Månad: oktober 2014

Det är något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det större delen av dagen igår och efter sex timmar av förhandlande

förtäckta hot

diplomati

resonerande med personer som försöker övertyga resten av bordet att man leder

av att inse att man lagt fel ordertoken på fel armé

av de sporadiska sveken bästa vänner emellan

och av att reagera med briljant teater när någon förklarar för alla vad din strategi är

Var det skönt att se reaktionen från någon som precis insett det oundvikliga

och vila blicken på den som var skulle tagit hem det nästa runda

Och bara göra en Emil Forsén och vinna skiten ur spelet.

Jag är den bästa jag vet på Game of Thrones. True story.

/*

Förra veckan var första dagen på nya jobbet (ja, jag är sjukt nöjd att stå med på webplatser), och en kollega sade att jag så småning om måste introducera dem för något spel. Genast far tankarna till de där spelen. Ni vet de, spelen som knappt ens era spelvänner vågar ta i men som ni inte kan sluta ha fantasier om? Men, jag är inte dum i huvudet, jag inser så klart att vissa spel gör sig bättre på arbetsplatser som saknar gamers än andra.

Det fick mig att tänka på vilka andra situationer och platser där specifika spel skulle göra sig bättre än andra. Hur får jag folk exempelvis på en fest att vilja spela ett spel med mig? Eller, som min fru precis uttryckte det: “Hur kan jag nästla in spel precis överallt?”. Detta kräver sin utredning (läs: att jag helt enkelt berättar för er hur det ligger till). Det kräver även en lista, för vi älskar listor här på Allt på ett kort.

Vilket är det bästa spelet att spela…

• …hos svärmor?

En svärmor som på intet sätt gillar krig, och som möter en stor del av livets nöjen med frågan “varför ska man syssla med det där?” Din gut reaction är säkert att vilja plocka fram något snällt spel, ett spel med ett syfte och som gör allt för att få folk att trivas men låt er inte luras! Bakom varje snällt svärmorsyttre lurar en mordlysten galning som inget hellre vill än att slå tärning och se the body count gå upp. För den ultimata svärmors-helgen är det således Zombicide som ska plockas fram. Tro mig, ni kommer att tacka mig.

• …på toaletten?

Jag vet inte med er, men för många gånger har jag suttit (jag sitter) på toaletten och velat ha ett icke-digitalt spel att plocka fram. Allt-är-så-uppkopplat och allt det där – jag vill ha något att pula med medans jag uträttar mina ärenden, något fysiskt. Hade det inte varit tabu att dubbel-gå-på-toa sedan urminnes tider hade jag kunnat se framför mig två (eller fler!) toalettstolar som står mot varandra för att folk inte ska behöva avbryta spelsessioner bara för att behoven trycker på. Som det är nu får man dock finna sig i situationen, och då är det naturligtvis Sherlock Holmes Consulting Detective som gäller. Varför läsa Aftonbladet eller Fantomen med byxorna nere när du kan läsa “The Times” från 1888 och samtidigt lösa ett mordfall?

• …under kommunismen, i Sovjet?

Nu är det väldigt lätt att göra sig lustig över frågan och svara “något helt färglöst och där ingen kan vinna”, men så roligt ska vi inte ha det (ehm). Jag vet för ett faktum att kommunist-ryssen i hemlighet gillade kul grejer. En annan grej kommunist-ryssen gillade var tåg, som alla vet. “Russian Railroads!”, skriker Tobias nu, men jag vill ta det ett steg längre. Vi vet ju också att sovjet-ryssen gillar Japan, och vad passar då bättre än att i din sköna lya i goda kamraters lag plocka fram Trains: Rising Sun? Det är färgglatt, det är tågigt, det är japanskt. Hade Lenin levat idag hade han lagt räls som om det inte fanns en morgondag.

• …på kåken?

Det är säkert inte helt lätt att “do time”, som de säger över havet. Att alltid få passa sin rygg, hålla sig inom gäng man kanske inte ens gillar bara för att andra gäng inte ska få en. Jag vet hur det är, jag har sett Oz. Nej, det andra Oz. Fängelselivet är tufft, och då behövs spel som lättar på trycket. Spel som låter fångarna vara kreativa, se saker ur nya perspektiv, spel som lär dem att samarbeta. Jag har det perfekta spelet. Jajamen, ni gissade rätt: The Resistance: Avalon. Team-building när det är som bäst! Man lär känna sina medspelare på ett helt nytt plan, och kanske, bara kanske finner du att den du hela tiden trodde var din fiende i själva verket var din vän. Vackrare fängelsescener har jag svårt att se framför mig.

Vilka är just dina spel att spela på en vårdcentral, under en demonstration eller bakom flötet? Överraska oss, skriv en kommentar!

Den 11:e april såg jag Shut Up & Sit Down:s recension av Machi Koro.

Jag tänkte direkt att det var ett spel jag ville spela och äga. Så när Tobbe gav möjligheten att förhandsboka det var jag snabb att ta chansen. Sen började väntan. Jag var medveten om att det skulle ta lång tid innan det dök upp. Eller var jag det?

Det är 192 dagar sen, mer än ett halvår. Mycket kan hända på ett halvår. Är jag samma person som i våras? Nej, det är klart att jag inte är (samtidigt är det klart att jag är det, men vi behöver inte bli allt för existentiella här), men är jag tillräckligt mycket samma person för att tycka som jag gjorde då?

Låt oss gå vetenskapligt till väga. Innan jag fått spelet i min hand tittar jag ännu en gång på SU&SD:s film.

Har de blivit så mycket äldre? Har jag blivit så mycket äldre?

Spelet låter fortfarande mycket lockande. Lite som Suburbia (som jag tyckte var riktigt trevligt), men med ett tillägg av Settlers tärningsslagande, där det gäller att ha ögonen på skaft så fort de gamla benen kastas.

Jag måste säga att jag fortfarande känner mig pepp på det här spelet. Med åldern har mitt spelande delats upp i två läger. Dels de långa spelen, där du är tvungen att sätta av en halv dag, och dels de korta, snabba spelen som du lär ut snabbare än du får alla komponenterna ur lådan. Det känns som att det här kan segla upp som ett av flaggskeppen i den senare kategorin.

Allt det du läst hittills skrev jag i förväg, för att inte färgas av mina överväldigande känslor. Men tyvärr har jag i skrivandets stund inget mer att tillägga, för spelet i fråga har ännu inte nått fram till mig. Det ligger i en postsäck någonstans, förmodligen på mitt lokala ICA, och bara väntar på att någon ska scanna den förbannade streckkoden så jag får mitt meddelande att kunna hämta ut den. Många av er känner igen er i den här frustrationen över att postväsendet inte arbetar på helgen.
Jag är fullt medveten om ironin, att jag lugnt väntat på spelet i över ett halvår, men det är den här sista helgen då jag är på riktigt upprörd över att inte ha det i mina händer.

Jag bor väldigt mycket inte i Göteborg..

Så, jag tänker bortse från den heliga blogkoden; att aldrig ändra på en blog post. För jag vill verkligen färdigställa det här inlägget som det var tänkt. Därför lägger jag upp den halvfärdiga artikeln nu, och utökar det när jag väl fått spelet. Allt för att inte bryta den första lagen för oss som lägger ut saker på internet: missa aldrig en uppdatering.

[Ett dygn senare]

Äntligen är väntan över!

Happy like an elf on christmas day!

Tillslut fick jag sätta mig ned och spela det efterlängtade spelet! Så hur lyder domen? Det är bra, riktigt bra. Du börjar med ett vetefält, ett bageri, tre pengar och en dröm om att bygga en stad. När det är din tur slår du tärning, ser om någon vid bordet tjänar några pengar på tärningsslaget, och sen får du köpa en byggnad (om du vill). Den som först har färdigställt sina fyra landmärken är vinnaren. Enkelt och stilrent.

Rancher och ostfabriker för (nästan) hela slanten

Grafiken är mysigt japansk och spelmotorn balanserad, som straffar och belönar om vart annat. Satsar du fel så sitter du där helt utan inkomster i fyra rundor (actual game play) men om du satsar rätt så drar du in 24 pengar två rundor på raken och vänder på tre rundor ett ruttet 3-1 underläge till en 3-4 seger (also actual game play).

Jag kan definitivt rekommendera det här spelet för den som vill ha något snabbt att plocka fram som uppvärmning eller mellanspel, eller om du bara vill ha något enkelt men engagerande att umgås kring. Spelet fick omgående en given plats i spelsamlingen bredvid Blueprints och Eight-Minute Empire Legends.

Förra året tog jag mig en tur till brädspelens förlovade stad, Essen, för att besöka spelmässan SPIEL. Ett gigantiskt och underbart spektakel om vår älskade hobby med hundratals nya spel att prova och framförallt köpa. I år bidde det ingen tripp, men det hindrar såklart inte mig från att tota ihop en lista över spel som släpps och som verkligen får det att rycka till i spelnerven. Dela hemskt gärna med er av vad ni själva är mest taggade på, antingen direkt i kommentarerna här nedan eller i vår Essen-dedikerade forumtråd!

1. Alchemists
Mitt förtroende för herr Vlaada Chvátil och hans Czech Games Edition fortsätter att vara orubbat efter pangspel som Galaxy Trucker, Last Will, Tzolk’in, Dungeon Petz och Space Alert. Utvecklingen av Alchemists har jag följt med en bubblande entusiasm och verkligen känt mig som en riktig liten obehaglig fanboy när jag sparat ner illustrationer från spelet som florerat på fantastiska illustratörens David Cochards Facebook-sida i en mapp på hårddisken. Vad jag egentligen ska ha dem till har jag inte en susning om, men de ser absolut helt förtjusande ut!

Närbild på den mysmyllriga spelplanen

Så vad är det som tilltalar mig så mycket med det här förutom att jag uppenbarligen är väldigt svag för bilder på flygande grisar? Jo, troligtvis tanken på att blanda trolldrycker av skorpionstjärtar och grodor likt någon urspårad Gargamel utsläppt på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Spelet använder också en app som en slags trollkittel som bestämmer exakt vad för smörja du kokat ihop. Jag förstår skeptismen för att blanda in elektroniska mackapärer i spel och kanske kommer det visa sig vara en onödig gimmick, men jag tycker det i alla fall låter riktigt spännande och kreativt!

2. La Isla
Nytt spel från ständigt aktuella Stefan Feld! Jag ska inte sticka under stol med att jag är oerhört svag för denna långa man. Han gör spel som känns spelmekaniskt spännande och originella. Spel som Bora Bora och Castles of Burgundy är stora favoriter, och La Isla verkar fortsätta i samma lite lättsammare fotspår som Bruges trampade upp. Inte mig emot, då Bruges var ett lysande litet spel som dessutom gick att spela med vanliga dödliga. Den färgsprakande söderhavs-estetiken gör dessutom någon som har medelhavsturkos som favoritfärg rätt så knäsvag, och efter att ha läst igenom reglerna så känns det här som ett synnerligen finurligt spel om att fara runt på en oupptäckt ö och undersöka märkliga djur genom att spela ut och kombinera kort på olika kluriga sätt.

En färgsprakande spelplan säger mer än hundra ord, ja?

3. Fields of Arle
Ingen kan förvandla lantliga sysslor till roliga spel som Uwe Rosenberg! Och Fields of Arle verkar vara hans mest personliga spel hittills då det är baserat på byn hans farfar växte upp i och hans föräldrar gifte sig i. Hur detta på något sätt kommer spegla sig i spelet vet jag inte mycket om, men jag tycker att det låter som en spännande utgångspunkt. Och med tanke på Uwes tidigare track record med Agricola, Le Havre, Glass Road och Caverna så är det svårt att inte bli nyfiken. I synnerhet när sådana här maffiga grönbruna-bilder av spelet visas upp.

Trä och kartong i ljuv harmoni

4. Dungeon Bazar
Den här placeringen är egentligen kanske främst baserat på utvecklarnas tidigare spel, Tzolk’in, som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Den här gången ska det krängas allehanda vapen, potions och rustningar till hjältar efter bästa förmåga i någon slags maskopi med draken de ska dräpa. Regelboken är väldigt charmig på ett skönt Vlaada-sätt och det har helt klart potential att vara ett skojigt och lättsamt spel! Båda prima kvalitéer i min bok.

Skåda dessa praktfulla hjältar. Vill en inte bara …sälja grejer till dem?

5. AquaSphere
Återigen finner vi Feld på listan och det här ska vara en riktig euro-tungviktare om en forskningsstation belägen under havsytan, med sysslor som att samla kristaller, undersöka bläckfiskar, uppgradera laboratorium och skicka ut ubåtar. Enligt ryktet ska det vara en sanslös hjärnbrännare och spelet verkar dessutom baserat på en väldigt intressant mekanik med två olika spelplan som är beroende av varandra. Lägg ihop det med tjusiga player boards och bläckfiskmeeples och detta är så mycket instabuy det blir för mig.

“Nere på botten här är det toppen, titta och njuuuut!”

6. Deus
Pearl Games Troyes och Bruxelles 1893 är inte bara kolossalt fina och väldigt bruna spel, utan också otroligt bra! Deras nya spel Deus verkar riktigt spännande då de ger sig på civ-genren med en modular spelplan av egendomligt tårformade bitar. Och mer än så vet jag inte ärligt talat, men ibland är det allt som krävs.

Rutor? Nej! Hexagoner? Nej! Ehm, grodyngelform..? YES!

7. Castles of Mad King Ludwig
Suburbia är ett lysande spel om att bygga sin egna lilla skeva Sim City-stad, men Castles of Mad King Ludwig (en helt briljant titel för övrigt) “bantar” ner det till slott. Helt urspårade och överdådiga kreationer som bara ja, förmodligen upphovsmännen eller kvinnorna kan älska. Underbart!

Mi casa!

8. Nations: The Dice Game
Fjolårets svenskutvecklade Nations gjorde ett lysande jobb att få fram ett matigt men ändå smidigt kortdrivet civ-spel. Nations: The Dice Game ser ut att koka ner det som gjorde originalet så bra och addera oemotståndliga små tärningar. Det räcker för mig!

Visst vill en bara börja rulla loss med dessa små beauties, Emil?

9. Abraca… what?
Ett spel som utlovar att blanda deduktion och magikastande, vilket gjorde i alla fall mig nyfiken. Föreställ er Hanabis dufårintetittapådinaegnakort-mekanik, men istället för färgglada fyrverkerier som ni tillsammans ska synkronisera genom tips och chansningar, så är det dödliga besvärjelser som ni ska eliminera varandra med. Tja, varför inte!?

Magiklossar, ja tack!

10. Colt Express
Det har varit svårt att undgå de smaskiga bilderna som florerat på detta spel, och dess placering på listan är väl egentligen enbart baserat på dem får erkännas. Vilda västern, rån och läckra tåg i tre dimensioner kommer en långt på! (…och förhoppningsvis är spelet kul också)

Jag håller tummarna att det går att inkorporera Rampage-monsterna på något sätt också

RUNNER UPS: The Ancient World, Dragonscroll, Dragon Run, Escape: Zombie City, Haru Ichiban, Kanban: Automotive Revolution, Mythotopia, Patchwork.

En gång i tiden skrev jag ett inlägg som till dags dato är mitt mest lästa på grund av folk blev arga. Och eftersom självskadebeteendet väger tyngre än behovet att känna sig nöjd och lycklig så strömmade folk till i tiotal för att känna blodet koka. Det här inlägget handlar inte om det, utan om en sak jag skrev i slutet av min digitala Necronomicon:

 

“Om du ska gör eurospel, utnyttja temat, anställ någon som kan rita och låna tillbaka lite av Ameritra..

WOOOOOOOOOOOOOOOOH!!

