Jack

Hej, du är en seriemördare

Det började med att du dödade några animeeples i Agricola. Eller en spindel i Descent. Du kanske förintade några planeter i Cosmic Encounter. Men det blev för anonymt. Du ville ha mer. För dig handlade det inte bara om att döda. Inte ens om att hugga folk i ryggen. Du ville åt jakten. Eller flykten. Eller att ha blod på händerna och en pankreas på huvudet. Din galna jävel. Så du flyttade till en stadsdel med fem försupna poliser som inte kan komma överens med varandra. Och en hel hop med prostituerade med en fruktansvärd känsla för riktning. Du flyttar in på första bästa nummer på första bästa gata, du tänker inte så mycket på vilket, Pancreas Hat doesn’t give a fuuuuck, och konstaplarna hinner knappt tvätta opiumlukten ur håret innan blodet flyter på gatorna. Långt, långt hemifrån. Såklart. Under en timme rusar ditt hjärta ikapp med dig längs gatorna, 39, 56, 100, 99, kommandon ekar strax bakom dig. En droska, en bakgata och rösterna blir ett svagt eko, en vild gissning, en teori som får Svenskt Näringslivs syn på statlig upphandling att inte verka som att den är produkten av de ekonomiska teorierna hos en ekorre och en manets kärleksbarn. Du kan spika upp ett avskuret ansikte på väggen och andas ut. Men redan efter ett par minuter börjar du att planera din nästa kväll. Du öppnar fönstret och gränderna och vrårna och prången återberättar dina förföljares planer. Och du ler.


Hatt eller pankreas?

Med fickorna fulla av blod och magen fylld av fjärilar springer du i helt motsatt riktning mot var du bor. Du tar den vackra vägen hem och lämnar ett nikotingult spår efter dig som lyser upp natten minst lika bra som någon av gaslamporna. Det är du som leder den här utredningen, och du har fem försupna marionetter till ditt förfogande. Två gränder senare har du lagt ner fallet och klippt av trådarna och du ser, långt borta i alléerna hur de stapplar omkring, med samma dåliga känsla för riktning som ditt senaste offer och hennes medsystrar. Du flanerar hem, lägger en påse med armbågar på diskbänken, öppnar upp fönstret och skriker ut i natten ”JAG ÄR HEMMA!” Du kan höra huvudena hänga. Och du ler.


Nu är det fredagsmyyyyyys.

I två olika ändar av stan står det vekmagade vittnen och spänner de djupa magmusklerna tillräckligt hårt för att gå nettominus i rekommenderat dagligt kaloriintag. Och i en av de ändarna står du, djärvare än Hugh Jackman, och väntar på att någon ska se dig. Men förvirringen är för stor. Du går. Jakten börjar tids nog. Men det är en annan jakt den här kvällen. En passiv sådan. De går inte dit du vill. De går inte efter dig längre. De går före dig. När du närmar dig ditt hem kan du höra rösterna klart och tydligt. Du kan höra teorierna och de låter inte som högluppläsningen av ett EEG kopplat till en bajskorv från husvagnscampingen på Hultsfredsfestivalen -97 längre. Det låter som att de faktiskt vet vad de pratar om. Nästan. Du öppnar försiktigt dörren, lägger tjugo rödkladdiga nagelband på rad i kylskåpet, ställer fönstret på glänt och viskar ”nu är jag hemma”. Du kan höra hur de tystnar. Du kan höra hur de väntar. Och du ler.


Just like so.

Du öppnar dörren och går trehundra meter längs med gatan. Du gör sinnessjuka saker mot en oskyldig nattvandrare. Du tar god tid på dig. Och sen börjar du gå hem. Och du hör teorierna. Du tar en bakgata. Men de försvinner inte. Du tar en droska, men den stannar mellan två av rösterna. En av dem närmar sig. Det finns inga bakgator kvar. Det finns inga droskor i sikte. Du stirrar tomt på dörren hem, kramar hårt om servetten med gomseglet i och säger torrt, ”jag är nästan hemma”. Du känner att någon tar tag om din axel. Och du ler.

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest