År: 2017

Twilight Imperium 3 var mitt första brädspel. Jag tror jag har sagt det ungefär femhundra gånger, men det är fortfarande både sant och otroligt imponerande. Och det är dessutom trendigt! Speciellt nu när TI4 precis har bildat en Chicxulubkrater där min brevlåda en gång stod. Och det är därför jag är här nu. Som emotionell expert. För jag är absolut inte någon annan form av expert. Jag har spelat TI3 ungefär en gång om året på nästan sex år, jag kan absolut inte alla korten utantill, jag har ingen åsikt om vilken ras som är “broken” och vilken som är värdelös (annat än att jag absolut inte vill spela Federation of Sol, hsssss dirty hooomans!). Jag kan knappt vilka pjäser som är vad. Men ändå är TI3 ett av mina mest älskade spel. Det är liksom ett litet evenemang i en box, så stort och vräkigt och fucking full of itself att det är omöjligt att värja sig mot världsskapandet. Grejen för mig har inte bara varit själva spelomgången, det har varit att läsa reglerna, se över vilka raser som kommer vara med, försöka hitta en tid som passar alla, beställa catering (brygga en kanna kaffe och typ köpa frallor), ställa upp allting, matcha skeppfärger med fraktionsfärger. All that jazz. När jag öppnade TI3 första gången avsatte jag en hel kväll till att läsa bakgrundsstoryn till alla raserna  och att klippa bort alla skeppen från sprues. De följande tre dagarna jagade jag deltagare till första omgången. Den tog tolv timmar och när vi slutade hade vinnaren 2 victory points. Och jag var extatisk. Vi var inte rollspelstokar eller sci fi-nördar heller. Vi bara spelade och pratade och skapade en riktig liten pärla till minne. Det är det det alltid har handlat om – minnesbyggande. Och att burna runt med en War sun och skrämma sina grannar redan i runda ett (Embers of Muaat fo life yo).

Men kan den nya utgåvan kan leva upp till det? Det är mycket prat om streamlining, ny grafisk design och, ugh, “zomg, det finns en insert!!!111!!!ETTETTET”. Kalla mig traditionalist men jag vill inte att det här ska bli ytterligare ett spel man kan gäjma. Jag vill göra mina egna val, även om de är supoptimala, utan att ha någon alfanörd flåsandes i nacken som klickar med tungan och himlar med ögonen varje gång det är min tur. Jag vill inte att det ska reduceras till ett racingspel eller en tag + två scorched earth = game over, man. Game over. Det ska fan vara game on hela dagen varje dag oavsett om det står på hyllan eller på bordet. Och när det gäller den uppdaterade designen kan jag bara inte få det här ur huvudet:

För att få reda på hur det ligger till har jag genomfört följande vetenskapliga analys:

• Jag har plaskat runt med de nya pjäserna och punchat lite tokens och flapprat runt med sisådär hälften av korten och läst reglerna två, hela gånger.
• Det har stått på vardagsrumsbordet i över en vecka nu och varje kväll öppnar jag det och bläddrar igenom regelboken eller planetkorten eller inspekterar en dreadnought eller funderar på hur jag ska kunna göra inserten till något användbart (who am I kidding? Kill it with fire!!) eller liksom plockar upp Mecatol Rex och tänker “en dag, en dag ska det här bli mitt”.
• Konstaterat att de röda pjäserna är i den absolut finaste röda färgen några pjäser någonsin varit i.

Slutsatsen blir: 7000 war suns! Det är precis lika roligt att inte spela som det alltid har varit.

Maru hade tappat en tand till under natten. Han märkte det inte först, kinden hade bedövats av trycket från den, men när han gäspade kändes det hur något skavde mellan kinden och käken. Försiktigt kände han med tungan på de övriga och försökte räkna dem. Tjugofem eller tjugosex, det blev olika resultat var gång han räknade. Ingen av dem verkade sitta löst i alla fall. En klen tröst, han hade inte märkt något konstigt med den han nu hade i sin hand. Han vände och vred på den som om han hoppades hitta en omöjlig guldlagning, men någon sådan hade inte magiskt dykt upp.
Hotellets luft var rå och kvalmig. Det kallades Hotellet, men en sovsal var närmare sanningen även om det också målade upp en allt för skön bild av de missfärgade träskivor som satts samman till en fönsterlös låda i lägrets utkant. Glipor i väggarna släppte in strimmor av ljus där damm och smuts dansade runt i luften. I två rader längs långväggarna låg nattgästerna, de flesta verkade fortfarande sova. Några snarkade och en gnydde ängsligt i sömnen. Det var trångt och luktade av instängd luft och smutsiga människor, men det var ett tak över huvudet. Och viktigare – det låg innanför palissaden.
Så ljudlöst han kunde knöt han upp ryggsäckens band han haft runt sig under natten, kontrollerade att inget stulits och smög ut i den kalla morgonluften. Kisade i den lågt stående solens ljus och drog ihop sin krage runt halsen. Hans blick mötte den hos en okänd kollega som satt och slevade i sig det sista av sin frukost. De nickade i tyst samförstånd, båda medvetna om vikten av en tidig morgon. Maru kunde inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på den andre sökarens utrustning. En kikare prydde bröstet på hans vindjacka och de många fickorna såg välfyllda ut. Från ryggsäcken stack en kofot upp – en riktig, inte bara ett järnrör med tillplattad ände som Maru hade. Bredvid kofoten syntes den nötta kolven av ett avsågat hagelgevär. Det här var en spelare i en helt annan division.
Maru gick bort till Horsa som satt och putsade en smutsig och sliten armbandsklocka, säkert något han fått som betalning för en natt på hans hotell. Han såg upp när Maru närmade sig grytan och grymtade bifallande åt hans frågande blick. Maru försåg sig av klumpsoppan som förlorat alla sina klimpar redan kvällen innan. Men det kalla spadet var en bättre frukost än ingen alls. Framförallt var gårdagens rester gratis för den som betalt för mat och logi, och skött sig under natten. Maru hade för länge sedan tappat räkningen över hur många nätter han spenderat hos Horsa. Men att vara stamgäst gav inga fördelar. Den som inte kunde betala fick söka sig någon annanstans.
Hans kollega hade ätit färdigt och var på väg ut ur lägret. Maru tog snabbt hans övergivna plats för att kroppsvärmen han delat med sig av till stenen inte skulle gå förlorad. Han skyndade att sleva i sig den blaskiga soppan för att inte tappa det lilla försprång han hade över de som kostade på sig en sovmorgon. Kanske hade någon av dem lyckats dagen innan. Kanske var det någon av hans rumskamrater som hade hittat lådan med persikokonserver han hade hört rykten om igår kväll. I så fall sov han säkert potatisbrännvinets tunga sömn. Den som är rik har råd att sova.
Styrkt av den kalla soppan kontrollerade han igen att han hade allt med sig innan han begav sig mot lägrets utgång. Med sänkt huvud gick han förbi vakterna för att undvika problem, men de verkade inte notera honom. Säkerheten ut ur lägret var något helt annat än in. Den som gick ut skulle förmodligen återvända innan skymningen, och om du ville in så fick du betala. Direkt utanför grinden vek han av åt höger, öster ut. Han följde sin vanliga stig över kalhygget som omgav lägret och vände sig om flera gånger för att se om någon följde efter honom. Lägret låg som en krans runt det höga vattentornet som i ensamt majestät sträckte sig över den låga bebyggelsen innanför palissaden. Mörka skepnader uppe på tornet avtecknade sig mot himlen. Ingen kunde röra sig över hygget utan att tornet visste om det.
När han kom in bland träden vågade han byta riktning utan att avslöja för hela världen åt vilket håll han var på väg. Vissa arbetade i grupp men Maru var en ensamspelare. Inga behov av samråd för alla beslut, ingen att dela med. Visst var du svag för dig själv, men ensam var det lättare att gömma sig eller fly från fara. Han föredrog skogen framför vägarna, där var det inte så många andra som rörde sig. För den som hade en vagn var vägen det enda stället att ta sig fram, så risken för överfall var desto större. Maru föredrog sin ryggsäck och det han kunde bära i händerna. Han fick kanske inte med sig lika mycket som andra, men rörligheten hade betalat sig åtskilliga gånger. På hans mentala karta fanns en gammal industri några timmar bort som inte var helt tömd senast han var där. Kanske var det hans tur att komma tillbaka som en rik man?