Månad: december 2013

BU! Julen närmar sig med obersturmbannführer-steg och de av oss som inte har en egen liten familj som vi kan experimentera med är lämnade i vår släkts ömma famn. Påhejade av paneler som anser att ett riktigt bra spel har ordet “bajs” i titeln och att yatzy antagligen är det mest komplicerade spelsystemet som någonsin sett dagens ljus, skruvar de på sig som  när man yttrar orden: ska vi inte spela ett spel? Men det är inte bara trånghuvade paneler som skrämmer våra stackars anhöriga, det är även vår egen skrytpropaganda med snabba drakar och majestätiska rymdskepp som både injagar fruktan och äckel i våra genpoolsfränder. Därför är mitt förslag till julhelgen ett spel som känns bekant samtidigt som det är en helt ny värld för den icke spelinsatte. Ticket to Ride? Pffft! Små artrosfientliga kort och plastbitar som hamnar under soffan så fort valfri glöggfryntlig släkting bökar in i bordet efter för mycket jul-crack. Nä, nä jag pratar givetvis om:

Skull

Skull lyckas med det fantastiska konststycket att både vara vänligt för den med krumma fingrar och solkig blick eftersom man använder sig av fullkomligt briljanta underlägg istället för kort. Och dessutom är reglerna så simpla att ingen inte kan förstå dem. Utom alla jag spelat med hittills. Häng med nu!

1. Alla får fyra underlägg. Tre med blommor, ett med en dödskalle
2. I tur och ordning så lägger man antingen ett underlägg framför sig eller ett bud.
3. Ett bud är hur många blommor man tror att man kan vända upp och låter ungefär så här: “Två.”
4. I tur och ordning får resten av spelarna lägga ett bud om de vill.
5. Den som vinner budgivningen måste vända upp sina egna underlägg först.
6. Plockar man en dödskalle så blir man av med ett av sina underlägg.

“Humhum håhå”, muttrar ansiktsuttrycken på dina släktingar när de börjar förstå vad det är som står på. “Det är lite som poker, det är lite som bluffstopp”, fortsätter de. Och du fyller i: “men med den fantastiska fördelen att det inte är skittråkigt”. Och det tar upp cirka ingen plats! Nästan alla andra spel kräver lika mycket utrymme som Marcus Birro i ungefär vilken debatt som helst, men inte Skull. Det nöjer sig med så lite som lite mer yta än Bright Eyes julalbum (som tar upp ingen plats alls på grund av: 1. CD-skivor? Lulz! 2. Conor Oberst). Här behöver man alltså inte tvinga farmor att bära ut alla jultallrikar i köket och diska dem innan man kan börja ha roligt, utan det räcker med att diskret skjuta dem åt hennes håll så att hon kan göra det sen istället.

Förutom att hjälpa till att upprätthålla patriarkala traditioner och ha en hög semifiktiv igenkänningsfaktor är Skull ett fruktansvärt osympatiskt litet spel. Hela spelidén, att lista ut var dödskallarna ligger, baseras på att alla inblandade är villiga att booby trappa sin egen hög med underlägg. Det betyder alltså att du tar ett aktivt val att göra det omöjligt för dig själv att plocka poäng, enbart för att du vill skada någon annan. Det kräver en sådan utstuderad form av rövhålighet att spelet borde komma med en examen i proktologi. Jag kan inte rekommendera det nog. Julen är räddad! Igen.

Full disclosure! Jag är barnlös och kommer inte komma i kontakt med någon form av barnliknande organism under julen så jag har absolut inte tagit hänsyn till vad barn kan tänka sig vilja spela, men skulle jag gissa är det antagligen Chaos in the Old world eller City of horror, båda är spel som lär en viktig läxa om tillit till sina medmänniskor. För yngre barn rekommenderar jag i princip vad som helst som de kan stoppa i munnen utan att kvävas eller skära sig.

Lycka till!

/*

Midvinterblotet närmar sig med stormsteg och jag tänkte göra en skamlöst materialistisk lista över vilka spelkomponenter man blir gladast av att få i sitt paket. Och vilka man blir ledsnast av. Inte vilka spel, vilka komponenter. Det är utan inbördes ordning men jag kan spoila att någonstans på den här listan finns den bästa komponenten som någonsin skapats. Antagligen nerburen i ett mycket begränsat antal av en ängel eller annat mytologiskt kreatur. Spännande!

Tärningar

Roll them bone$! Jag älskar tärningar. Jag skulle vilja ha ett spel som bara består av tärningar. Och sen skulle jag vilja att alla andra spel fanns i en version där de bara bestod av tärningar. Smält ner alla miniatyrer och gör kuber av dem bara. Vanliga D6:or går bra så man slipper sitta och skrynkla ihop ansiktet som en nedgrävd porrtidning i skogen när det dyker upp ockulta symboler som man inte vet vad de betyder. Nåväl, här är bästa och värsta val inför julafton.

Hurra, vad glad jag blir!

Tärningarna i Eclipse. Herregud! Jag skulle lämna min familj och alla jag känner bakom mig ifall de här babysarna rullade upp längsmed Sveavägen i en traktor och frågade om jag skulle följa med. “Javisst”, skulle mitt nickande huvud säga medan jag sugs in i hytten av en obeskrivlig kraft. Flera månader senare skulle kroppsdelar dyka upp runt om i landet. Först små saker; fingrar, tår, näsborrar. Sedan armbågar och smalben. Till slut en tunga och några dagar efter det tänder. Tänder som är målade gult, orange och rött. Och då skulle jag återuppstå, och ingenting skulle vara sig likt någonsin igen. Finfina tärningar.

Buhu, nu är julen förstörd

Tärningarna i Eldritch Horror. Jag blev upp över hörselgångarna förälskad i Eldritch Horror när jag spelade det häromsistens. Att det är ett underbart spel råder det inget tvivel om. Och det är därför det är extra ledsamt när man drar fram ett knippe tärningar som ser ut som att vara resultatet av Grünenthals senaste experiment. Blodsjuka och underutvecklade gömmer de sig under pappfigurerna och så försvagade att de kommer tillsammans med ett färdigfrankerat kuvert med adressen till Dignitas tryckt på sig. Dessutom får man bara fyra stycken så om du ska köpa det här spelet till någon (vilket du borde) så se till att slänga med åtminstone två set med fullvuxna riktiga tärningar.

Miniatyrer

Okej, smält inte ner alla minatyrer. Bara de små sladdriga, stackars soldaterna från Kemet och de vulgära pjäserna från Krosmaster Arena, som för övrigt är märkt med en helt bisarr choking hazard warning.

Sväljandet av en Krosmaster-figur. Not safe for work, children eller äckelmagade. Eller kattägare.

Jag kommer aldrig bli en figurspelare, eftersom jag gillar livet alldeles för mycket för att sitta inne i garderoben med pannlampan skärandes in i huden och med lösningsmedelskadade fingrar försöka återskapa kända slag från en tid som aldrig har funnits. Och, såklart, för att mina spacemarines skulle se ut som en shigellainfekterad tävlingcyklists knarkkondomer. Men I sure do love me some fräsiga miniatyrer.

Hurra, lyckan äro stor!

Spökena i Ghost Stories. De är helt jävla superskräckinjagande. När jag var liten såg jag en fullkomligt olämplig tecknad film med en huvbeklädd tölp av något slag som ägnade sig åt förträngda svinigheter. Det har givetvis resulterat i oläkbara psykiska sår, så varje gång en haunter dyker upp på spelbrädet skruvar jag oroligt på mig och kollar diskret om jag börjat blöda näsblod eller omärkbart kissat på mig. De här små kräken ser levande ut och är antagligen det bästa monokromatiska hanterandet sedan Yves Klein kladdade runt på femtiotalet. De perfekta minitatyrerna för att ge dina barn ett karaktärsdanande barndomstrauma.

Buhu, mer förstörd jul.

Pappfigurerna i City of Horror. City of Horror kräver att alla inblandade anstränger sig lite för att det ska bli så underbart som bara ett spel om att offra andra för att rädda sitt eget skinn kan bli. Det vilar tungt på att man bryr sig om att vinna eller förlora och att man känner för sina karaktärer. Det här är svårt nog för spelaren vars närmsta rollspelsupplevelse är att agera lagersaldo i en hamn även under den bästa av förutsättningar; lägg då till att din älskade grupp överlevare inte är något annat än kortsidan på en bananlåda och zombiesarna har samma detaljrikedom som ett ultraljud.

Diskar

Inte bara en vital del av ryggraden utan också en av de mer obskyra spelkomponenterna att jaga upp sig över. Men, som du kommer bli varse kära läsare, det finns all anledning att jaga upp sig.

Hurra, glädjen sprutar ut ur mitt hufvud

Hunden i Robinson Crusoe. ZOMGOMGOMG! Den är rosa. Jag älskar rosa. Om en galenpanna av något slag skulle bryta sig in i hos mig när jag sover/sitter framför kylskåpet och kontemplerar vad jag kan laga för något spännande av sex paket utgången mjölk och kött som hovrar med hjälp av sina egna föruttnelseångor (näringskuber, alltid näringskuber), och om denna galning skulle tvinga mig att välja mellan alla mina spel eller hunden i Robinson så skulle jag välja alla mina spel. Såklart. Det är ett jättelätt val. Outgrundliga äro galenpannornas vägar och det kan ju vara lyckosamt emellanåt. Men det är den finaste spelkomponenten jag någonsin sett.

Varför hatar du mig?

Pjäserna i Tash Kalar. Allvarligt talat? Oavsett vad man kan tro uppskattar jag enkelhet, men det är skillnad på enkelhet och lathet och att skicka med några kartor möbeltassar i ett spel istället för att gå till Panduro och köpa några trädiskar är precis den typ av lättja som Dante jiddrade om i Inferno. Det hela vägs upp av att de ackompanjeras av de kanske snyggaste korten jag har nöjet att äga och att spelet i sig är förtrollande. Klen tröst för stackars Vlaada när han brinner i helvetet dock.

Julen är räddad! Varsågod.

/*