psh

Hej, idag vill jag prata om någonting annat

Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund och några timmar senare sprids det en aska över New York, den sprider sig över vinklar och vrår i hela världen och färgar för alltid en viss del av våra liv.

Det är inte som när plan inser att de är för tunga för att flyga eller när nationers hjältar stirrar upp från graven. Det är inte som när befolkningsstatistik rasar som antarktis isar eller när stränder som var fulla av luft ersätts av väggar av vatten.

Det är inte så det är.

Det är inte som när hundar och katter slutar hoppa upp i våra knän och äta vårt godis eller våra fingrar eller whatever när vi ligger i soffan. Det är inte som när föräldrar blir fotografier och minnen och personer som våra barn aldrig får träffa. Det är inte som när vänner ger oss sin sista kram, sitt sista skratt och höjer handen för sista gången innan vägen hem tar slut alldeles för tidigt.

Det är inte så det är.

Det är inte som när telefonen gnäller ur sig en sista, desperat varning och sedan slutar reagera på beröring. Det är inte som när stickade tröjor får en reva vid vänstra skuldran och snart nog faller mellan fingrarna som kokande vatten. Eller när frysen kräker ur sig tiotals plastbehållare och sedan för alltid blir varm.

Det är inte så det är.

Det är någonting annat.

Någonting ojämförbart.

Det är någonting fjärran som känns som en omfamning, och sedan ett slag. Det är som att försöka andas frisk luft från en bild på rutten frukt. Som att läsa texter utan adjektiv. Som att ha all världens musik inlåst i ett rum men inga högtalare att spela upp den i. Som att tvingas se tavlor genom att sluta ögonen och få dem beskrivna för sig. Som att vara glad och sedan, plötsligt, inte vara det längre. Över sextio personer försvinner i en ljuvlig avgrund. Det är inte många av oss som kommer stirra ner i den avgrunden men jag önskar att vi kunde ha respekt för de som tvingas göra det, för ingen står där med flit, ingen väljer att stå där på kanten och balansera, ingen väljer att få en axelryckning som eulogi för de var svaga. Och jag önskar att vi kunde inse att oavsett vem det är som faller ner i den lämnas de underbara sakerna långt, långt från kanten.

Över sextio personer har försvunnit och jag kommer sakna allihop. Jag kommer sakna personerna som försvann innan de ens kom hit och jag kommer sakna att längta efter drömmarna om personer som skulle komma att bli. Jag kommer sakna alla personer som faller. Både på riktigt och på nyvaxat golv.

Det är den andra februari i år. Och mitt hjärta brister.

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest