År: 2014

Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund och några timmar senare sprids det en aska över New York, den sprider sig över vinklar och vrår i hela världen och färgar för alltid en viss del av våra liv.

Det är inte som när plan inser att de är för tunga för att flyga eller när nationers hjältar stirrar upp från graven. Det är inte som när befolkningsstatistik rasar som antarktis isar eller när stränder som var fulla av luft ersätts av väggar av vatten.

Det är inte så det är.

Det är inte som när hundar och katter slutar hoppa upp i våra knän och äta vårt godis eller våra fingrar eller whatever när vi ligger i soffan. Det är inte som när föräldrar blir fotografier och minnen och personer som våra barn aldrig får träffa. Det är inte som när vänner ger oss sin sista kram, sitt sista skratt och höjer handen för sista gången innan vägen hem tar slut alldeles för tidigt.

Det är inte så det är.

Det är inte som när telefonen gnäller ur sig en sista, desperat varning och sedan slutar reagera på beröring. Det är inte som när stickade tröjor får en reva vid vänstra skuldran och snart nog faller mellan fingrarna som kokande vatten. Eller när frysen kräker ur sig tiotals plastbehållare och sedan för alltid blir varm.

Det är inte så det är.

Det är någonting annat.

Någonting ojämförbart.

Det är någonting fjärran som känns som en omfamning, och sedan ett slag. Det är som att försöka andas frisk luft från en bild på rutten frukt. Som att läsa texter utan adjektiv. Som att ha all världens musik inlåst i ett rum men inga högtalare att spela upp den i. Som att tvingas se tavlor genom att sluta ögonen och få dem beskrivna för sig. Som att vara glad och sedan, plötsligt, inte vara det längre. Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund. Det är inte många av oss som kommer stirra ner i den avgrunden men jag önskar att vi kunde ha respekt för de som tvingas göra det, för ingen står där med flit, ingen väljer att stå där på kanten och balansera, ingen väljer att få en axelryckning som eulogi för de var svaga. Och jag önskar att vi kunde inse att oavsett vem det är som faller ner i den lämnas de underbara sakerna långt, långt från kanten.

Över sextio personer har försvunnit och jag kommer sakna allihop. Jag kommer sakna personerna som försvann innan de ens kom hit och jag kommer sakna att längta efter drömmarna om personer som skulle komma att bli. Jag kommer sakna alla personer som faller. Både på riktigt och på nyvaxat golv.

Det är den andra februari i år. Och mitt hjärta brister.

Spelupplevelsen blir som bäst, om jag får uttrycka min ärliga mening (och det får jag) när man har fyra spelare på samma nivå. Man får gemenskap, viljor som drar åt olika håll och hindrar planer genom sin blotta närvaro på brädet, men det blir ändå inte för lång väntetid mellan dragen. Dock är det inte alltid man kan hitta det antalet.

Vissa spel kräver tre eller fler spelare för att de önskvärda konflikterna ska uppstå. Ibland för att spelmekaniken kräver fler än två spelare för att över huvud taget fungera (Cosmic Encounter, jag tittar på dig!) och då är det ju inte så mycket att göra. Det går ju inte att köpslå med en ickespelarkaraktär på samma sätt som med en människa. Med de spelen satta åt sidan är det vanligaste^{[källhänvisning krävs]} hindret att spelplanen blir allt för rymlig med bara två spelare.

Vissa spel har insett detta (eller det är snarare spelmakarna som gjort det, men du förstår vad jag menar) och skriver tydligt på kartongen 3-n spelare (där n allt för ofta är ett onödigt lågt tal innan flertalet expansioner har inhandlats. Det, pojkar och flickor, är sättet att krama maximalt med pengar ur sitt spel).

Tre expansioner för att göra det spelet helt tillgängligt är några expansioner för många om du fråga mig

Men nu glider jag från ämnet, det var inte många utan få spelare jag skulle prata om. Andra spelmakare väljer mer eller mindre att medvetet att bortse från detta och låter spelarna själva spela så gott det går trots att spelplanen är optimerad för dubbelt så många spelare. Det är bara slappt, svarta kameler och en stående plats i skamvrån till dem.

En del spel försöker lösa problemet med olika uppdelningar av kartan eller separata spelplaner beroende på antalet spelare. Det är inte optimalt, men mycket bättre än att bara strunta i det.

Till vissa spel är dessa specialbräden expansioner man måste köpa till, medan andra släpper fristående tvåspelarversioner av spelet. Detta får mig lite att dra öronen åt mig och väsa på samma sätt som när det gällde expansioner för fler spelare. Men vi lever i expansionernas tidevarv, så det kanske bara är jag som är gammal och mossig. Så är det nog.

Jag önskar att trängselspel^TM kunde ta lärdom från spel utan den typen av spelplan som justerar spelmekanismen när spelarantalet sjunker. Som Alhambra som introducerar den tredje fiktiva spelaren Dirk, eller Bora Bora där de valbara alternativen minskar med antalet spelare. Då har man insett problemet och gjort ett ärligt försök. Så länge man inte kommer allt för långt från originalreglerna så tycker jag att det kan vara ett mycket acceptabelt substitut. Vissa går så långt som att erbjuda ett enspelarläge, t.ex. Chrononauts.Visst, spelupplevelsen blir förminskad om man spelar ensam, men i brist på annat kan en patiens vara bättre än att inte spela alls.

Ensam är stak

Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Jag vet inte. Förmodligen ville jag bara få ventilera lite. Livet är för kort för att spela fel spel vid fel tillfälle.

Det började med att du dödade några animeeples i Agricola. Eller en spindel i Descent. Du kanske förintade några planeter i Cosmic Encounter. Men det blev för anonymt. Du ville ha mer. För dig handlade det inte bara om att döda. Inte ens om att hugga folk i ryggen. Du ville åt jakten. Eller flykten. Eller att ha blod på händerna och en pankreas på huvudet. Din galna jävel. Så du flyttade till en stadsdel med fem försupna poliser som inte kan komma överens med varandra. Och en hel hop med prostituerade med en fruktansvärd känsla för riktning. Du flyttar in på första bästa nummer på första bästa gata, du tänker inte så mycket på vilket, Pancreas Hat doesn’t give a fuuuuck, och konstaplarna hinner knappt tvätta opiumlukten ur håret innan blodet flyter på gatorna. Långt, långt hemifrån. Såklart. Under en timme rusar ditt hjärta ikapp med dig längs gatorna, 39, 56, 100, 99, kommandon ekar strax bakom dig. En droska, en bakgata och rösterna blir ett svagt eko, en vild gissning, en teori som får Svenskt Näringslivs syn på statlig upphandling att inte verka som att den är produkten av de ekonomiska teorierna hos en ekorre och en manets kärleksbarn. Du kan spika upp ett avskuret ansikte på väggen och andas ut. Men redan efter ett par minuter börjar du att planera din nästa kväll. Du öppnar fönstret och gränderna och vrårna och prången återberättar dina förföljares planer. Och du ler.

Hatt eller pankreas?

Med fickorna fulla av blod och magen fylld av fjärilar springer du i helt motsatt riktning mot var du bor. Du tar den vackra vägen hem och lämnar ett nikotingult spår efter dig som lyser upp natten minst lika bra som någon av gaslamporna. Det är du som leder den här utredningen, och du har fem försupna marionetter till ditt förfogande. Två gränder senare har du lagt ner fallet och klippt av trådarna och du ser, långt borta i alléerna hur de stapplar omkring, med samma dåliga känsla för riktning som ditt senaste offer och hennes medsystrar. Du flanerar hem, lägger en påse med armbågar på diskbänken, öppnar upp fönstret och skriker ut i natten “JAG ÄR HEMMA!” Du kan höra huvudena hänga. Och du ler.

Nu är det fredagsmyyyyyys.

I två olika ändar av stan står det vekmagade vittnen och spänner de djupa magmusklerna tillräckligt hårt för att gå nettominus i rekommenderat dagligt kaloriintag. Och i en av de ändarna står du, djärvare än Hugh Jackman, och väntar på att någon ska se dig. Men förvirringen är för stor. Du går. Jakten börjar tids nog. Men det är en annan jakt den här kvällen. En passiv sådan. De går inte dit du vill. De går inte efter dig längre. De går före dig. När du närmar dig ditt hem kan du höra rösterna klart och tydligt. Du kan höra teorierna och de låter inte som högluppläsningen av ett EEG kopplat till en bajskorv från husvagnscampingen på Hultsfredsfestivalen -97 längre. Det låter som att de faktiskt vet vad de pratar om. Nästan. Du öppnar försiktigt dörren, lägger tjugo rödkladdiga nagelband på rad i kylskåpet, ställer fönstret på glänt och viskar “nu är jag hemma”. Du kan höra hur de tystnar. Du kan höra hur de väntar. Och du ler.

Just like so.

Du öppnar dörren och går trehundra meter längs med gatan. Du gör sinnessjuka saker mot en oskyldig nattvandrare. Du tar god tid på dig. Och sen börjar du gå hem. Och du hör teorierna. Du tar en bakgata. Men de försvinner inte. Du tar en droska, men den stannar mellan två av rösterna. En av dem närmar sig. Det finns inga bakgator kvar. Det finns inga droskor i sikte. Du stirrar tomt på dörren hem, kramar hårt om servetten med gomseglet i och säger torrt, “jag är nästan hemma”. Du känner att någon tar tag om din axel. Och du ler.

Hejsan! Jag heter K.J. och tänkte dyka upp i den här bloggen typ varannan vecka, så Emil får tid till sitt spelberoende. För er som lyssnar på podcasten så kanske ni har hört lite av mina åsikter. Men för er andra tänkte jag börja med att berätta lite om mig själv och mitt spelande.

Jag är ingen spelare, men jag älskar att spela spel. Hm, jag tar det på engelska istället. I’m not a gambler, but I love to play games. Det var bättre. Det jag försöker kommunicera är att jag i princip saknar de genetiska förutsättningarna som en risktagare har. Men ändå älskar jag att spela spel. Nu ser jag att många räcker upp handen för att få klart för sig hur fanken jag får ihop den ekvationen.

Förkovring

Men det är inte så svårt. Jag gillar att samla, bygga, uppgradera, klara mål och berätta historier. Det är de spelelement som är mest intressanta för mig. Så fort det kommer konflikter, lurendrejeri och mindgames så är jag långt från mitt esse. Och då ska vi inte ens prata om spelareliminering.

Alltså, jag har inget emot att spela sådana spel, verkligen inte. Men ofta går jag in i någon form av Ameritrashläge, där jag blir en skitstövel som vill göra så mycket skada som möjligt innan jag faller. För jag faller nästan alltid. Målet blir inte att vinna, utan att inte förlora så stort. Nu när jag skriver det så är det nog den inställningen jag har i alla spel. För det viktiga är inte att vinna. Sluta skratta, jag menar det. Jag har inget emot att förlora, så länge det är av rimliga anledningar (d.v.s. minst en av de andra spelarna var bättre).

Och tur är väl det, för jag är en ganska dålig vinnare. Inte det att jag dansar runt skrattande och tepåsar de andra i ansiktet. Men om någon annan blir besviken över att ha förlorat känner jag mig som en skurk. Den andre kunde ju ha fått vinna, det spelar ju inte mig någon roll. För mig är det viktigare att jag uppnår mina egna mål. Får jag bara sitta i mitt lilla hörn och bygga på mitt lilla hus/väg/land/rymdskepp utan att någon har förstört för mig så är jag förmodligen nöjd och glad.

Bygga-bygga!

Det är helt normalt för mig att jag ingår outtalade ickeangreppspakter med alla andra spelare, men så fort någon är överdrivet aggressiv så blir den hela mitt fokus för attacker. Jag vet, det är väl lite Gyllende Regeln i bipolär form. Men att bete sig buffligt, hacka på de svagaste och försöka piska upp hätska stämningar får mig att se rött. Då vaknar Amerithrasbesten i mig igen. Hurra… Mitt nya mål med spelet blir då att den spelaren inte ska vinna, oavsett hur det går för mig. Detta resulterar ofta i att den aggressiva blir sur på mig, och någon annan spelare seglar upp i ledningen och kammar hem hela spelet. Man kan ju fråga sig vem det är som vinner på ett sådant agerande. Tur att jag inte bryr mig så mycket om att vinna.