År: 2015

Katt(er) och råtta-spel
Jag har alltid vurmat starkt för Overlord-spel à la Descent. Dvs en underbart mysig variant av taktiskt light-rollspel i brädspelstappning. Att grotta ner sig i en kampanj under behärskade former (läs; 2 timmars-äventyr utan karaktärsskapande, A4:or med krumeluriga blyerssiffror, egen fantasi och improvisationsteater) med dedikerade spelare är för mig fullkomligt underbart! Problemet många har med dessa spel är dock att de ibland upplevs som ytterst orättvisa och obalanserade. I den skönt kittlande Overlord-capen så är det väldigt lätt hänt att strunta i minsta tillstymmelse till spelledare-ansvar och bara skrockandes köra över spelarna utan pardon, som dessutom som körsbären på gräddtårtorna i ansiktena så klart rullar X i vartenda strid = not so super fun.

Well, i katt och råtta-spelen har bordet med de vassa kanterna vänts! I spel som Fury of Dracula eller Letters from Whitechapel är det spelarna som håller i högaffeln och drar runt likt den mest kallhamrade Bloodborne-pöbeln, enbart för att röka ut en stackars ängslig Greve i ständig flykt för att placera en träpåle i hjärtat.

Underbart förstås, inte minst för Greven faktiskt, som inte behöver ha minsta gnutta dåligt samvete för att gå ALL IN och hålla tillbaka styggheterna. Eller hur Per?
–Tobias

Legendary Encounters: Alien
Fuck Star Wars, man. Fuck. Star Wars. Bäst i rymden just nu är Legendary Encounters: Alien. Tematiskt perfekt för att mysrysa med familjen nu under juletid.

24:e
Kryp ihop och försök spela er igenom första filmen utan att chestbursta med glöggen i ena handen och grötsleven i den andra.

25:e
Ligg utslagna i vardagsrummet, käka rester och spela er igenom andra filmen medan ni desperat försöker hålla eventuella besökare ute.

26:e
Tredje dagen tillsammans med familjen borde crankat upp paranoiavredet till max. Släng in en förrädare i mixen och spela igenom film nummer tre.

27:e
Nu var det slut. Promise. Inga fler filmer. De där korten fungerar bara som ballast. Kolla inte på dem. KOLLA INTE PÅ DEM!
–Emil

Historiens vindslag
Wolf Hall av Hilary Mantel är en av de bättre böckerna jag läst de senaste åren. Englands hov, politiska spel och sluga intriger på 1500-talet är inte teman jag någonsin trodde att jag skulle gå igång på, men nu kan jag inte vänta tills lunchen kommer och jag får ignorera mina kollegor och istället äta min mat med Thomas Cromwell.

Boken, eller om det är att jag (inte helt) sakta men säkert närmar mig medelåldern, har återväckt något slags historieintresse i diverse former. Så med månader av nästan total brist på brädspelande och med en drygt två veckor lång julsemester runt hörnet så kan jag knappt vänta att få komma hem från julfirande med familjen och spendera timmar tillsammans med Duong Van Minh (Fire in the Lake) eller Tokugawa Ieyasu (Sekigahara).
–Peder

Bygge
Jag har nämnt det förr och gör det nu igen. Byggandet är för mig bland det bästa med brädspel. Både sammanfogandet av komponenter till vägar, städer och rymdskepp, men också historiebyggandet i ett episkt äventyr.

Vem som “vinner” spelar mindre roll, det viktiga är skapandet. Ber reglerna en att lura ut ett gäng ingrediensers verksamma delar är det det viktiga. Är uppdraget att smuggla en skeppslast från ett solsystem till ett annat så spelar det inte så stor roll hur andra lyckas.

Mitt tips är att låta friden råda – bygg något tillsammans i jul och känn er alla som vinnare!
–KJ

Jag har inte prototypat den här idén en millimeter, men jag vill ändå testa konceptet på er.

Det rör sig om ett snabbspelat kortspel för tre till tolv spelare (typ). Alla spelare tilldelas (slumpvis) en prins eller prinsessa ur tronföljden i en kunglig familj. Den regerande kungen är döende och om lika många spelomgångar som det är spelare kommer kungen (spoiler) dö. Den som då är högst upp i tronföljden får jobbet och har vunnit spelet.

Spelets valuta är makt. Beroende på hur högt upp i tronföljden spelaren står under spelet, desto mer makt har den. Varje runda fylls maktförråden på. Alla får t.ex. fem maktpoäng, medan kronprins/prinsessa får en bonus på tio, den på plats två får fem extra, den på plats tre får fyra och så vidare. Denna makt används för att köpa kort med olika förmågor och för att utföra sagda kort. Alla spelare börjar med en hand med kort dragna från valfri hög som spelaren har tillgång till. För ja, det finns olika högar och alla har inte tillträde överallt.

Min grundtanke är tre nivåer med kort som kan användas på olika sätt

• Den första är kort från överklassen. Det kan vara t.ex. diplomatiska kontakter med andra kungahus, en kompetent livvakt och att vara polare med Påven, Polischefen eller Överbefälhavaren i armén. Till dessa kort har bara den övre halvan av tronföljden tillgång.
• Den andra är kort från det mer “normala” livet. Det kan vara t.ex. handelsavtal, ha en halvkass livvakt och att vara polare med nattklubbsägare, företagsledare eller journalister för skvallerpressen. Till dessa kort har alla tillgång.
• Den tredje är kort från samhällets undersida. Det kan vara t.ex. lönnmord, förfalskningar och att vara polare med maffiosos, smugglare eller korrumperade advokater. Till dessa kort har bara den undre halvan av tronföljden tillgång.

För ju närmare kronan du befinner dig, desto mer måste du hålla dig i skinnet. Men längre ner kan du hitta på mer raffinerade sattyg. Kanske försöker du få din broder mördad eller din syster förklarad som oäkting? De framför dig i ledet måste bort om du ska ha en chans. Och hur länge vågar du låta dina småsyskon springa fria?

Men du kanske inte har makt eller möjlighet att utföra det du vill själv. Spelare kan inte gå ihop och göra saker tillsammans, men du kan när som helst ge av din makt till en annan spelare. Om du litar på dem. Ja, den delen av systemet är inspirerat av Spartacus.

Du kan mörda dig upp i hierarkin från den mörka sidan, men blir kanske ett allt för tydligt hot för alla andra spelare? Och om du kommer för högt upp i ledet hamna du kanske på den ljusa sidan och får slut på vapen de trubbiga vapen du hittills använt dig av. Samtidigt kan du inte vänta för länge med att slå till, när tiden är ute och någon är krönt kommer de kvarvarande syskonen med stor sannolikhet deporteras någonstans långt borta där de inte kan göra skada.

“Det här låter som spelareliminering,” säger kanske du, “är inte det väldigt olikt dig?”
Jo, det stämmer. Men samtidigt inte. För även i döden finns makt. Alla eliminerade spelare får varje tur ett i makt. De kan inte använda makten själva, men de kan ge det till valfri spelare. Kanske är de droppen som får bägaren med gift att rinna över. Ja, grundinspirationen kommer helt klart från de stridande prinsarna i Stardust.

Det ska vara kul att sitta kvar vid bordet och se hur matchen går.

Jag vet att det är allt för tidigt i processen att be om feedback, men jag kunde inte låta bli. Är det ett redan existerande spel jag drömt ihop, eller finns det något nyskapande med konceptet?

Världsfrånvänd gemenskap
Det bästa just nu med den analoga spelvärlden är enligt mig det som alltid varit bäst; den gemensamma problemlösningen i en annan värld. Alltså, att kunna sätta sig och mäta sina mentala krafter med och mot varandra samtidigt som ni tillsammans får leva er in i något annat än den grå vardagen. Vissa (framförallt i äldre generationer) lägger pussel eller löser korsord och sudoku. För mig känns det lite som samma grej, men utan den fantasieggande ramhandlingen. För när det är som bäst får du både glänsa med din mentala förmåga samtidigt som ni tillsammans får berätta er unika saga.
–KJ

Casual gäjmzing
Just nu bankar mitt hjärta extra hårt för sällskapet i “sällskapsspel”. Och med “sällskap” menar jag inte “spelgrupp”, det är alltid viktigt. Det jag pratar om är att sitta med en varm kopp what the fuck ever och prata om nånting annat what the fuck ever och bara spela ett spel för att det är nånting att sysselsätta fingrarna med. Inte sitta och stressa över att någon tar för lång tid på sig och vi kommer inte hinna spela klart för att det är en vardagkväll och herregud vi har bara kommit halvvägs. Skynda er! SKYNDA ER! SNART KAN VI INTE HA ROLIGT LÄNGRE! Nä, jag föredrar att coasta lite med Love Letter, dricka lite kaffe, snacka lite skit, förlora tre gånger i rad. What the fuck ever.
–Emil

Den man älskar…
Jag vet att jag inte är ensam. Spelkomponenter ska förvaras bakom säkerhetsklassade dörrar, i tre-fyra lager arkivvänligt plast och endast hanteras med silkesvantar. En spelkväll med chips och läsk på bordet är ett recept för katastrof, och allra helst låter vi inte ens vännerna röra vid spelkomponenterna själva när vi spelar.
Så kommer det spel som Pandemic Legacy och säger åt mig, i första spelomgången, att riva sönder ett kort. Min hjärna är i chock, mitt hjärta vet inte om det är förälskat eller åkt på en stroke. Att som nitisk inplastare få ta sig an ett spel så fysiskt, så handgripligt, är lite av en uppenbarelse för mig. Aldrig förr har ett spel känts så “vårat” som när vi utrotat en sjukdom och fått döpa den – med bläckpenna på spelbrädet.
–Peder

Mörker
Jag hör dig. Mörker är för det mesta riktigt skitdåligt. Det gör oss tröttare, bjuder på kallare klimat, och skrämmer vetten ur de flesta. Framförallt så är det kolossalt svårt att se något i huvud taget.

…MEN det gör också att vi tänder ljus, flyttar oss närmare varandra, och framförallt så framstår din inbjudan till en brädspelskväll runt ett bord av mänsklig värme som kanske lite mer lockande? Och icke att förglömma så står dessutom det ödesmättade mörkret utanför fönstret för en rejält stämningsfull kuliss. Så ja, mörkret är bland det bästa just nu för brädspelandet. Gärna i kombination med T.I.M.E Stories, Fury of Dracula eller Pandemic Legacy… och uppsluppen förstörelse av spelkomponenter. Men det vet ni förstås redan vid det här laget.

–Tobias

Full disclosure: Vi hittade en flaska rom. Den låg bland ölen och vinet. Sen började vi spela. Det här är cirka fyra minuter från den sessionen.

S: “Choose one: either deal 2 damage to each foe with even hp”, vad har du? Du har even, du har even och du har even.”

J: Even Steven. HAHA! För du heter Stefan.

E: Stefán. Even Stefán.

EB: Asså, was the fakken?

E: Stéfán!

EB: Jag har flyttat ner min. De andra har inte gjort det.

E: Vadå? Hur mycket?

S: Två?

E: Jag kan inte räkna till två…

J: Får alla två?

EB: Ja

E: 19? 18?

S: Du kan ju ge det till Cockatwiiiice.

E: Cockurutwicuru!

J: Ge det till tuppjäveln nu.

E: Nej!

EB: Cockatwiiice!

J: Den har ju två huvven.

EB: COCKATWIIIIIIIIIICE!

S: It is time for the Pimped Imps. Den här går då på alla istället för på ett target.

EB: Mööööööööåååååh!

S: Alltså istället för weakest eller stron…

EB: Jajaja vi fattar.

S: Tre tärningar.

EB: Tre tärningar?!

E: Alla? Asså alla. Asså allihop?

S: Ja.

E: Du med?

S: Precis.

E: Fan vad nice!

S: Eller nej, inte mig.

E: Jojojo!

EB: “All foes”

S: Foes.

J: Din idiot, vi har ju spelat i flera timmar.

S: 9… Det blir alltså tre damage och Keep.

EB: Näe!

J: Är du säker på det?

S: Zing!

E: Then it is time for this one… “[obegripligt] pact with the devil!” Add a die to all your power rolls this round.

S: Oj!

EB: Ah! “The player with the standee…” Nobody has the standee “If no living wizhard has the standee, all players take 4 damage”.

J: FOUR!?

S: All players? Du också?

EB: Öh… Åh, nej! Det tänkte jag inte på.

J: Men ku… Jag är ju nere på sju.

EB: Jag är också nere på sju.

J: Det är ju för fan helt sinnessjukt. Någon har fuskat.

EB: Jag är inte klar. “Your strongest foe”, vem är strongest?

J: Det är absolut inte jag.

S: Det är jag.

E: Nice!

EB: Då ska jag slå två tärningar för dig din lilla… Kung Fu fighting…

S: You messin with the Fu Kin?

EB: Eh, ja.

S: OG!

EB: Två… Två damage.

E: Det är ju ingenting!

S: Nä.

EB: Júlia

S: Júlia!

J: Japp, då ska jag först lägga mitt det här kortet. Det här säger att jag “when you resolve your frist schpell next game add the top card of the main deck to yours schpell.” Det var mitt sånt där död. Dödskort. Nice, en Bob.

E: Nä, jag vill inte alls ha fyra. Jag discardar. Får jag göra det?

EB: Ehm… Nope.

E: Vadå “Nope?”

J: “Slimerollers…”

S: Lagt kort ligger.

E: Asch! Vadå “lagt kort ligger”?

J: Lyssna nu!

EB: Du kan ju inte ändra dig nu.

J: Vad håller du på med?!

E: Vadå “ändra mig”?

EB: Det har ju gått till nästa person du kan ju inte bara “mjåhå mjag ändrar mjij”.

J: Ska du ge det till tuppjäveln nu? Det är ju förschent.

EB: Nä, men han kan ju inte ändra sig.

J: “Slimerollers…”

E: VADÅ! VILKET?

J: “…attackalanche…”

EB: Hallå! Nu har han ju inte… Nu har han ju bara…

J: “… wild magic…” 

EB: … gett sig fyra liv.

S: Nej, nej, nej det har han inte.

J: Åååååh.

EB: Nä, okej.

J: Nuharjagnuärdeminukörjagom! Det är ingen som för ingen lyssna.

E: Nä. Det är för att Emma pratar hela tiden.

EB: Va!?

J: Hör ni, lyschnar ni nu?

S: Huh? Ja!

J: “Slimerollers ahahattackhahalanche… wildcahahahard” …”BOB”

EB: Bob?

S: Bob.

E: Huh?

J: Jag fick ju den av det där.

E: Jaha. “Wildcard Bob”

S: Men Wildcard kan du ju ta bort.

E: Vänta vad fick du av vad? Jag fattar inte.

J: Nä, men du behöver inte förstå allt hela tiden.

S: Dead wizuurrd.

J: Åh, en till Bob! Double Bob!

EB: En till?

J: Twice Bawb! Han ser skön ut. Han är säkert jättejobbig.

E: Du måste ju läsa den igen då.

J: “Slimerollers attackalanche Bob Bob”

E: Vad hette den på Rayman? Som gick som den där låten i Kill Bill. Gobble gobble?

J: Eh, nä.

S: Glu glu.

E: Glu glu?

EB: Glu glu, glu glu glu, glu glu, glu glu glu.

E: Bob bob, bob bob bob, bob bob, bob bob bob.

S: Bob bob, bob bob bob, bob bob, bob bob bob.

