Jacta alea est ergo sum

Jag är ingen spelare

Hejsan! Jag heter K.J. och tänkte dyka upp i den här bloggen typ varannan vecka, så Emil får tid till sitt spelberoende. För er som lyssnar på podcasten så kanske ni har hört lite av mina åsikter. Men för er andra tänkte jag börja med att berätta lite om mig själv och mitt spelande.

Jag är ingen spelare, men jag älskar att spela spel. Hm, jag tar det på engelska istället. I’m not a gambler, but I love to play games. Det var bättre. Det jag försöker kommunicera är att jag i princip saknar de genetiska förutsättningarna som en risktagare har. Men ändå älskar jag att spela spel. Nu ser jag att många räcker upp handen för att få klart för sig hur fanken jag får ihop den ekvationen.

Förkovring
Förkovring

Men det är inte så svårt. Jag gillar att samla, bygga, uppgradera, klara mål och berätta historier. Det är de spelelement som är mest intressanta för mig. Så fort det kommer konflikter, lurendrejeri och mindgames så är jag långt från mitt esse. Och då ska vi inte ens prata om spelareliminering.

Alltså, jag har inget emot att spela sådana spel, verkligen inte. Men ofta går jag in i någon form av Ameritrashläge, där jag blir en skitstövel som vill göra så mycket skada som möjligt innan jag faller. För jag faller nästan alltid. Målet blir inte att vinna, utan att inte förlora så stort. Nu när jag skriver det så är det nog den inställningen jag har i alla spel. För det viktiga är inte att vinna. Sluta skratta, jag menar det. Jag har inget emot att förlora, så länge det är av rimliga anledningar (d.v.s. minst en av de andra spelarna var bättre).

Och tur är väl det, för jag är en ganska dålig vinnare. Inte det att jag dansar runt skrattande och tepåsar de andra i ansiktet. Men om någon annan blir besviken över att ha förlorat känner jag mig som en skurk. Den andre kunde ju ha fått vinna, det spelar ju inte mig någon roll. För mig är det viktigare att jag uppnår mina egna mål. Får jag bara sitta i mitt lilla hörn och bygga på mitt lilla hus/väg/land/rymdskepp utan att någon har förstört för mig så är jag förmodligen nöjd och glad.

Bygga-bygga!
Bygga-bygga!

Det är helt normalt för mig att jag ingår outtalade ickeangreppspakter med alla andra spelare, men så fort någon är överdrivet aggressiv så blir den hela mitt fokus för attacker. Jag vet, det är väl lite Gyllende Regeln i bipolär form. Men att bete sig buffligt, hacka på de svagaste och försöka piska upp hätska stämningar får mig att se rött. Då vaknar Amerithrasbesten i mig igen. Hurra… Mitt nya mål med spelet blir då att den spelaren inte ska vinna, oavsett hur det går för mig. Detta resulterar ofta i att den aggressiva blir sur på mig, och någon annan spelare seglar upp i ledningen och kammar hem hela spelet. Man kan ju fråga sig vem det är som vinner på ett sådant agerande. Tur att jag inte bryr mig så mycket om att vinna.

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest