maxresdefault

Konsten att förstöra för alla andra

Med terminsstart kommer studenter, och med studenter kommer mycket arbete (jag är bibliotekarie) och lite tid och energi över för spel och umgängen efter jobbet. Det har i sin tur gjort att det inte funnits mycket över för annat i spelväg än Netrunner-träffar, och därmed inte funnits mycket nytt att skriva något halv-intressant blogginlägg om.

Förrän det senaste data packet i Netrunner släpptes, och jag återigen fick bekräftat hur otroligt svårt jag har att spela spel utan att på ett eller annat sätt försöka förstöra för mina med/motspelare. Låt mig utveckla.

gif

Peder – Ruining fun since 1982
I detta senaste pack följer det med en corp-identitet som jag har längtat efter i över ett år:

Chronos Protocol

För den oinvigde: Net damage är ett sätt för företaget att göra skada på runnern, och 1 net damage innebär att man slumpvis kastar ett kort från runnerns femkorts-hand. Många net damage-lekar försöker direkt döda runnern med tillräckligt mycket net damage (mer damage än du har kort på handen och du är död). När jag spelar min Chronos Protocol-lek vill jag inte döda med massa damage – jag vill göra en eller ett par net damage per tur, bara för att få titta på din hand, le lömskt och sedan kasta det kortet du behövde för att över huvud taget komma förbi mina isar. Om du istället har installerat korten (ofta programen/isbrytarna) så tar jag till andra metoder:

Power Shutdown

Förstöra program och möjligheter att plocka fram nya program, med andra ord. Är det en vinnande strategi? Ingen aning, mitt mål med denna typ av spelande är sällan att vinna, har det visat sig. Uppenbarligen är jag bara ute för att förstöra.

Det här tar sig uttryck även i andra spel. Jag har gjort mig lite småkänd i vänkretsen som den som alltid vill ”peta på folk”, skapa lite intrig och få dem att attackera varandra. Om det inte fungerar så gör jag det själv – sällan med en verklig chans till vinst, men alltid för att det är kul att vara det där aset. Jag är den som meta-spelar The Resistance så att jag även som icke-spion kan verka misstänkt (det blir lättare att skylla på det när jag väl är spion sen). Min spelsamling har fler titlar där backstabbing eller hemlighetsmakeri premieras än jag någonsin kommer få mina nära och kära att vilja spela. Förvånar det någon att Cosmic Encounter är ett av mina absoluta favoritspel, eller att gången när jag fick spela som Parasite var den roligaste omgången jag spelat?

Parasite_(FFG)

Det intressanta är att detta fenomen för mig enbart kommer till stånd i just brädspel. Jag brukar ofta jämföra erfarenheter mellan digitala och analoga spel, och i en sådan jämförelse blir min vilja att testa gränser och skapa lite kaos tydligt mediebunden. Spelar jag Mass Effect så är det fullständigt omöjligt för mig att göra moraliskt tvivelaktiga val. Jag var aldrig den som upptäckte att man kunde slåss med hönsen i Zelda-spelen. Inte heller online, i interaktion med andra spelare, försöker jag instigera revolt.

Ni får inte missta mig, jag är ingen Emil. En torr poängfest nästan helt fri från social interaktion kan få mina kroppsvätskor att flöda den också. Men det är ändå något speciellt att titta på sin medspelare och le lite lätt innan man vänder upp sitt identitetskort för att visa att man ju så klart var förrädare – och på så vis fullständigt förklara sina misstänksamma beslut under spelets gång. Och sedan inte är förrädare.

Od82Tzg

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest