År: 2014

Ja, inte är det nå badpeppar.

Den som direkt vet från vilken skiva det citatet kommer delar förmodligen min smak när det gäller julmusik. Men nu är julen över för den här gången, för den varar verkligen inte till påsk. Men det gör förhoppningsvis julklappsspelen.
Under vår gran låg det fem spel den här gången. Här följer mina tankar om dem.

 

Glass Road

Det här spelet har jag redan skrivit om, och mina åsikter har inte förändrats. Det är fortfarande ett mycket bra spel som ter sig väldigt olika beroende på uppställningen. Jag gillar det i ett spel, att det inte går att ha en idiotsäker plan redan innan spelet tagits ur kartongen.
Det fungerar förvånansvärt bra på bara två spelare, och när de har lite kläm på spelmekaniken känns det som att det tar längre tid att sätta upp spelet än det tar att spela. Då känns regelförslaget att utöka spelet från fyra till fem rundor helt berättigat. För det här är verkligen ett spel som tar slut för fort på få spelare.

 

The Witches: A Discworld Game

Ett trevligt spel som rör sig fram i en ganska maklig takt. Spelarna iklär sig rollerna av blivande häxor i Sir Terry Pratchetts underbara Skivvärld. Ni vet, Tiffany, Petulia och de andra. Ni som inte vet – jag är extremt avundsjuk på den litterära skatt ni har kvar att upptäcka. Men nog om böcker, nu pratar vi om brädspel.
Jag tror att en icke-Pratchettfantast kan tycka att spelet är trevligt, men det är helt klart gjort för någon som har koll historien. I princip allt har referenser till någon av de tio böckerna. Spelarna är som sagt blivande häxor som rör sig runt i kungadömet Lancre och hjälper till med problem, allt från förlossningar och sjuka grisar till onda drottningar och alver. Problem löses genom att med tärningsslag och specialkort komma upp i problemets poängnivå. Ju fler problem du löser, desto mer fördela får du och kan alltså lösa svårare problem. Hålls problemnivån på en hanterbar nivå när problemhögen tagit slut vinner den som har mest lösta problempoäng. Eller så har alla vunnit, för det kan spelas som ett co-op.
Det blir ganska snabbt tydligt att bestraffningen för att misslyckas inte är så farlig, så åldersnivån på 13+ känns lite hög tycker jag. Det här är ett bra spel för alla Pratchettfans och de som vill ha ett trevligt familjespel. I alla fall om familjen gillar att spela spel.

 

Dungeon Roll

Kortfattat är är Dungeon Roll ett mer avancerat Zombie Dice i rollspelsmiljö. Okej, nej, det stämmer inte riktigt. Spelaren slår sju följeslagartärningar och använder dem efter bästa förmåga i den håla (som är det jag tänker översätta dungeon till) som en motspelare får befolka med ideliga tärningsslag.
Mekaniken är lättförståelig och logisk, men kräver ändå en del tänkande och analyserande av de alternativ som finns. Det funkar bra på två spelare, men allra bäst tror jag det är på tre, så du får en paus varje runda och kan se över vilka skatter du har och lägga upp någon form av taktik. Spelet rekommenderas för upp till fyra spelare och jag tror inte att de är en så bra idé att överstiga det allt för mycket. Även om du teoretiskt sätt kan ha hur många spelare som helst så kommer det bli väldigt lång väntan innan du får göra något, eftersom det bara är två spelare som är aktiva åt gången.
Ett trevligt litet mellanspel som ändå känns som ett “riktigt spel” trots sitt format.

 

Timeline

Som andra halvan av teveprogrammet Förr eller senare, men du slipper klämkäcka programledare och puckade kändisar.
Alla spelare får fyra kort med olika händelser, i vårt fall vetenskapliga upptäckter. Dessa ska ett i sänder placeras på en tidslinje. Gissar du rätt blir du av med händelsen, men om du placerar den fel blir du av med kortet och får dra ett nytt. Den spelare som först är av med alla sina händelsekort är vinnaren.
Ett mycket trevligt litet spel att plocka fram och socialisera kring, framförallt för grupper som gillar TP och liknande frågesport. Att der finns i ett flertal versioner (Musik & Film, Uppfinningar, Historiska Händelser, etc) som i viss mån går att kombinera ger en hög återspelbarhet. Och när du har spelat sönder det och kan alla årtal utantill har du förmodligen lärt dig mer om viktiga historiska tidpunkter än du lyckades med under hela din skolgång.

 

7 Wonders

Tjugoen (21) priser stoltserar kartongen med, och jag kan förstå varför. Den grundläggande mekaniken är ganska simpel när du tagit dig över den första förståelsetröskeln, men om du inte lyckas med det ter sig spelet ganska obegripligt.
Det känns som att Nations utgått lite från det här konceptet och försökt vidareutveckla det, mer och mindre lyckat. För ibland är mindre mer. Alla spelare får sju kort, spelar ett och skickar sedan sin hand till spelaren bredvid. Ett nytt kort spelas och proceduren upprepas tills det är två kort kvar. Då spelas ett och det sista slängs. Detta görs tre gånger, och den som efter tredje akten har mest segerpoäng vinner. Enkelt, inte sant?
2-7 spelare känns väldigt generöst. I tvåspelarläget kommer likt Alhambra en tredje fiktiv spelare in, som de mänskliga spelarna turas om att styra. Det funkar mycket bra, även om det gäller att ha koll på vad som händer. Halvvägs in i vårt spel började vi inse att Dirk (som vi alltid kallar våra fiktiva spelare) såg ut att leda rätt stort eftersom vi båda dumpade de bra kort vi själva inte kunde bygga på honom för att hålla de borta från varandra. Men sen började han fatta mindre bra beslut, så det löste sig för oss.
Alla interaktioner du har i spelet är med de spelare du har till höger och vänster om dig själv, så det blir inte en sådan jättestor skillnad att ha fyra, fem, eller fler spelare. Den enda skillnaden är att ju fler spelare det är, desto mindre chans har du att kunna gissa vilka kort du kommer få.
Väldigt bra spel, för ovanlighetens skull även när det gäller tidsåtgången. Det var länge sedan jag spelade ett spel som kändes så lagom långt. Trettio minuter per spelare står det på kartongen, men det är att ta i även med ovana spelare.

På det stora hela har speljulen varit mycket lyckad, både när det gäller givna och mottagna presenter. Nu hägrar 2015 med alla nya släpp. Jag känner på mig att det kommer bli ett bra år.

Och kom ihåg; För mycket av det goda är bara bra.

Det frågade sig DN Lördag den 6:e december. Jag fångades av rubriken och tänkte i ett svagt ögonblick “Ja, äntligen bräd- och kortspel i dagspressen!” Men det var precis som det brukar vara. För den som vill finns ett interaktivt test på deras hemsida, annars har de också en artikel med snabbsvaren. Jag tänker inte raljera över ensidigheten i deras val av spel som riskerar att ge sällskapen framför granen en själslig skörbjugg. Nej, vi ska vara snälla till jul, inte hata utan älska. Så jag öppnar upp för att fylla kommentarsfältet till bristningsgränsen!

– Vilka är dina nya spelfavoriter från i år?

– Vilka spel är bäst att dra fram så här till jul?

– Vad har du försökt spela med familjen men som slutade i katastrof?

– Och vilket spel som går att få tag på för tillfället är bäst att ge bort i julklapp?

Detta inlägg skulle ha handlat om hur jag har svårt att njuta av brädspel ensam, och hur jag upplever och tar till mig av analoga respektive digitala spel fundamentalt olika. Något om datorspelens narrativ kontra brädspelens tysthet. Men jag tänker inte skriva det inlägget.

Istället tänker jag skriva några ord om en gammal vän.

Som så många andra lärde jag och Mathias känna varandra när vi båda började första terminen på universitetet. Jag läste filmvetenskap, han digital mediedesign. Året var 2008. Under några år, mina första år i Örebro, var jag och Mathias fina vänner. Vi åkte till Way Out West, hade ett “innebandygäng” som träffades en gång i veckan, spelade Fleet Foxes-låtar på gitarr tillsammans. Vi brukade träffas hos Staffan ibland, ett litet gäng, där vi skrikandes och skrattandes försökte mästra varandra i FIFA. Han passade aldrig bollen, men när vi spelade i samma lag lyckades vi ändå alltid vinna. Det är så jag minns det i alla fall.

Mathias blev 25 år.

Jag kanske ska börja med att be om ursäkt för mitt förra inlägg, ibland går vi alla lite bananaz som Peder uttryckte det.

Men i efterhand kan jag känna att All work and no play är ganska missvisande i mitt fall. För mig är det snarare All play and no work som gör mig till en dull boy. För jag är nog i grund och botten en workoholic. Även när jag är ledig jobbar jag. En del av min hjärna ser allt jag gör som research. Det finns alltid något att lära sig i varje situation. En angränsande del av hjärnan (eller kanske densamma, vad vet jag) granskar också all kultur jag konsumerar och ställer frågan “Skulle jag kunna göra det där?”. När det gäller t.ex. musik och måleri har jag nog empiriska studier för att med emfas kunna svara “Nej!”. (Mina bristande kunskaper i tecknandets ädla konst kommer bli allt för uppenbar för er om bara några stycken. Jag ber om ursäkt för det i förväg.) Men när det gäller bl. a. litteratur och brädspel leker jag fortfarande med tanken att kunna skapa något själv. Därför tänkte jag den här gången prata lite om hemmagjorda spel.

För mig började det hela med att jag, som den elkraftsingenjör jag är, irriterade mig lite på att Power Grid låg så långt från verkligheten både när det gäller teknik och hur elhandel går till i vårt land. Jag började skissa lite på hur ett spel som låg närmare hur det faktiskt fungerar, men jag insåg ganska snabbt att marknaden för det spelet är ganska begränsat. Så den skissen åkte i den berömda malpåsen. Men tanken på att skapa ett eget spel levde kvar.

Min första helt egna idé var ett abstrakt spel som rörde sig kring kampen mellan en vulkan och ett ishav (ja, jag inser själv hur kul det låter). Det var väl inga grundläggande fel i spelmekaniken, men det visade sig vid speltestandet att även om motorn fungerade så var den allt för klen för att driva spelet framåt i en rimlig hastighet. Det var som att jag försökte driva en mindre lastbil med en mopedmotor. Så den idén las på hyllan, kanske för att aldrig mer röras. Vem vet.

För tillfället har jag två handelsspel (ett i rymden och ett i bondemiljö), ett robotspel och en deckbuilder om insekter som jag inte gett upp på än. Och så har jag spelet jag tänkte prata om här.

Arbetsnamnet är Run n’ Sack och det är ett kortspel som handlar om krig mellan småtroll och tomtar. Självklart är spelarna småtrollen. Spelmekaniken är inte helt olik Musketeers som jag av en händelse fick prova på en spelsöndag. Men istället för att dra kort med stridspoäng har du tio energipoäng att lägga på varje strid. I sju omgångar dras x antal fiender (beroende på antalet spelare) och spelarna måste tillsammans lägga tillräckligt mycket energi på striden för att vinna den. Detta görs genom dold budgivning. Och förhoppningsvis en del bluffande och mind games.

Både röd och gul spelare har budat fem energi var, och lyckas precis slå tomtarna. Teamwork!

För du vill inte lägga för mycket energi på att slåss, om ni lyckas vinna striden kommer den viktiga delen; Plundringen. Den spelare som har mest energi kvar (alltså gjort minst i striden) är först framme och får en chans att lägga vantarna på plundringsgodset.

