Månad: maj 2015

E: “A Game of conflict in the grim future for 2 players”

J: Ja, det där är fan The grim future alltså.

E: Vadå? Det ser väl gött ut? Segelbåtar och glada färger med mera.

J: Jag vet inte jag…

E: Skitsamma, hur spelar man?

J: Vi ska ausroten varandra.

E: Inga nyheter där inte. Finns det en specifik masterplan eller ska vi bara hitta på allteftersom?

J: Det finns lite förhållningsregler vi måste ta hänsyn till. Magdalena Ribbings etikettkolumn, Warhammer edition. För det första ska man lägga upp planetisarna på en rad, två face down och fem face up.

E: Vilka ska vara uppvända?

J: De längst till vänster.

E: Vilken vänster?

J: Vadå “vilken vänster”? Vänster!

E: Vadå “vänster!” Vems vänster!?

J: Vadå “vems vänster”? Inte höger!

E: Men det fattar jag väl!

J: Men vad är problemet?

E: Skitsamma, du får göra det istället.

J: Men herregud… Så! Med Herkuleslik ansträngning har jag lyckats vända upp tre planeter.

E: Så alltså ditt vänster?

J: VADÅ “DITT VÄNSTER”!?

E: TILL VÄNSTER OM DIG!

J: JA?

E: JA!

J: Kan du inte skillnaden på höger och vänster?

E: Jo, men det är ju inte ett väderstreck direkt. Det beror ju på vilket håll man är vänd åt.

J: Håll? Till vänster är väl alltid till vänster. Min vänsterarm trillar ju inte direkt av om jag vänder på mig.

E: För i helvete… Kom över till min sida.

J: Åååååååh!

E: Ligger de uppvända planeterna till höger eller till vänster?

J: Jahaaaaa. Du menar så. Jag förstår. Ja, det var konstigt.

E: Ja, verkligen. Setupen får en överkorsad geting i betyg.

J: Å andra sidan kan man ju argumentera för att man bara kan välja vilken vänster som helst och se glad ut.

E: Lika glad som den här orkbäbisen?

J: Åhåhåhå, så söt den var!

E: Så jag antar att du vill vara orker?

J: Absolut inte! Space Marines baby! Mjag skja skjuta djig i hjuvjujet djitt jilla tjollkjyp!

E: Sluta vara elak mot mina orker! Ge hit den!

J: Ptjo! Ptjo!

E: Vad gör vi nurå?

J: Du ska ha en sån här döskalle med cybermonokel.

E: Yes! Snurror! Alla älskar snurror.

J: Visst, visst. Sen ska vi ha pengar med hammaren och skäran på. Och jag ska ha den här nazistörnen för jag är first player.

E: De blandar verkligen ideologier fritt i framtiden.

J: Och så ska vi dra kort. Så många som det står på din Warlord. Samma med pengarna.

E: Jag är fett rik. Och stryktålig om jag fattat det hela rätt.

J: Fast inte när jag skjutit dig i ansiktet. Ptjo! Ptjo!

E: Du och ditt ansikte. Jag har sjukt bra kort.

J: Ptjo! Ptjo!

E: Ska du börja eller?

J: Ja, ja, vänta lite för fan. Jag måste läsa vad det står. Det går ju inte bara att skicka ut folk hipp som happ.

E: Vad ska vi göra ens? Bara bemörda varandra?

J: Man kan vinna på två riktiga sätt ett tråkigt sätt och ett superantiklimaktiskt öppna förskolan-sätt. Antingen genom att spränga warlorden i luften. PANG! Eller genom att samla ihop tre planeter med samma resurslogga.

E: Och det tråkiga sättet?

J: Milla leken för någon.

E: Och öppna förskolan?

J: Jag kommer inte ihåg riktigt för det var så tråkigt att jag slutade lyssna på min egen läsa tyst i huvudet-röst. Men nåt i stil med att har ingen samlat ihop tre planter så får den med finast handstil vinsten. Eller likvärdigt dumt.

E: Okej, okej jag fattar etc. Det går ju kolla i reglerna om det är något som är oklart.

J: Det går bra ja. Hur som helst så lägger jag ner den här trevliga karln på första planeten.

E: Vad fan är det där för monstrum?

J: Han heter Honored Librarian. Han puttar i princip sina kamrater i korselden och kan inte dö.

E: Fy fan, han vill jag absolut inte ha att göra med. Jag ställer mig här borta istället med mina Nazdreg Flash Gitz.

J: Dina vad?

E: Ingen aning.

J: Nähänä, jag ställer min baws-man hos dig.

E: Då ska jag döda honom.

J: Ellerrrrrrrrr?

E: Ja, jag fläjmar honom med mina Flameboyz. Dun-dun-DUUUUUH! Eller sen gör jag det. När det är fläjmfas.

J: Rövigt!

E: Tack!

J: Jag spelar ett event och får lite pengar.

E: Jaså? Jaha? Fegt, jag förstår.

J: Det är inte fegt, det är taktiskt!

E: Visst, visst. Jag gör också det. Taktiskt feghet coming up.

J: Då fiser jag in en liten, liten scout här på planet nummer 2.

E: En sån tönt! Han ska mina Orkbäbisar äta opp! NOMNOMNOMNOMNOM!

J: Höhöhö! Har du sett här, vad som brötar in bakom fisscouten? En liten go sån Tactical squad som skjuter hejvilt omkring sig. Ptjo! Ptjo! Rakt i ansiktet.

E: Va? Hade du råd med den? KOSTAR DEN BARA 2!?

J: Ptjo! Ptjo!

E: Så jävla orättvist.

J: Rakt i ansiktet vettu! Ptjo! Ptjo!

E: Kommer du hålla på sådär hela kvällen?

J: Ptjo!

E: …

J: …

E: Kan vi änt…

J: PTJO!

Jag väljer att fira den nya blogguppdateringsfrekvensen med att blicka framåt. Vad finns det för nya spel vi har att se fram emot i våran favoritbutik under sommaren? Jag valde ut fyra titlar och letade upp lite information från internet (främst BGG) så ta sanningshalten därefter.

La Granja

Nominerad till Golden Geek Best Strategy Board Game 2014 (där titeln togs av det mycket trevliga Five Tribes).Utspelar sig i utkanten av byn Esporles på Mallorca och spelarna ska där bygga upp sina gårdar för att nå den åtråvärda titeln “La Granja” – Gården. Alla spelare har varsitt gårdsbräde som de ska bygga ut med en mängd brickor, pluttar och kort. Allt sker kring ett centralt bräde där arbetare placeras och resurser samlas in. Det verkar vara ett ganska standard strategispel som har en potentiellt ohälsosam attraktion till grisar. Ser fram emot att testa det!

Orléans

Orléans (nej, inte det nya på andra sidan Atlanten, originalet i Frankrike) låter vid första anblicken som Carcassonne (ta över landsbygden med byggare, handlare, riddare, munkar etc.), men mina tankar går mer till Russian Railroads när jag tittar på bilderna.Ett bräde för landet som ska domineras och ett bräde för poängräkningen. Arbetsplacering hela vägen ut som det ser ut. Nominerad i tre klasser av Golden Geek 2014: Innovative Board Game, Strategy Board Game och Board Game of the Year (där priserna togs hem av Dead of Winter, Five Tribes och Splendor.)

Specter Ops

En spelare tar rollen som en hemlig agent ska infiltrera en jättehemlig anläggning och lyckas utföra tre uppdrag och fly innan de andra spelarna hittar den.Låter lite som Fury of Dracula eller Letters from Whitechapel men med lite tydligare mål för den dolde spelaren. De spelen kan ni för övrigt höra mer om här och här. Mycket runtrännande på rutnät, men det ser ut att vara tilltalande grafik och fina miniatyrer.

Forbidden Stars

Warhammer 40k – den förlorade Herakon klustret är äntligen fritt att grabba, och alla vill såklart ha det. Spela som rymdjägare, rymdork, rymdalv eller rymdkaotiker (förlåt så mycket om jag gjorde någon hängiven W40k-spelare ilsken).Asymmetriska fraktioner känns standard för Warhammer, men ändå sympatiskt för brädspel.En himla massa miniatyrer (helt oväntat) som placeras på ett moduluppbyggt bräde känns trevligt. Jag kan inte låta bli att tänka på Twilight Imperium när jag ser det. Må hända är det ett kortare, mindre politisk, variant? Inte mig emot.

Jag har som sagt inga andra belägg för det jag skrivit annat än att jag läst det på internet. Rätta mig gärna om jag har uppfattat något fel. Jag har ju trots allt inte sett någon av spelen i verkligheten.

Om det är något spel (nytt eller gammalt) som du önskar att jag eller någon annan här skulle skriva om, peta gärna på oss i kommentarsfältet eller via någon annan kommunikationsform, så kanske du får din önskan uppfylld.

Det här var tänkt som en “Peders första spelrecension för Allt på ett kort”, och på samma gång ett första försök att på riktigt öppna mitt hjärta för det här med att spela brädspel ensam.

För att göra en lång historia kort: det blir ingen jävla recension denna månad.

För att göra en kort (och lite hetsk) historia lite längre…

Peder kan ingenting om krig, del 1
Jag införskaffade mig Thunderbolt Apache Leader för en tid sedan. Det är ett krigsspel om “the world’s best Close Air Support aircraft” (…) där man ensam ska försöka manövrera ett gäng luftburna galningar att klara av kampanjer genom en serie uppdrag och dagar. Jag kan fortfarande inte helt förklara min nyfunna fäbless för spel i någon slags “verklig konflikt”-miljö, men det var något med möjligheten att gräva ner sig i en militär operation över en längre tid, utan att behöva tänka på att ha vänner som vill hänge sig åt mina begär.

Det hela börjar hyggligt. Jag har preppat med ett antal lättförståeliga utskrifter från BGG som skulle förklara hur jag tar mig an denna best. Detta är ju inte Descent direkt, här är det karga papp-counters med många siffror som ska kastas omkring över kartan, så det gäller att göra det så lättsmält som möjligt.

Spelet låter mig välja både kampanj och “situation”, och jag tänker att jag kanske inte ska ge mig ut på allt för djupt vatten. Jag väljer att med en något olustig känsla ge mig på Irak. Inte Irak år 2015 så klart, utan Irak år 1991 – året då Nadine Gordimer vinner Nobels litteraturpris, Bingolotto börjar sändas och, så klart, Kuwaitkriget inleds. Tanken är att jag ska flexa mina muskler, “intimidating the opposition with a massive show of firepower”.

Det låter väl inte så farligt, tänker jag, och börjar sätta ihop min pilotstyrka, välja farkoster och bestycka dem med diverse…bestyckning. En snäll bibliotekarie som helst läser filosofisk science fiction och som aldrig har gjort lumpen – det är i det här skedet jag börjar känna av denna uppenbara avsaknad av de mest rudimentära militära kunskaperna. Hur väljer jag piloter? Baserat på deras namn, naturligtvis.

 

Man kan, om man är på det humöret, uppmärksamma att jag tydligen har lyckats rekrytera enäggstvillingar till mitt lilla flygsällskap.

Jag har, enligt kampanjbeskrivningen, två dagar på mig att slå ut tillräckligt många bataljoner för att nå en skaplig poäng. Jag kan, under en dag, välja att ta mig an flera uppdrag för att på så sätt försöka få fler poäng. Återigen, vatten över huvudet och allt det, så väljer jag att vara lite försiktig. Två lättare uppdrag, det borde jag kunna fixa innan dagen är slut. Som första uppdrag väljer jag att ta mig an en liten scout force värd 2 poäng, och jag sätter upp uppdraget för att sätta igång:

En Apache, en Thunderbolt och en Harrier, mot några nesliga lastbilar och ett par stridsvagnar (och ett par helikoptrar…). Vad kan gå fel?

Ett par-tre saker kan gå fel.

Peder kan ingenting om krig, del 2

Tydligen så är inte bara bestyckningen, besättningen och valet av helikoptrar/flygplan rätt viktigt för hur man klarar av ett uppdrag, man ska tydligen ha lite koll på vettig initial truppplacering, huruvida piloterna befinner sig i högt eller lågt läge, och att striderna utförs med tärningsslag. Jag besparar er detaljerna över massakern som följer, och lämnar er helt enkelt med en före- och en efter-bild efter cirka tre rundor av första uppdraget, av första dagen.

Före:

Efter:

Regelboken ger en fin summering av vad alla dessa röda små brickor innebär för mina stackars piloter, så jag kan väl delge några av dem:

Pylon: “Reduce the maximum Weight Points of counters the Aircraft can carry by 2, including the Weight Point penalty the Aircraft is suffering due to the Target Card’s Range Band. Discard counters if needed to meet the new limit.” – färre missiler och bomber att leka med för framtida uppdrag, alltså.
HUD: “Subtract 2 from the Aircraft’s Strike (not Cannon) rolls” – visst nämnde jag att man slåss med tärning i det här spelet?
Wounded: “The Pilot suffers 4 Stress and cannot Attack. The Pilot cannot have his Stress reduced until the Wounded Counter is Repaired by paying 1 SO Point during the Repair Aircraft phase. If the Pilot suffers a second Wound while Wounded, he is Killed and the Aircraft Crashes. Place a Wounded Counter on the Pilot card, instead of the Aircraft card.” Thor, den glade vikinga-piloten, kan med andra ord inte attackera alls och kan dö nästan när som helst.

Världen får vara oerhört tacksam att jag inte sitter i någon som helst beslutsfattande roll inom det militära.

Jag ser, jag vet, att Thunderbolt Apache Leader är ett bra spel – jag kan känna att det fortfarande liksom drar i mig att plocka fram det och ge det en till chans. Att jag behöver läsa på reglerna bättre, kanske läsa på lite tips och tricks om spelet och försöka lära mig hur man ska tänka med den uppsjö av val man har att förhålla sig till. Det gör inte min förnedrande förlust mindre förnedrande.

Så, en välformulerad recension, baserad på flera genomtänkta och utförliga spelomgångar, får ni snällt vänta på till nästa gång. Med ett annat spel. Thunderbolt Apache Leader och jag har en beef att reda ut innan jag vågar lämna några utlånanden.

Tills dess, stay frosty (förlåt)!