Åh, herregud nu är det slut! Ameritrashspelen! De har ganska många bra idéer faktiskt.”

 

Brädspelsgudarna lyssnade på mig. Tillåt mig presentera

SONS OF ANARCHY – MEN OF MAYHEM

Gale force 9 har valt att specialisera sig på licensspel, spelvärldens svar på exkrement. Ingen trodde att det kunde göras men de har trenne av tre gånger lyckats med det fantastiska konststycket att förvandla bajzkorvz till guld. De är brädspelsvärldens alkemister.

Jag talar givetvis om Spartacus och nyss nämnda SOA

Och på vilket sätt de har gjort det! De har fullkomligt omfamnat skräpigheten och kör all out med skärmdumpar och regler som är som är så nära anarki man kan komma i brädspelssammanhang. Om du kan byta saker? Självklart! Men då måste du vänta till auktionsfase… PfffHAHAHAHA skojar bara, du kan byta saker när du vill. NÄR DU VILL! Alltså inte när du vill på din tur utan NÄR DU VILL! NÄR DU VILL!

 

“NÄR DU VILL”

Okej, jag ska backa lite. Förklara los basix av hur man spelar med mera och så vidare et cetera. Man får ett gäng dudes, några är fullvärdiga medlemmar och andra är arga snorungar med motorpsykelkörkort. Medlemmarna är lite bättre för de ger en mer orders att utföra plus en annan grej som jag kommer gå in på snart. Man får också lite grundgear, här kolla på den här bilden:

Från vänster till höger, 5 sedelbuntar, 2 gunz, 2 dufflar med kriminellt stuff, 1 heat, 3 medlemmar, 2 prospects.

Det är de tre första grejerna som man kan byta när som helst. Heat är hur eftersökt man är av snuten. När man plockat på sig de här grejerna gömmer man dem bakom en skärm så ingen ser hur mycket någon annan har. Så man kan bluffa. Det är bra.

Efter det lägger man ut lite brickor med platser som man turas om att placera ut sina dudes på och så får man grejer som ZOMG DET ÄR ETT WORKERPLACEMENT! Fast istället för att byta en kub mot två trianglar så säljer du vapen eller rånar dina medspelare eller byter heroindufflar mot barettor. Och istället för att flytta en nerfad fia med knuff-pjäs som direkt suger ut lokalbefolkningen på närmsta tillgängliga beiga råvara så flyttar du dit ett MC-gäng som sedan inväntar vidare order. Du måste alltså vänta en hel tur till innan du kan se till att din shady fucking deal går igenom. Och vad kan då hända medan du väntar på din tur?

Jo, tio andra små mopepojkar kan få för sig att åka dit! Men de gör ingenting annat. De kommer bara dit och ser hotfulla ut. Inväntar order. Kallar dig för en fåntratt and some such. Ska du låta dem komma undan med det? Hellz noes! Du ringer till dina snubbar och bara “Klappatillrom!” Det andra gänget ringer efter backup. Du ringer efter backup. Alla är där. Dina prospects är värda ett, dina medlemmar två och om du har pistoler så är de värda tre var. Plus att de skickar folk till sjukan. OM du har pistoler. Det är det ingen som vet, de ligger bakom din skärm. Eller så är de i din knutna näve. Samma sak för din motståndare.

Ett

…

Två

…

TRE!

Du släpper tre pistoler. Din motståndare ingen. Våld händer. Ni rullar en tärning också (bliss!), varje gäng har en egen, individuell tärning som ger mig en obeskrivlig glädje. Men det hjälper föga, du vinner enkelt. Det här är ditt territorium. För varje pistol du använder åker en av det andra gängets dudes till akuten. Skottlossningen gör att du hamnar på polisens radar. Det kommer bli svårare att kränga kontraband på svarta marknaden. Men fuck it. Du är en tuff jävla jävel Du ger en order till och exploaterar platsen du är på. En X för 3Y. Classic euro. Förutom att det verkligen inte är det.

Det här är bara den absolut mest basic genomgången av hur spelet går till. Jag har inte ens nämnt Anarchy-korten som påverkar varje spelrunda med temporära platser, hinder som ställer till det för alla och last calls som gör att du måste avvika från din ursprungsplan. Eller att du kan ha pile up throwdowns där tre eller fler gäng slåss om samma plats och då löser man inte konflikten genom något ardvaark jävla turordningssystem som i andra konfliktspel (om du ens tillåts att vara fler på samma plats samtidigt) utan man väljer helt enkelt vilka man vill bröta på. Ett utmärkt tillfälle att nyttja den där fria byteshandeln som jag pratade om innan. Eller att du kan välja att spela assymetriskt så att alla gäng har speciella gängförmågor.

Det här är ingen recension. Den kommer senare. När jag spelat fler gånger. Just nu är det bara en stark, stark rekommendation.

Du kan hota folk med att skjuta dem i huvudet. Utan att det är en överdrift. Gotta love it.

/*

Ni vet alla de där fruktansvärda film- eller seriebaserade licensspelen som tycks klämmas ut likt igelkottsbajs? I tv-spelsvärlden har vi sett vår beskärda del av vrak. Ni minns kanske Thor? Eller varför inte Eragon? För att inte glömma den sköna Ouroboros-vändan The Lego Movie Videogame. I brädspel finns de också, även om de i entusiastväg på många sätt numer håller en förhållandevis hög nivå: Firefly: The Game är ett av mina favoritspel, Star Wars: X-Wing Miniatures Game är pure gold för FFG, och Spartacus: A Game of Blood & Treachery är enligt vissa bättre än serien som legat till grund för spelet.

Brädspelskulturen är, kort sagt, mogen för fler licensspel. Därför tänkte jag och min kära Karolina att vi tillsammans skulle påta ihop ett gäng (mer eller mindre bra) idéer för nya sådana och släppa lös dem på världen. Här är några av frukterna:

Armageddon: The Game

För lång tid och för mycket kärlek har gått förlorad, det är hög tid att vi får axla rollen som detta sköna “misfit team of deep core drillers” (tack IMDB) och rädda jorden från den oundvikliga katastrofen. Jag ser framför mig ett Robinson Crusoe in space, där spelarna gemensamt försöker bygga och laga maskiner, utforska astroiden och lyckas gräva sig ned i dess kärna samtidigt som de elaka “vädertärningarna” och risken att Rockhound-karaktären går bananas hägrar runt varje hörn (i slutet på varje runda). Bonus: tilltalar inte Armageddon-temat går det enkelt att byta ut mot Melancholia och bara ändra reglerna så att undergången är oundviklig och ångestfylld.

Sharknado

Nej, jag är ledsen, det här är inte er chans att äntligen få spela en Ian Ziering-karaktär i ett spel när nu Beverly Hills-spelet verkar utebli. Här är det istället Rampage som fungerar som mall. Vi tävlar helt sonika om att lyckas döda och förstöra så mycket som möjligt genom att, ni gissade rätt, blåsa, kasta och air-droppa hajar av alla de slag över spelbrädet. Lättsam familjeunderhållning för 2-4 spelare.

Inglourious Basterds Board Game

Det är svårt att misslyckas med detta, och licensen erbjuder så många möjligheter. Vi tänker oss ett uppdragsbaserat co-op, där de olika karaktärerna kommer med sina unika förmågor och spelarna måste nyttja dessa på bästa sätt för att klara av de olika uppdragen. Som alla på ett eller annat vis slutar i en stor mängd döda nazister. Shosanna kan med sin unika filmkunskap ta sig in på alla spelets biografer, Sgt. Donny Donowitz är en hejare på att döda (ni minns kanske målet med spelet), medan allas favoritlöjtnant Lt. Aldo Raine svänger sig med hipster-italienska för att lura förbipasserande…italienare.

The Thing

Få minns det inte alls värdelösa tv-spelet med samma namn från 2002, så det börjar bli dags att gamers får ta sig an en av modern tids (ehrm) bästa filmer. Hade inte zombies fortfarande varit det hetaste sedan julgröt vågar jag offra en arm på att Plaid Hat Games hade sett till att få licensen till sitt förtjusande Dead of Winter: A Crossroads Game. Allt funkar: det ska samarbetas men ingen kan lita på någon, och det finns en ohygglig fiende att stå emot och frukta, men också uppdrag att utföra som utsätter spelarna för fara (hur stoppar man monstret utan att komma nära det?). Näst viktigast är så klart att alla kan potentiellt vara The Thing(s), och spelare tvingas besluta om att utesluta eller rent av döda sina medkamrater. Absolut viktigtast är naturligtvis att MacReady finns med som spelbar karaktär, och att skägget är intakt.

Nu utelämnar jag en del guldkorn (Mansions of Madness i The Shining-kläder, Tales of the Arabian Nights i Life of Pi-form, Letters from Whitechapel: Se7en-edition), men jag tänker att det finns andra idéer där ute som bräcker dessa. Så, fram med en penna, ett papper och ett par koppar kaffe för mycket och kör!

Emil skrev förra veckan om the long backstab. Ännu ett tecken på hur olika vi ser på spelande, backstabbing har ingen som helst tjusning för mig. Att förstöra för andra för sitt eget nöjes skull faller för mig under samma kategori som skadegörelse, våldtäkt och lustmord, även när det bara är på låtsas i spelvärlden.
En “long backstab” låter mest som ett aktivt försökt att bli utkastad ut en spelgrupp. Men det är klart, om det är något hela gruppen går in för kan det ju skapa intressanta effekter. En årlig utmärkelse för “Snyggast backstab” som går till den som lyckats fucka upp det mest för någon annan spelare. Då blir alla spel ett gamers game. Du ser en öppning för att hugga kniven i någon. Men – är det ett bra läge eller bara en betning, en fälla som leder till att du själv får kniven i ryggen?
Men jag ska inte spekulera i det här, fulspelande är som ni kanske förstått inte min kopp te.

Det här är min kopp te.

Men långsiktigheten fick mig att tänka. The Long Game. Det kanske kunde vara något. Vissa spelgrupper spelar långa kampanjer av samma spel, och får ett sammanhang i sitt spelande. Andra spelar olika spel hela tiden och riskerar därmed ingen intellektuell skörbjugg, men får å andra sidan inte samma ram kring sin berättelse. Men de två kanske kan kombineras?
Att spela ett spel långsiktigt, kanske över flera år, där varje moment i det spelet utgörs av andra spel. Låt mig ta samarbetsspelet Eldritch Horror som exempel. I stället för att slå tärningar för att se vad som sker spelas ett annat spel (subspel) för att se utgången.
Ska din karaktär söka efter en ledtråd? Då spelar ni en omgång Sherlock Holmes Consulting Detective!
Försöker ni stänga en portal? Pandemic!
Strid? – Space Alert!
osv, osv.

Klarade subspel motsvarar lyckade tärningskast, och på samma sätt för misslyckanden. Det gäller bara att omvandla förutsättningarna i grundspelet till någon form av vinnarförutsättning i subspelet.
Att lyckas i spelet för kvällen blir ännu mer avgörande eftersom det påverkar även Det Långa Spelet.

Det går givetvis bra att använda konceptet på mer konflikttunga spel, men där kanske en strid utspelas i någon form av duellspel.

Ända sedan goe gamle Judas Iskariot slickade på Jesus – och var ytterst, operativt ansvarig för att den senare snickrades (ironiskt!) upp på Golgata – har det funnits en hatkärlek till förräderiets ädla konst. Och jag skulle gå så långt som att säga att det är essensen av bräd- och kortspel. Det gäller att väga in lika mängder förhandlande, passiv aggressivitet (hej eurospel), lögner, logik, samarbete och vinstmaximering. Alla andra känslor är bara nervattnade som  homeopatielixir i jämförelse. Visst, bluffande kan vara lite kittlande ibland men är i slutändan bara en egen ledsen, liten variabel i den gudalika ekvation som är förräderi. För rygghuggande är ingen simpel lögn. Det är inte något som görs över en fikapaus. Det är något som görs över år.

Wut?

Namnet till trots handlar det ändå otroligt mycket om att möta människors blick; att se någon djupt i ögonen, känna en personlig koppling, till och med en vänskap – en känsla av samhörighet. Och när tiden är mogen, när både den absoluta vinstpunkten och den absoluta förlustpunkten överlappar, då är det dags. För ett sant svek är också ett svek mot sig själv, mot sin mänsklighet. När man gör saker som är så ofattbara att man inte kan se sig själv i spegeln och all glädje rinner ut som tarmarna på en Tauntaun och ersätts av anklagande röster och ett ödesmättat sorl. Eller så är det bara hunger. Förräderi är exhausting bizznizz.

Och med rätta. Som nämnts ovan är det en oerhört komplex spettekaka som ska spritsknypplas ihop. Det är därför jag tror att spel med en regelrätt förrädare faller lite platt för mig. Just på grund av det där lilla, byråkratiska ordet. Regelrätt. Vad är det för fucking bullshit? Ta Dead of Winter som ett exempel. Det är ett trollbindande spel, verkligen. Efter tio minuters stirrande på brädet måste du gå och hämta en extra tröja, och efter tjugo minuter hörs skrapet av naglar mot dörren. Doften av nylagad burkmat som blandas med stanken av gammalt blod och kött in decline ligger tung. Du vill kräkas. Du skickar ut Jenny för att hon är bäst i din grupp på att leta efter saker. Hon kommer inte tillbaka igen. Hon kommer inte ens fram. Du vill skrika. Och någonstans här finns det en förrädare. Kanske. En förrädare som… samlar på burkar? Och vill att alla ska vara ledsna?
Till och med Jesus håller med.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här så att ni som inte är förälskade i ren och skär jävlighet ska förstå. För mig blir det här som att spela Terra Mystica men ha ett kort där det står vad jag måste satsa på för att vinna. Det är liksom som en tutorial för att spela på rätt sätt.

I andra ringhörnan har vi spel som Cutthroat Caverns, City of Horror och Spartacus. Spel där du VET att fistingen är nära förestående från det att första kortet dras. Jag älskar de här spelen. Ondskefullt fnissande och grymtningar av äkta bedrövelse utgör soundtracket till de här babysarna och de har varit några av de absolut bästa spelomgångarna i mitt liv.

Men. Gud hjälpe mig, men.

Alla vet att alla är tres rövhålz. Så att svika någon kommer leda till lite high-lawrius bråkande men aldrig till det där djupa, skamfyllda sveket som jag ändå är ute efter. Den perfekta vågen. Min vita val. The long backstab.

Dafuq?

Det började som ett skämt. Ungefär som flip the table. Om det osannolika och svinaktiga i att förråda gruppen i Eldritch Horror. Eller att attackera sina egna i Descent. Men sedan växte det till något större. Jag hörde en historia om en rollspelsgrupp som hade drabbats av extrema inre konflikter under en flera år lång kampanj och som slutat med att en av karaktärerna mördade en av de andra karaktärerna. En längtan började gro i min kropp. En längtan efter ett spel där sveket är ett aktivt val,  inte en instruktion på ett kort eller en mekanik som förväntas nyttjas av alla spelare. Det ska inte vara en kul grej att testa för att man inte har något att förlora, det ska vara något man gör för att man har allt att förlora. Eller allt att vinna. Det ska dra från de sedelärande historierna av Ryan O’reilly, Proinsias Cassidy och Cypher (ledsen för the penis count, men alla kvinnliga förrädare hade bara legat med någon annan än sin partner. That’s just poor writing). Det kommer utspela sig under väldigt lång tid. Förräderiet kommer vara centralt men också perifert. Och när det är slut kommer alla att känna sig bestulna på sin tid.

The long backstab.

Jag kommer att ge det ett försök. Design diary kommer eventuellt dyka upp här i framtiden. Är det någon som är intresserad av det här? Eller är jag galen? Svara gärna i kommentarerna.

/*