Det är som sagt något speciellt med Game of Thrones le brädspel. Jag spelade det återigen större delen av dagen igår och efter sex timmar av medspelare som förhandlade såhär:
gjorde såna här förtäckta hot
gjorde såna här anfall mot mina fiender
svarade såhär på mina diplomatiska lösningar
och i största allmänhet bara betedde sig såhär
Och såhär
Och såhär
Var det skönt att bara göra en Emil Forsén och vinna den MORALISKA SEGERN SÅ JÄVLA HÅRT!
Nu när Allt på ett korts husmatematiker KJ valt gå bananaz måste någon annan rycka in för att siffertrollandets sköna konst inte helt ska gå förlorad. Vem passar då inte bättre en Omvårdnadsvetenskaps- och Sociologi-bibliotekarie med filmvetarbakgrund? Så, med en solcellsdriven miniräknare i högsta hugg gräver jag mig ner i min egen spelsamling för att medelst de fyra räknesätten (och en hel del svepande påståenden och antaganden) tematiskt analysera denna.
En första, smått förvirrad och lite omskakad, iakttagelse: jag äger (expansioner och “expansioner” ej inräknade) i runda slängar 59 stycken spel. För genomsnittsbesökaren på denna sida tvivlar jag inte på att siffran möts av ögonrullning upp i hjärnan följt av ett “det är ju bara inköpslistan inför Essen”, men för mig som relativt ny brädspelare – och en som under större delen av denna nya karriär varit “fattig student” – är detta nästan befängt.
Bakom dessa 59 spel gömmer sig, föga förvånande, nyckeln till att förstå Peder Brädspelaren och hans plats i samhället.
Nej ok, det gör det kanske inte. Men jag har räknat lite på vilka tematiska strömmar som löper (för att låta så där skönt skitnödig) genom denna spelsamling.
Ma-tematik
Av dessa 59 spel visar sig hela 21 stycken ha någon form av science fiction-tema. Nu är jag lite godtycklig i min kategorisering – hit räknar jag lite hurtigt även zombiespel (science gone awry!) – men det utgör ändå nästan 36% av samtliga spel. Då har jag, som tidigare nämnt, uteslutit expansioner och därmed räknat bort alla de 18 (!) expansioner till Netrunner och alla förbannade Zombicide-kartonger. I endast 9 stycken, 43%, av dessa figurerar rymdskepp av något slag som primär mekanik eller tematik. Legendary Encounters: An Alien Deck Building Game har naturligtvis rymdskepp i spelet, men eftersom spelet på något sätt kretsar kring manövrerande av ett sådant räknar jag inte med sådant. Detta kan vi kontrastera med att 10 stycken av de 14 science fiction-böcker (jag köper få böcker), eller 71%, frontar minst ett par rymdskepp. Hur gick det här till? Varför har ingen poängterat denna brist tidigare?
Näst största gemensamma nämnare, om man inte räknar “spel för fler än två spelare” eller “spel som innehåller kort”, är spel med någon slags historisk anknytning. Här finner vi 17 stycken spel, där jag räknat in allt från 7 Wonders till Fire in the Lake. Det är också inom denna genre (om vi kan kalla den det) vi finner flest siffror i titlarna; hela 15 siffror fördelat över fyra spel. “Årtal ju”, skriker ni. Yes, svarar jag, och konstaterar att endast ett enda av mina science fiction-spel har siffror i titeln: Warhammer 40,000: Conquest – också det årtal. Av 59 spel är det endast två som har siffror i titeln som inte har med årtal eller datum att göra: 7 Wonders och This Town Ain’t Big Enough for the 2-4 Of Us.
Om vi tittar på vad vi hittills har fått fram så kan vi konstatera att jag tycks ha svårt att leva i nuet och i “verkligheten”. Av de 59 spelen i samlingen så är det hela 38 stycken – 64% – som utspelas eller handlar om framtiden, dåtiden eller en alternativ, dystopisk nästan-samtid. Lägger vi till de åtta stycken spel jag placerar i fantasy-genren (så mycket tycks jag gilla drakar och troll) så är vi uppe i hela 78%! Samtida spel, spel som på ett påtagligt sätt placerar sig i en trolig nutid, kan man räkna på en hand: Blueprints, Machi Koro, Suburbia och Trains. I fyra av dessa fyra spel bygger man byggnader och infrastruktur; tre av dessa fyra spel består av endast ett ord. Man kan med andra ord räkna upp alla mina samtida spel i fem ord.
Oavsett vilken epok eller miljö dessa titlar utspelar sig i så är vapen något som framträder nästan överallt. 35 av 59 spel, eller 59%, har på ett mer eller mindre explicit sätt vapen i tematiken. Då har jag inte räknat konfliktspel där vapen inte syns, utan bara de spel där man någonstans får se vapen framträda. Som filmvetare är man ganska van vid “sex eller våld”-uppdelningen många tycker sig se mellan Europa och USA: i USA älskar man våld men får moralpanik om någon råkar visa sig lite naken (speciellt om det är en man), medan man i Europa föraktar våldet (nåja) men gärna kastar av sig underkläderna i tid och otid. En inte speciellt noggrann överblick av mina spel visar att jag har precis två (2) spel som har sex, nakenhet, kroppen, kärlek eller förälskelse som huvudsakliga (eller ens sekundära) tema: geisha-spelet Mai-Star och frierispelet Love Letter.
Så vad har vi fått fram av allt detta? Med en ytlig och hastig analys (den bästa sorten) kan vi konstatera att jag är en vapengalen och kärlekslös man med samtidsångest. Någon mer som känner igen sig?
All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy.
Nu är det filmfestival igen. Precis som förra året (det är till och med samma toppbild) innebär det att jag gör en omprioritering i prokrastineringen och stänger in mig i mörkret ungefär sex timmar om dagen. Men jag har lärt mig att streamlinea lite. Igår var jag på en av Allt på ett korts spelförenings fantastiska spelsöndagar, och i lördags fick jag nöjet att se The Divine Move. En film om att spela, och tvångsmata personer med, GO.
https://www.youtube.com/watch?v=PpbAxNVOav0
Men förutom de tillfällena, och att jag i detta nu väntar på min moviebuddy för att vi ska hinna spela BattleCON innan nästa visning (MOAR violence), så kommer det bli tunnsått med tärningsrullandet den här veckan. Men jag är faktiskt helt okej med det, c’est la vie etc med mera. Och det är ändå filmen som är min stora kärlek i vardagens fängelse, och filmfestivalen är mitt conjugal visit.
Med den obehagliga bilden i era huvuden, mina kära vänner, lämnar jag er.
Jag har vid ettpar tillfällen lyft fram spel ur ett estetiskt eller tematiskt perspektiv, det visuella och det narrativa i och med spel. Jag har pratat om spel som idé, som ett forum för möten. Men har jag inte missat något?
Jag har naturligtvis missat massor (i synnerhet som KJ snodde musik-tips-idén), men det kanske mest uppseendeväckande är att jag aldrig egentligen pratat om spel som de fysiska objekt de faktiskt är. Jag har aldrig tagit mig an spel som taktila händelser, som objekt man rör vid, flyttar omrking på en yta eller kastar. För bräd- och kortspel skiljer sig ju faktiskt inte bara från tv- och datorspel i det att de låter folk närma sig varandra i det fysiska rummet. De låter oss vara fysiska med dem på ett sätt som digitala spel inte alltid gör.
Det här inlägget kommer inte bli så filosofiskt och professorigt som det kanske låter.
Jag är mer intresserad av de små handlingar vi gör i många av våra spel. De små rutinrörelser och -handlingar vi utför i var och vartannat spel för att överhuvudtaget kunna “spela spelet”. Till exempel att…
…slå ett gäng tärningar
Tärningar. Vi har använt dem till bedrövelse sedan mor och far tyckte att husvagnssemester med bara ett Yatzy i bagaget var en bra idé. Och ändå, ändå, kan jag inte låta bli att känna en alldeles speciell känsla när jag plockar upp ett par tärningar i handen. Rullar runt dem mellan fingrarna, låter dem slå emot varandra ett par gånger innan jag nästan nonchalant slänger ut dem över bordet. Den där millisekunden innan de stannat när resultatet kan vara nästan vad som helst. Det är något underbart över att försöka spela på oddsen, och att man (jag) alltid alltid alltid blir övermodig i spel så fort det innehåller tärningar. Eller att…
…spela ut kort
Sedan jag började spela Netrunner så har mitt förhållande till kort förändrats. Inte bara kortspel i stort, utan specifikt hur jag spelar dem, hur jag håller i dem och hur jag liksom leker med dem. Gifen ovan är ett bra exempel: jag spelar inte bara ut kortet – jag skapar en dramatisk scen.
https://www.youtube.com/watch?v=oidcZOmK-us
Spelet i sig behöver inte vara dramatiskt för att jag ska känna att det är det när jag spelar korten på det viset. Spel med kort får en viss tyngd, en viss påriktigt-ness. På samma sätt som…
…att hantera pengar/resurser
Ok, det här gäller inte alla spel med pengar eller resurser. Men så länge valutan är representerat av något med tyngd, något som kan göra märken i bordet om man släpper det från lite höjd, så platsar det. Splendor har sina stora runda ädelstenar, Kickstarter-versionen av Hegemonic kom med ett set underbara metall-mynt. Klirrandet när man väger mynten i handen, ljudet och känslan när man lägger ut dem på bordet. Förändringen från X till Y i ett tv-spel har väldigt lite att säga till om här. Det samma gäller egentligen även när man…
…placerar ut en byggnad
Nu är Bora Bora kanske inte det bästa exemplet, men jag orkade inte släpa fram Terra Mystica-brädet för att visa vad jag menar. Att placera ut – nej, att med hårt arbete och uthållighet låta resa – en byggnad är att sätta sitt märke i jorden. “Här är jag,” liksom. “Det här är min ö.” Det är som att spelbrädet i sig förändras, som att se något växa fram och ta form. Få liv. Ett par före-och-efter-bilder på ett sådant spelbräde är inte bara fascinerande att se, det ger också lite perspektiv.
Nåja, kanske inte perspektiv, men det är fint och lite härligt i alla fall. Lite på samma sätt som när man…
…får bläddra i en “riktig” tidning
I ärlighetens namn kommer jag inte på fler spel än Sherlock Holmes Consulting Detective som har detta, men oh how jävla immersed man blir av det! Aldrig har jag känt mig mer som en detektiv – en smart detektiv – som när jag sitter och med hökögon bläddrar igenom The Times och plötsligt, där är det ju! Lord Clande-boye kommer att lämna London för ett uppdrag i Kabul, och vi vet ju vad det betyder?
(nej det vet ni inte)
Ok, nej det vet vi inte, vi har så klart skjutit utanför mål med flera hundra meter. Men tills det uppdagats har vi fått vara de smartaste brottslösarna i stan, nästan uteslutande genom att bläddra i ett par fiktiva dagstidningsark. Det är mer än jag kan säga om att bläddra i verkliga dagstidningar.
Vissa puritaner vill ha det lugnt och tyst runt spelbordet, men vissa uppskattar lite bakgrundsmusik. Men vad ska då spelas? Om musik tillåts runt spelbordet ser jag gärna att den passar speltemat. Men det kanske inte alltid är så lätt att veta vad som passar. När det är filmlicensersomspelas ska naturligtvis det officiellasoundtracketspelas. För andra tillfällen presenterar jag här lite förslag på musikval. Om min musiksmak skiner igenom är det helt medvetet.
Rymden
Vilken version av universum det än är ni latjar runt i så passar S.P.O.C.K. perfekt. Förkortningen utläses Star Pilot On Chanel K som de döpte om sig till efter att Roddenberrys advokater hörde av sig, och visar att det inte är bara Star Trek musik de spelar. Även om det kanske är lejonparten.