i garderoben. Där är du ändå aldrig. Mjukisbyxor och en hoodie är din skrud denna vecka och vid din skrud håller du krampaktigt fast.

Så ignorera krafsljuden. Och navelsträngarna som spirar ut från din cortex likt groteska dreadlocks. Ty du har en galax att lägga under dig. En civilisation att bygga upp, varje beslut är en knivsegg att balansera på. Inte en jobbig halsskärarknivsegg, mer en rolig kasta-kniv-i-skogen-med-sina-kompisar-när-man-var-en-liten-palt-knivsegg. Världsliga bekymmer är inget för dig så länge du utforskar det okända, exploaterar ansiktslösa planeter och uppgraderar dina skepp med små finurliga ikoner.  Och så förflyter timmarna. Hjärtat klappar som vanligt, tänderna sitter där de ska och du känner dig fast i hullet igen. Ditt imperium är välbalanserat med en dynamisk armada, ett lagom stort område och en fast inkomst. Du kommer inte vinna, det är du väl medveten om – men det handlar inte om det, det handlar om att få drömma sig bort lite. Få skratta lite. Få ta kontrollen lite. Du går och lägger dig med en känsla av att ha åstadkommit något, istället för den vanliga vanmakten. Och när du vaknar på morgonen och upptäcker att dina navelsträngsintrasslade Livsöden väntar på dig, med stora fuktiga ögon, är du stark nog att bära dem.

Stark nog att dra på smilbanden.

/*

 

Lorem ipsum kära skärmslickare! Så här ligger det till: i Stockholm är det Filmfestival i dagarna 12. Jag har tagit ledigt från jobbet och tänker wallraffa som arbetslös brädspelare i nio av dem. Fram till nu har jag planerat mitt schema och varit mycket upptagen med att koka näringskuber som jag kan mula i mig mellan föreställningarna och står därför framför dig tomhänt. Sorry.

Förutsatt att jag inte får näringsbristsjukdomar eller blir blind av det, enligt livsmedelsverket, “undermåliga köttet” i sagda kuber kommer jag i nästa vecka rapportera om hur det är att försöka få till brädspel under dagarna på vardagar, vad som händer när ens två största intressen kolliderar och vilket spel som passar bäst att spela i biofåtöljerna. Till dess, älskade ansiktslösa läsare, spela ett spel. Vilket som helst. Nästan alla är bra.

/*

 

Jag flög fram och tillbaka till Düsseldorf för att besöka spelmässan SPIEL på samma dag i sällskap med en stor resväska full med bubbelplast (är nästan lite besviken att jag inte blev korsförhörd på vägen dit) för komma tillbaka 30 kg tyngre. Här är rapporten från mitt äventyrande med bristfällig skoltyska till det mytomspunna brädspelsmeckat SPIEL!

Dagarna innan stirrade jag trånande på dessa bad boys. Att pressa de tillåtna bagagegränserna till bristningsgränsen för att få med sig maximala mängd brädspel hem är verkligen en konstart i sig. Dessvärre fick jag nöja mig med en luggsliten reseväska och en Targus-ryggsäck men ändlöst många små, små fack.

Nog om väskpackandets konst och lite mer om vad Essen SPIEL egentligen är för något för er som undrar. Jo, det är alltså världens största analoga spelsmässa (jag är ledsen GenCon men det är sanningen för alla som är intresserade av andra spel än från FFG) och går av stapeln i tyska Essen varje år. Hundratals nya spel släpps på mässan, alla de stora utgivarna finns på plats och tusentals hungriga besökare likaså.

…och inte ens ovanstående tralliga hjärntvätt till reklamfilm kunde hålla mig borta, så på torsdagsmorgonen bar det iväg och 6 timmar senare med lika många färdmedel stod jag utanför det monstruösa byggnadskomplexet Messe Essen (mässan har till och med dubbla tunnelbanehållplatser!)

Och det här är vad jag kunde konstatera hittills:

Den tyska reklamen ligger helt klar i framkant.

Förarlösa så kallade Skytrains känns fortfarande lite för mycket framtid. Särskilt när jag fick bevittna en man nästan bli avknipsad på mitten för att han dödsföraktande kastade sig fram för att tjäna 5 minuter i tid medan dörrarna slogs igen.

Svenska fluffiga vinterkläder var inte helt optimalt i den tyska höstvärmen.

Tunnelbanestationen i Essen måste varit en kuliss till Gaspar Noés drogepos Enter the Void.

Det jag gillar skarpt med det tyska språket är dess härliga tydlighet. Det får en att känna sig duktig. Ingång väst, liksom. Det är till och med fonetiskt omöjligt att få till något annat.

Så, väl på plats utanför denna koloss fylld av brädspel och muntra tyskar så inleddes något som närmast kan liknas vid Schwarzeneggers Klappjakten. Jag flängde runt med min överdimensionerade resväska, krossade den ena tysken efter den andres fossingar, och plockade upp spel i en förvirrad ivrig frenesi. För det visade sig vara väldigt många andra som ägnade sig åt precis samma sak, och gjorde de inte det så satt de i godan ro mitt i publikhaven och spelade. Ungefär som vi vanliga dödliga gör hemma vid köksbordet, fast med samma ljudvolym som en gympasal fylld med ett lågstadium. Definitivt en imponerande egenskap och utmaning i sig!

Nog om folkkaos, mina personliga spelvillkorspreferenser och mycket mer om själva mässan! Nu fyrar vi av mitt tvåtimmarsbesök i bilder!

Välkommen in! Det här är Hall 3 där de flesta stora aktörerna höll till dig som Asmodee, Days of Wonder och Queen Games.

Japp, såhär busenkelt är det att hitta på mässan. Synd bara att mässans besökare är ett massivt okontrollerbart kötthav… och att det finns tre av dessa hallar.

Jag har ingen aning vad den här mannen säljer men det såg helt underbart ut!

Mässans skönaste gäng var helt klart de sombrerobärande Repos Production. Roliga hattar är alltid ja, roliga.

Överallt spelades det! Personen i blå t-shirt har för övrigt ingen dödslängtan utan frag betyder tydligen något helt annat på tyska.

Sekunderna innan jag och min resväska for fram som en ständigt ursäktandes bowlingkula genom massan.

Nästa projekt för Michael C. Hall efter Dexter visade sig vara att bli cover boy till ett brädspel om tempelriddare… ?

Även en man i kostym kan avnjuta en kokande brädspelmässa.

Shack. I kulörta färger. Ja, varför inte? På Essen finns det en plats för allt!

Apropå det så var Hall 2 definitivt platsen för precis allt möjligt. Märkliga tärningar, läderrustningar, cosplayers, latexsvärd, enhörningsskinn mm, you name it! Lite av SPIEL:s Twilight Zone.

Det var också här Steve Jackson placerat sin jättelika fallospelare, förstås.

Förmodligen min enda kändis-spotting var av Ignacy Trzewiczek med Essens vassaste polisonger, samt högsta hönset på Portal Games och utvecklare av trevliga öde ö-stålbadet Robinson Crusoe: Adventure on the Cursed Island.

Imponerande massivt dödsstjärnebygge! Kräver dock förmodligen en mellanstor flakmoped för att transporteras.

Mässans huvudvärk stod nog, i övrigt helt fantastiska, Czech Games Edition för, med deras två stånd, i vardera ände av massiva Hall 1…

Ett litet lufthål mitt i mässkomplexet för alla som kände sig sugna på lite frisk passiv rökning.

Subtil SPIEL-romantik. Mellan vilka får ni betraktare avgöra.

En man med mycket gula skor som troligtvis inte lyckades lägga vantarna på ett åtråvärt exemplar av Japon Brands Machi Koro.

Två timmar senare styrde jag kosan tillbaka mot U11-banan med glada vacklande steg under en herrans massa brädspel.

Efter våldsamt tetris-pusslande så lyckades jag få ner alla spel i mitt bagage. Återigen, svenska vinterkläder, icke optimalt..