Röd spelare väljer att låsa fyra energikuber för att bära på en tavla som är värd åtta poäng i slutet av spelet.

Men allt hen väljer att plocka upp tar energi att bära på. Det säger ju sig självt att du är sämre på att slåss om du bär på en stor tavla. Så i nästa strid har spelaren med tavlan fyra energipoäng mindre att buda med. Spelarna kan lägga ifrån sig plundringsgods för att återfå energin, men så fort de släpper taget om ett föremål är någon annan i den stora småtrollsarmén där och knycker den.

Om striden misslyckas då? Den spelaren som lagt mest energi på striden (i.e. varit längst fram och slagits som hårdast) förlorar två energipoäng permanent. Och den spelare som lagt minst energi på striden (alltså stått längst bak och gjort minst) blir först upphunnen av befälen som driver på kriget, och blir av med allt sitt plundringsgods.

För tillfället behöver jag två saker för att komma vidare med det här projektet.
– En grafiker som kan skapa konst att sätta på korten för att spelarna inte ska få krupp av att se dem.
– Speltestning för balansering och finjusteringar av motorn.

Med lite tur ser jag det inte som en omöjlighet att kunna få till båda dessa saker. Sen vad det blir av det i slutändan får vi se. Om inte allt kraschar brinnande så blir det värsta fall ett gratis print-and-play och i bästa fall mitt första steg mot att bli en svensk Vlaada.

Det är som sagt något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det återigen större delen av dagen igår och efter sex timmar av medspelare som förhandlade såhär:

gjorde såna här förtäckta hot

gjorde såna här anfall mot mina fiender

svarade såhär på mina diplomatiska lösningar

och i största allmänhet bara betedde sig såhär

Och såhär

Och såhär

Var det skönt att bara göra en Emil Forsén och vinna den MORALISKA SEGERN SÅ JÄVLA HÅRT!

What has won may never lose.

/*

 

Nu när Allt på ett korts husmatematiker KJ valt gå bananaz måste någon annan rycka in för att siffertrollandets sköna konst inte helt ska gå förlorad. Vem passar då inte bättre en Omvårdnadsvetenskaps- och Sociologi-bibliotekarie med filmvetarbakgrund? Så, med en solcellsdriven miniräknare i högsta hugg gräver jag mig ner i min egen spelsamling för att medelst de fyra räknesätten (och en hel del svepande påståenden och antaganden) tematiskt analysera denna.

En första, smått förvirrad och lite omskakad, iakttagelse: jag äger (expansioner och “expansioner” ej inräknade) i runda slängar 59 stycken spel. För genomsnittsbesökaren på denna sida tvivlar jag inte på att siffran möts av ögonrullning upp i hjärnan följt av ett “det är ju bara inköpslistan inför Essen”, men för mig som relativt ny brädspelare – och en som under större delen av denna nya karriär varit “fattig student” – är detta nästan befängt.

Bakom dessa 59 spel gömmer sig, föga förvånande, nyckeln till att förstå Peder Brädspelaren och hans plats i samhället.

Nej ok, det gör det kanske inte. Men jag har räknat lite på vilka tematiska strömmar som löper (för att låta så där skönt skitnödig) genom denna spelsamling.

Ma-tematik
Av dessa 59 spel visar sig hela 21 stycken ha någon form av science fiction-tema. Nu är jag lite godtycklig i min kategorisering – hit räknar jag lite hurtigt även zombiespel (science gone awry!) – men det utgör ändå nästan 36% av samtliga spel. Då har jag, som tidigare nämnt, uteslutit expansioner och därmed räknat bort alla de 18 (!) expansioner till Netrunner och alla förbannade Zombicide-kartonger. I endast 9 stycken, 43%, av dessa figurerar rymdskepp av något slag som primär mekanik eller tematik. Legendary Encounters: An Alien Deck Building Game har naturligtvis rymdskepp i spelet, men eftersom spelet på något sätt kretsar kring manövrerande av ett sådant räknar jag inte med sådant. Detta kan vi kontrastera med att 10 stycken av de 14 science fiction-böcker (jag köper få böcker), eller 71%, frontar minst ett par rymdskepp. Hur gick det här till? Varför har ingen poängterat denna brist tidigare?

Näst största gemensamma nämnare, om man inte räknar “spel för fler än två spelare” eller “spel som innehåller kort”, är spel med någon slags historisk anknytning. Här finner vi 17 stycken spel, där jag räknat in allt från 7 Wonders till Fire in the Lake. Det är också inom denna genre (om vi kan kalla den det) vi finner flest siffror i titlarna; hela 15 siffror fördelat över fyra spel. “Årtal ju”, skriker ni. Yes, svarar jag, och konstaterar att endast ett enda av mina science fiction-spel har siffror i titeln: Warhammer 40,000: Conquest – också det årtal. Av 59 spel är det endast två som har siffror i titeln som inte har med årtal eller datum att göra: 7 Wonders och
This Town Ain’t Big Enough for the 2-4 Of Us.

Om vi tittar på vad vi hittills har fått fram så kan vi konstatera att jag tycks ha svårt att leva i nuet och i “verkligheten”. Av de 59 spelen i samlingen så är det hela 38 stycken – 64% – som utspelas eller handlar om framtiden, dåtiden eller en alternativ, dystopisk nästan-samtid. Lägger vi till de åtta stycken spel jag placerar i fantasy-genren (så mycket tycks jag gilla drakar och troll) så är vi uppe i hela 78%! Samtida spel, spel som på ett påtagligt sätt placerar sig i en trolig nutid, kan man räkna på en hand: Blueprints, Machi Koro, Suburbia och Trains. I fyra av dessa fyra spel bygger man byggnader och infrastruktur; tre av dessa fyra spel består av endast ett ord. Man kan med andra ord räkna upp alla mina samtida spel i fem ord.

Oavsett vilken epok eller miljö dessa titlar utspelar sig i så är vapen något som framträder nästan överallt. 35 av 59 spel, eller 59%, har på ett mer eller mindre explicit sätt vapen i tematiken. Då har jag inte räknat konfliktspel där vapen inte syns, utan bara de spel där man någonstans får se vapen framträda. Som filmvetare är man ganska van vid “sex eller våld”-uppdelningen många tycker sig se mellan Europa och USA: i USA älskar man våld men får moralpanik om någon råkar visa sig lite naken (speciellt om det är en man), medan man i Europa föraktar våldet (nåja) men gärna kastar av sig underkläderna i tid och otid. En inte speciellt noggrann överblick av mina spel visar att jag har precis två (2) spel som har sex, nakenhet, kroppen, kärlek eller förälskelse som huvudsakliga (eller ens sekundära) tema: geisha-spelet Mai-Star och frierispelet Love Letter.

Så vad har vi fått fram av allt detta? Med en ytlig och hastig analys (den bästa sorten) kan vi konstatera att jag är en vapengalen och kärlekslös man med samtidsångest. Någon mer som känner igen sig?

All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.

Nu är det filmfestival igen. Precis som förra året (det är till och med samma toppbild) innebär det att jag gör en omprioritering i prokrastineringen och stänger in mig i mörkret ungefär sex timmar om dagen. Men jag har lärt mig att streamlinea lite. Igår var jag på en av Allt på ett korts spelförenings fantastiska spelsöndagar, och i lördags fick jag nöjet att se The Divine Move. En film om att spela, och tvångsmata personer med, GO.

https://www.youtube.com/watch?v=PpbAxNVOav0

Men förutom de tillfällena, och att jag i detta nu väntar på min moviebuddy för att vi ska hinna spela BattleCON innan nästa visning (MOAR violence), så kommer det bli tunnsått med tärningsrullandet den här veckan. Men jag är faktiskt helt okej med det, c’est la vie etc med mera. Och det är ändå filmen som är min stora kärlek i vardagens fängelse, och filmfestivalen är mitt conjugal visit.

Med den obehagliga bilden i era huvuden, mina kära vänner, lämnar jag er.

/*

Jag har vid ett par tillfällen lyft fram spel ur ett estetiskt eller tematiskt perspektiv, det visuella och det narrativa i och med spel. Jag har pratat om spel som idé, som ett forum för möten. Men har jag inte missat något?

Jag har naturligtvis missat massor (i synnerhet som KJ snodde musik-tips-idén), men det kanske mest uppseendeväckande är att jag aldrig egentligen pratat om spel som de fysiska objekt de faktiskt är. Jag har aldrig tagit mig an spel som taktila händelser, som objekt man rör vid, flyttar omrking på en yta eller kastar. För bräd- och kortspel skiljer sig ju faktiskt inte bara från tv- och datorspel i det att de låter folk närma sig varandra i det fysiska rummet. De låter oss vara fysiska med dem på ett sätt som digitala spel inte alltid gör.

Det här inlägget kommer inte bli så filosofiskt och professorigt som det kanske låter.

Jag är mer intresserad av de små handlingar vi gör i många av våra spel. De små rutinrörelser och -handlingar vi utför i var och vartannat spel för att överhuvudtaget kunna “spela spelet”. Till exempel att…

…slå ett gäng tärningar

Tärningar. Vi har använt dem till bedrövelse sedan mor och far tyckte att husvagnssemester med bara ett Yatzy i bagaget var en bra idé. Och ändå, ändå, kan jag inte låta bli att känna en alldeles speciell känsla när jag plockar upp ett par tärningar i handen. Rullar runt dem mellan fingrarna, låter dem slå emot varandra ett par gånger innan jag nästan nonchalant slänger ut dem över bordet. Den där millisekunden innan de stannat när resultatet kan vara nästan vad som helst. Det är något underbart över att försöka spela på oddsen, och att man (jag) alltid alltid alltid blir övermodig i spel så fort det innehåller tärningar. Eller att…

…spela ut kort

Sedan jag började spela Netrunner så har mitt förhållande till kort förändrats. Inte bara kortspel i stort, utan specifikt hur jag spelar dem, hur jag håller i dem och hur jag liksom leker med dem. Gifen ovan är ett bra exempel: jag spelar inte bara ut kortet – jag skapar en dramatisk scen.

https://www.youtube.com/watch?v=oidcZOmK-us

Spelet i sig behöver inte vara dramatiskt för att jag ska känna att det är det när jag spelar korten på det viset. Spel med kort får en viss tyngd, en viss påriktigt-ness. På samma sätt som…

…att hantera pengar/resurser

Ok, det här gäller inte alla spel med pengar eller resurser. Men så länge valutan är representerat av något med tyngd, något som kan göra märken i bordet om man släpper det från lite höjd, så platsar det. Splendor har sina stora runda ädelstenar, Kickstarter-versionen av Hegemonic kom med ett set underbara metall-mynt. Klirrandet när man väger mynten i handen, ljudet och känslan när man lägger ut dem på bordet. Förändringen från X till Y i ett tv-spel har väldigt lite att säga till om här. Det samma gäller egentligen även när man…

…placerar ut en byggnad

Nu är Bora Bora kanske inte det bästa exemplet, men jag orkade inte släpa fram Terra Mystica-brädet för att visa vad jag menar. Att placera ut – nej, att med hårt arbete och uthållighet låta resa – en byggnad är att sätta sitt märke i jorden. “Här är jag,” liksom. “Det här är min ö.” Det är som att spelbrädet i sig förändras, som att se något växa fram och ta form. Få liv. Ett par före-och-efter-bilder på ett sådant spelbräde är inte bara fascinerande att se, det ger också lite perspektiv.

Nåja, kanske inte perspektiv, men det är fint och lite härligt i alla fall. Lite på samma sätt som när man…

…får bläddra i en “riktig” tidning

I ärlighetens namn kommer jag inte på fler spel än Sherlock Holmes Consulting Detective som har detta, men oh how jävla immersed man blir av det! Aldrig har jag känt mig mer som en detektiv – en smart detektiv – som när jag sitter och med hökögon bläddrar igenom The Times och plötsligt, där är det ju! Lord Clande-boye kommer att lämna London för ett uppdrag i Kabul, och vi vet ju vad det betyder?

(nej det vet ni inte)

Ok, nej det vet vi inte, vi har så klart skjutit utanför mål med flera hundra meter. Men tills det uppdagats har vi fått vara de smartaste brottslösarna i stan, nästan uteslutande genom att bläddra i ett par fiktiva dagstidningsark. Det är mer än jag kan säga om att bläddra i verkliga dagstidningar.

Vissa puritaner vill ha det lugnt och tyst runt spelbordet, men vissa uppskattar lite bakgrundsmusik. Men vad ska då spelas? Om musik tillåts runt spelbordet ser jag gärna att den passar speltemat. Men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad som passar. När det är filmlicenser som spelas ska naturligtvis det officiella soundtracket spelas. För andra tillfällen presenterar jag här lite förslag på musikval. Om min musiksmak skiner igenom är det helt medvetet.

Rymden

Vilken version av universum det än är ni latjar runt i så passar S.P.O.C.K. perfekt. Förkortningen utläses Star Pilot On Chanel K som de döpte om sig till efter att Roddenberrys advokater hörde av sig, och visar att det inte är bara Star Trek musik de spelar. Även om det kanske är lejonparten.

Exempel: All E.T.s Aren’t Nice | Where Rockets Fly | Alien Attack

Cthulhu

Paul Rolands Re-Animator är utan tvekan det rätta valet för den korrekta stämningen.

Exempel: Arkham | Chutulu | Charles Dexter Ward

Vill ni ha något mer lättsamt kan jag rekommendera Tom Smith.

Exempel: Cthulhu Fhtagn | I Had A Shoggoth

Krig

Sabaton är en ypperlig krigsmusikleverantör, framförallt när det gäller andra världskriget. Men även Karolinertiden har de tonsatt.

Exempel: En Livstid I Krig | Coat of Arms | White Death | Ghost Division

Om krigsmusiken hellre ska vara på svenska kan Raubtier passa bra.

Exempel: Det finns bara krig | Panzarmarsch | K3

Om kriget mer hör hemma i gamla dagar kan Turisas vara rätt för dig.

Exempel: Stand Up And Fight | Ten More Miles | To Holmgard and Beyond

Fantasy

Om du önskar tonsätta dina drakar och demoner så finns det en uppsjö att välja på. Blind Guardian var det första som jag kom att tänka på…

Exempel: The Lord of The Rings | Noldor (Dead Winter Reigns)

…men även Luca Turilli / Rhapsody of Fire  fungerar bra.

Exempel: Ancient Forest Of Elves | Never Forgotten Heroes

Steam Punk

Om det är ett högteknologiskt artonhundratal drivet av ånga som lockar dig så tycker jag The Cog is Dead gör sig bra som bakgrund.

Exempel: Prepare for Adventure | The Copper War | The Death of the Cog

Pirater

Är det plundring på de sju haven som gäller är Alestorm mitt förstahandsval.

Exempel: Keelhauled | Shipwrecked | Drink

Åter igen, om ni vill ha något mer lättsamt fungerar Tom Smith även här.

Exempel: Talk Like a Pirate Day | Hermione Granger the Pirate Queen

Euro

Vad annat kan lyssnas på än klassisk tysk musik?