J: Jamen slimerollers i alla fall…

EB: Bob bob, bob bob bob…

S: Bob bob, bob bob bob…

J: Meh…

E: Bob bob, bob bob bob

J: Umf…

EB: Bob bob, bob bob bob

J: …Bob bob, bob bob bob

Alla: BOB BOB, BOB BOB BOB, BOB BOB, BOB BOB BOB. BOB BOB, BOB BOB. BOB BOB, BOB BOB BOB.

Oktober är över oss, och redan börjar butikernas skyltfönster påminna om att det snart är jul. Så vad hopps vi att Tomten, Bocken eller Lilla Spöket Laban (vilken figur du nu har som presentutdelare) ska komma med i år?
Själv har jag det senaste halvåret fått mindre och mindre bra koll på spelreleaser – min egen önskelista har inget med släppdatum efter 2014.
Så vad är nytt och fräscht att få och ge i denna kapitalismens (bokstavliga) julafton?

Jag önskar att jag visste det.

MEN

Du vet säkert bättre.

Upplys mig och alla andra som läser detta med dina favoriter!

Vad har varit bäst hittills i år?

Vad ser du fram emot mer än något annat?

Vad vill du ha i julklapp?

Med terminsstart kommer studenter, och med studenter kommer mycket arbete (jag är bibliotekarie) och lite tid och energi över för spel och umgängen efter jobbet. Det har i sin tur gjort att det inte funnits mycket över för annat i spelväg än Netrunner-träffar, och därmed inte funnits mycket nytt att skriva något halv-intressant blogginlägg om.

Förrän det senaste data packet i Netrunner släpptes, och jag återigen fick bekräftat hur otroligt svårt jag har att spela spel utan att på ett eller annat sätt försöka förstöra för mina med/motspelare. Låt mig utveckla.

Peder – Ruining fun since 1982
I detta senaste pack följer det med en corp-identitet som jag har längtat efter i över ett år:

För den oinvigde: Net damage är ett sätt för företaget att göra skada på runnern, och 1 net damage innebär att man slumpvis kastar ett kort från runnerns femkorts-hand. Många net damage-lekar försöker direkt döda runnern med tillräckligt mycket net damage (mer damage än du har kort på handen och du är död). När jag spelar min Chronos Protocol-lek vill jag inte döda med massa damage – jag vill göra en eller ett par net damage per tur, bara för att få titta på din hand, le lömskt och sedan kasta det kortet du behövde för att över huvud taget komma förbi mina isar. Om du istället har installerat korten (ofta programen/isbrytarna) så tar jag till andra metoder:

Förstöra program och möjligheter att plocka fram nya program, med andra ord. Är det en vinnande strategi? Ingen aning, mitt mål med denna typ av spelande är sällan att vinna, har det visat sig. Uppenbarligen är jag bara ute för att förstöra.

Det här tar sig uttryck även i andra spel. Jag har gjort mig lite småkänd i vänkretsen som den som alltid vill “peta på folk”, skapa lite intrig och få dem att attackera varandra. Om det inte fungerar så gör jag det själv – sällan med en verklig chans till vinst, men alltid för att det är kul att vara det där aset. Jag är den som meta-spelar The Resistance så att jag även som icke-spion kan verka misstänkt (det blir lättare att skylla på det när jag väl är spion sen). Min spelsamling har fler titlar där backstabbing eller hemlighetsmakeri premieras än jag någonsin kommer få mina nära och kära att vilja spela. Förvånar det någon att Cosmic Encounter är ett av mina absoluta favoritspel, eller att gången när jag fick spela som Parasite var den roligaste omgången jag spelat?

Det intressanta är att detta fenomen för mig enbart kommer till stånd i just brädspel. Jag brukar ofta jämföra erfarenheter mellan digitala och analoga spel, och i en sådan jämförelse blir min vilja att testa gränser och skapa lite kaos tydligt mediebunden. Spelar jag Mass Effect så är det fullständigt omöjligt för mig att göra moraliskt tvivelaktiga val. Jag var aldrig den som upptäckte att man kunde slåss med hönsen i Zelda-spelen. Inte heller online, i interaktion med andra spelare, försöker jag instigera revolt.

Ni får inte missta mig, jag är ingen Emil. En torr poängfest nästan helt fri från social interaktion kan få mina kroppsvätskor att flöda den också. Men det är ändå något speciellt att titta på sin medspelare och le lite lätt innan man vänder upp sitt identitetskort för att visa att man ju så klart var förrädare – och på så vis fullständigt förklara sina misstänksamma beslut under spelets gång. Och sedan inte är förrädare.

För en dryg vecka sen i skrivandets stund (hur länge sen det är när du läser detta kan ju inte jag veta, det får du ta reda på själv) recenserade Shut Up & Sit Down spelet Shogun. Då klagade Quinns på spelets utseende, att det var allt för beiget – något han tycker vi inte skulle behöva stå ut med i dagens spelklimat. Jag kan verkligen inte hålla med om att det är ett problem. Undrar varför?

Kan det vara nostalgi? Spel var inte så vackra in the olden days, så jag lärde dig förknippa en trevlig spelupplevelse med ett “tråkigt” utseende. När jag ser ett “brunt” spel får jag en varm känsla av igenkännande, att jag haft trevligt här tidigare. Till skillnad från mitt instinktiva tillbakaryggandet när ett licensspel kommer mig till mötes.

Ostindiska Kompaniet är inte direkt en färgsprakande regnbåge

“Du ska inte döma en bankbok efter utseendet” sa nästan min mamma när jag var liten. Och det är väldigt sant. Illusionen att fula personer är intelligenta, och att snygga skulle vara korkade stämmer lika illa för människor som för brädspel. Jag inser att detta talar lite mot det förra stycke, men det skiter jag i. Ett fult spel behöver inte vara smart, men det kan likväl vara roligt. På samma sätt kan ett flashigt cromat deluxdesignat spel vara skittråkigt.

Men utseendet har betydelse, det har det. Ett bildspråk som säger oss något undermedvetet kan sätta den så viktiga ingångskänslan när ett nytt spel plockas fram. Nations är ett väldigt bra exempel på det. Det var ett roligt spel, men utseendet fick mig att vara skeptisk utan att jag visste varför. Det var först när Emil nämnde att illustrationerna såg ut som en historiebok från högstadiet. Förmodligen medvetet, men det är inte den bästa källan för positiva känslor.

Fanns något favoritämne på högstadiet?

Så det kanske är nostalgi som är anledningen till att jag inte bryr mig så mycket om färgvalet. Om det är så har Quinns i mångt och mycket rätt – det är bara vi (för jag hoppas att det är fler än jag som känner såhär) med en längre spelhistoria som tycker att det inte är ett problem med de jordnära färgtonerna.
Eller så beror de på att jag är färgblind.

Jag tänker inte ens försöka ge mig in på att dra något skämt om att jag har en träl som bär alla mina spel (vilket vore fantastiskt skönt när det drar ihop sig till Spelsöndag) för jag är övertygad om att alla redan fattat att det handlar om IKEA-bokhyllan. Jag vill redan nu göra klart att jag på intet sätt är sponsrad av herr Kamprads möbelimperium, det är blott på grund av snålhet och enkelhet jag använder mig av hans hyllor.

I början av min nuvarande spelvåg (slutet av 00-talet) förpassades spelen till en hylla i klädkammaren. När de ökade i mängd och boendet ökade i volym fick de istället ta plats i vardagsrummet, som en avgränsare i bokhyllan mellan våra böcker. (Böcker blandas helt enkelt inte, hur mycket två personer än tycker om varandra.) Nu ska det vara sagt att jag, trots mitt brinnande spelintresse, inte har så ofantligt många spel. Drygt femtio “riktiga” spel och ett dussin eller två barnspel som väntar på att junior ska växa till sig.
Samlingen är alltså inte allt för skrymmande, många av er som läser skrattar säkert åt min ringa samling. Men det är inte storleken, och så vidare, det är förvaring det här handlar inlägget handlar om. För mig funkar Billyhyllan väldigt bra – jag får in fyra hyllor för fullstora kartonger och två för mindre. Som av en händelse så ryms hela min A-serie i en smal Billy-hylla. B-sorteringen söker skydd var helst den får rum.

Spelhörnet (vänligen ignorera vänstra hyllan i golvnivå).

Djupet passar väldigt bra för spel, de flesta får plats hela vägen. En del kan sticka ut någon centimeter, men vad gör väl det? Annat än att störa mitt anala behov av saker på sin rätta plats då.

Nej, den får inte plats på raden under. Tro mig jag har försökt. Många gånger…

Min sortering är för närvarande till nittio procent beroende på kartongens storlek. Om de sen av en händelse hamnar bredvid spel av samma typ, tema eller designer så är det ett plus, men inte mer än så. För vad jag vet (vilket inte är så mycket, upplys mig gärna) finns det inget Dewey Decimal för spel (men det finns ett spel om The Dewey Decimal System).

Sorterar du efter titel, genre eller färg?
Vad använder du för hyllor, skåp eller jutesäckar?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Sommaren kom, och med den semestern. “Yay, då blir det spel TJUGOFYRASJU” tänker alla gamers, medan jag precis lika desperat som innan semestern får leta med ljus och lykta efter tillfällen att få plocka fram något mer interaktivt än en regelbok. Nu överdriver jag, men jag har som bekant en benägenhet att ha svårt att få till spelträffar så ofta som jag hade önskat. Det kan bero på att få jag känner skulle finna det sunt att spela brädspel åtta timmar, fem dagar i veckan.

Så vad gör en gamer som har svårt att få till träffar med vänner, men samtidigt inte riiiktigt är sugen på att solo-spela? Man plockar så klart fram allt i spelväg som kan behöva pillas med fingrarna med för att “fungera”.

Nej, jag vill inte sitta och sätta klisterlappar på träbitar just precis nu. Här är det dags för riktiga grejer, spelens motsvarighet till att ringa in det tunga artilleriet. Det är så klart dags för att knipsa, fila, skära och limma i coola metallfigurer.

Det är något speciellt att göra saker med händerna. Det gäller så klart när man kommit så långt att man får spela sina spel, eller när man får plasta in 500+ kort i Trains. Men rent meditativt blir det när man sitter med samma tre metallbitar i tjugo-trettio minuter med bara en skalpell, en fil och lite lim. Bara för att få ihop en hel figur, och göra den målarredo.

Jag har länge sneglat på figurspel, men alltid funnit det alldeles för svårt, tidskrävande och dyrt för att vilja ge mig in i det “på riktigt”. Sedan fick jag syn på Infinity Operation: Icestorm. Två små arméer, färdig pappersterräng och en skön liten nybörjar-spelplan – precis vad jag behöver för att motivera att jag köper snygga figurer mest för figurernas skull…

Efter en lååång tid i hyllan (ni vet vad jag pratar om) är det så äntligen dags för mig att med klumpiga fingrar, ostadig lim-hand och en nervös skalpell fördärva mina första spelfigurer.

Det är ett nervöst tilltag att ge sig på ett sådant här projekt för första gången. Att öppna de små plastpåsarna figurerna kommer i och se det här ramla ut på bordet. Hur tusan gör man detta till en komplett figur? Eller rättare: hur tusan gör man detta till en komplett figur utan att först ha sönder allt och tvingas använda kopiösa mängder lim?

Trots nervositeten är det otroligt tillfredsställande att gå från små bitar med en massa ”flash” (har jag lärt mig att det överflödiga som sitter kvar från formen heter) till lika små bitar utan flash.

Och, när man vågar försöka få fast bitarna, se figuren ”växa fram” sakta men säkert.

Eller när en figur helt plötsligt har blivit flera figurer.

Det finns så klart en hel del arbete till jag bör göra innan jag ger mig på att måla figurerna – där en av de har med det skönt döpta ”green stuff” att göra – men det får vänta till ett senare inlägg. Om inte figurerna ramlat sönder vid det laget, i vilket fall jag troligen kastat ut dem med badvattnet (?).