…men vad fick jag egentligen med mig från mässan? Jo, här följer hela inköpslistan! (förhoppningsvis kommer en fortsättning på detta inlägg när jag också spelat spelen)

Följande är en transkribering

Söndag kväll 20:30. Efter middag och några folköl. Regelgenomgång. Fem personer.

“Höh-sköh-öjp”

E: “Varför är det bara jag som rullar?”
1: “Vaddå, börjar det nu?”
E: “Ja, jag sa ju det. När skivan säger att vi ska escapea så escapear vi.”
1: “Okej okej okej, men då börjar vi om. Jag måste dricka vatten.”
2: “Har ni inte börjat än?”
1: “Nej, jag fick en stressattack.”
2: “Men då kan jag vara med?”
E: “Ja, det går bra.”
3: “Vi börjar när skivan säger Escape.”
4: “Du menar HÖH-SKÖH-ÖJP?”
E: “Ja. Okej, tryck på play.”
2: “Väntaväntavänta, kan vi gå igenom reglerna?”
E: “Skämtar du? Vi gick ju igenom dem för tre minuter sen.”
2: “Men då skulle ju jag bädda ner kiddet.”
E: “Så då bara stängde du av alla intryck från resten av världen?”
2: “PleasE: Har du barn?”
E: “Meh! Ja, ja: vi ska ta oss ut från templet innan det ramlar ner i fontanellen på oss, det
illustreras av ett härligt brakljud i slutet av soundtracket.”
4: “Är det det som är cursen? Att templet rasar?”
E: “Det är det som är cursen.”
3: “Värdelös curse. Det kunde väl vara att man blev uppäten av råttor eller någonting åtminstone?”
E: “Du föreslår alltså ljudet av råttor som gnager på människokött som slutsignal?”
3: “Ja..?”
1: “I ett familjespel?”
3: “För att bli krossad av smutsiga stenar är ju helt barnvänlig underhållning…”
4: “I bibeln är det det.”
2: “Ja, och vi är alla väldigt tacksamma för bibeln. Kan vi fortsätta med reglerna?”
E: “Vi ska alltså försöka att inte bli nerbrakade/uppätna av råttor. Utan istället ta oss ut kvickt som attan…
1: “Hur gör vi det?”
E: “… genom att hitta den här utgångsplattan som…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… ligger i botten på den här högen med andra plattor. Vi…”
1: “Hur gör vi det?”
E: “… måste rulla två gubbar på de här tärningarna för att få ta en ny platta, som magiskt blir
ett nytt rum där vi kan rulla fler tärningar. Ett?”
1: “Jag är med.”
2: “Jag fattar ingenting.”
E: “Vad är det du inte hänger med i?”
2: “Nånting. Kan man bara stå här i mitten och rulla två gubbar tills man hittat utgången?”
E: “Va? Nej! Du måste vara i ett rum med de här små dörrarna så du kan pussla ihop dem.”
1: “Hur gör man det?”
E: “Genom att lägga dem bredvid varandra.”
1: “Hur gör man det?”
4: “Men skämtar du eller? Dörr i dörr såklart.”
E: “Ja, typ. Den här lilla, grå trappdelen måste läggas mot en av dörrarna.”
4: “Så du kan inte gå genom dörr till dörr?”
E: “Nä, det måste vara en sån här grå då alltså”
3: “JOBBIGT!”
E: “Ja, det är jobbigt. En annan jobbig grej är de här svarta maskerna som låser tärningarna. Slår man en svart mask kan man inte använda den tärningen förrän man slår en guldmask.”
4: “Oj, rasistiskt.”
2: “Det är väl inte rasistiskt?”
4: “Blackface är väl rasistiskt?”
2: “Det är ju inte blackface, det är en mask.”
4: “Blackface är väl också en mask?”
3: “Blackface är väl typ skokräm?”
4: “Jag tycker i alla fall att det är rasistiskt.”
2: “Okej, men så länge det inte är några swastikor på tärningarna kanske vi kan förutsätta att
det inte är fascister som gjort spelet.”
E: “Danskar i och för sig…”
4: “Och guldmasker! Nazistguld. Jag tror vi är något på spåren här…”
2: “Så, medan Fyra går och viker en foliehatt på balkongen kanske vi kan gå genom resten av
reglerna?”
3: “Jag trodde det här bara skulle ta tio minuter?”
E: “Det tar tio minuter. Om ni bara lyssnar.”
3: “Vi lyssnar! Vem är det som inte lyssnar?”
E: “Okej, men om ni inte pratar då.”
4: “Vi måste väl få prata? Ställa frågor och så.”
E: “Jo, men inte hela tiden. Och inte om nazistguld. Det står inget i reglerna om nazistguld.”
4: “Det är ganska uppenbart att det är nazistguld.”
2: “REGLER!”
E: “Ni har fem tärningar var. Ni får rulla dem hur många gånger som helst…
4: “Om inte blackface-masken kommer upp.”
E: “Om inte blackface-masken kommer upp. Då är den tärningen låst. Och då får ni slå fyra. Tills
en ny mask kommer upp eller tills den blir upplåst med en guldmask. En guldmask låser upp TVÅ
svarta masker. Ni kan låsa upp varandras masker men då måste ni vara i samma rum och man måste
välja ifall man låser upp sina egna eller någon annans masker. Frågor?”
2: “Tusentals.”
E: “Underbart…”
2: “Hur flyr man?”
E: “När man fått den här grå utgångsplattan som jag viftar med just nu, och som man placerar ut
precis som vilket rum som helst, ska man ta sig dit och slå lika många nycklar som det finns kvar
juveler i juvelrummet plus en.”
1: “Det är ju typ fyrtio juveler.”
E: “Precis! De ska man placera ut i de här juvelhållaraltargrejerna som finns på vissa plattor.”
2: “Och de placerar man ut med hjälp av att slå de här symbolerna som är tryckta på varje
platta?”
E: “Exakt! Det är också så man rör sig mellan rummen: de här är för att gå in i rummet, de här
för juvelhållaraltargrejen och de här för att vända nya plattor. Frågor?”
2: “Tror jag fattar faktiskt.”
4: “Yes, vi kör.”
3: “Det ger sig nog.”
1: “Jag ska bara dricka lite vatten.”
E: “Är du gravid?”
1: “Va? Nej!”
E: “Men du dricker ju så himla mycket vatten.”
2: “Det är kiss du tänker på.”
E: “Jag är ganska säker på att jag tänker på vatten.”
2: “Att man kissar mycket. Inte dricker mycket.”
E: “Är du säker?”
2: “Har du barn?”
E: “Var det du som var gravid?”
1: “Det var jag som var gravid. Och jag är nervös. Det här är ju skitstressigt.”
3: “Och då har inte ens djungelfuktighetsmusiken börjat än.”
1: “Åh, herregud. Då kanske jag måste kissa innan.”
4: “Jag tyckte du sa att du inte var gravid?”
1: “Det har jag aldrig sagt.”
2: “HERREGUD ÄR DU GRAVID?”
1: “Ta det lugnt, jag har druckit typ en och en halv liter vatten på tio minuter.”
2: “Säg det!”
1: “Jag är inte gravid. Men jag måste kissa.”
E: “Okej, är alla med på vad som ska göras?”
3: “Rulla tärningar och placera ut juveler. Och plattor. Och sen rulla tärningar.”
E: “Gott så.”

Söndag kväll 20:51. Efter middag och några folköl och Escape! The Curse of the Temple. Fem personer.

E: “Andas. Du måste andas.”
3: “Herregud jag kan inte se!”
E: “Du kan visst se. Andas bara.”
1: “Två, sluta gråta, du skrämmer mig.”
2: “Jag… kafgg… ka-ah-ah-ah-ah-an inte.”
4: “Jag visste det. Jag visste det. Det är nazisterna. Nazisterna har gjort det igen. En platta, två plattor. Nazisterna och guldet, nazisterna och guldet. Inga juveler när man bara har en tärning. Inga juveler.”
3: “VARFÖR SER JAG INGET!?”
1: “Är det där blod?”
E: “Näääää..?”

Slut på bandet.

/*