Eurospel

Hej, jag har utmanat etablissemanget

AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! Det är inte ljudet från polisen. Det är ljudet från varningslarmet som skramlar igång när någon ska kritisera eurospel. Ljudet som sätter fart på inkvisitorerna och deras lustiga hattar. Jag har inte mycket tid innan de kommer. Det är bäst att jag börjar [...]

AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH!

Det är inte ljudet från polisen. Det är ljudet från varningslarmet som skramlar igång när någon ska kritisera eurospel. Ljudet som sätter fart på inkvisitorerna och deras lustiga hattar. Jag har inte mycket tid innan de kommer. Det är bäst att jag börjar.

Eurospel, för den som inte vet, definieras som såhär enligt engelska wikipedia (eftersom svenska wikipedia har rensat ut alla artiklar till förmån för en lista över fåglar):

”A German-style board game, also referred to as a German game, Euro game or Euro-style game, is a class of tabletop games that generally have simple rules, short to medium playing times, indirect player interaction, and abstract physical components. Such games emphasize strategy, downplay luck and conflict, lean towards economic rather than military themes, and usually keep all the players in the game until it ends”

Inget fel på det. Man måste inte alltid mörda sina motspelare och paradera deras spetsade lik framför deras trupper och dra deras hund i svansen för att ett spel ska vara roligt. Vad som däremot hade varit klädsamt vore om man någon gång vågade sig på att använda en färg som har mer än sju procents opacitet, för så fort någon drar fram det senaste spelet om att räfsa löv och skiva ost i centraleuropa får jag alltid känslan att de rånat någon stackars hemlös på ett paket regnskadade Branflakes och rotat fram mormors knappsamling.

AROOOOO-GAH! AROOOOOOOOOOOO-GAH!

De närmar sig, jag måste öka takten. Men bortser man från att designern använt samma palett som en dåligt skrubbad potatis kan man ha en fantastisk kväll.

AROOOOooo…gah?

Ah, jag har lyckats köpa lite tid åt oss. Kvickt! Ta på den här hjälmen. Den skyddar mot överhetens intrång.


Approved by Kungen

Men det var inte bara bländverk, det går faktiskt att ha en fantastiskt trevlig kväll med de här spelen. Det operativa ordet varandes ”trevlig”. Luka ett land, leverera ett brev, klapa en hest. Såna saker. Det har en helt rimlig förklaring. Efter första och andra världskriget kände tyskarna att det här med krig och fascism är för jävla stissigt och osympatiskt, nä bättre då att chilledilla lite. Så därför valde de att vända blicken mot stillsammare, men ändå kompetetiva teman. Lite förvånande ingick det i detta vändande av blicken att rikta den bakåt i tiden istället för framåt. Närmare bestämt till medeltiden och andra tider tätt angränsande till medeltiden. Den som någon gång ens har funderat på om det fanns en tid innan de själva föddes är, åtminstone vagt, medveten om att på medeltiden var de flesta européer precis lika kukhuvudiga som de alltid har varit. Plaskade runt med sina båtar och nös på ursprungsbefolkningar, red runt på ägorna och sparkade bönderna i skrevet varje torsdag och roffade åt sig saker i största allmänhet. Men det är åtminstone inget krig, bara lite hederligt, casual förtryck. Hur som helst, jag spiller dyrbar tid. Jag behöver komma till problemets kärna: de är inte tillräckligt engagerande.

WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!

Jag visste det, jag gick över gränsen. Inga hjälmar kan rädda oss nu. Det där är ljudet av boardgamegeeks toppkommentatorers kollektiva hat. ”Inte engagerande?”, gurglar deras hive-mind. ”Man måste ju planera allt in i minsta detalj. Det är mycket engagerande.”

Nä, det är det inte. För det är planering där du flyttar en blå kub och en gul kub och får en röd kub som gör att du kan ta en branflakesflinga och lägga var du vill så länge det är på en av två rutor. Det är lika mycket ett spel som det är ett spel att sitta på tunnelbanan och skramla med en kulram. Med den enda skillnaden att Svensk bevakningstjänst inte släpar in dig i hissen och bryter armarna av dig. Och när du är klar känns det som att du borrat ett litet hål i kraniet och sodastreamat skiten ur det.

Attraktionen till det mundana temat är däremot något jag till fullo kan sympatisera med. Synd bara att man inte utnyttjar det över huvud taget. Kolla bara på Castles of Burgundy, att säga att det har ett starkt tema är som att säga att Conor Oberst är karismatisk.


Världens kändaste kartongbit med en bandspelare klistrad på sig

AROOOOO-GAH! AROOO-GAH! AROOOO-GAH! DUNKDUNKDUNK!

De är här! Jag måste sammafatta. Jag vill att det ska kännas när jag spelar spel, jag vill bry mig om vad jag bygger upp, jag vill bli lite nervös när det är någon annans tur. Inte för att jag blir ihjälslagen eller för att någon jävlas med mig helt godtyckligt utan för att jag är rädd att något förtryckt bonde-as ska komma in på mina ägor och hugga ner mina träd för att de behöver ved för vintern. Jag vill inte nöja med ”någon annan tog det först”-doktrinen som regerar i eurospel. Så gick det definitivt inte till för femhundra år sen. Kort historielektion: folk var idioter på medeltiden. De tog vad de ville ha och sen brände de…

DUNKDUNKDUNK!

… resten. Det här är mina sista ord. Min sista vädjan. Om du ska gör eurospel, utnyttja temat, anställ någon som kan rita och låna tillbaka lite av Ameritra..

WOOOOOOOOOOOOOOOOH!!

Åh, herregud nu är det slut! Ameritrashspelen! De har ganska många bra idéer faktiskt. Och då menar jag inte miniatyrerna.

DUNKDUNKKRASSSSCH!

Aaaah!… Åh, är det bara du Tobias? Jag trodde det var… Vänta! Vad är det för lustig hatt du har på dig? Nej, neeeej. Förlåt. Förlåt! Jag menade det inte, jag tar tillbaka. Ave Feld. AVE FELD!

/*

 

Facebook
Google+
Twitter
LinkedIn
Pinterest