20150130_202750

Att vilja mer än man kan, del 2

Nu var det ett tag sedan jag figurerade här på bloggen, så jag tänkte lite snabbt påminna er läsare om vem jag är: jag älskar idén med spel lika mycket eller mer än jag älskar att spela spelen. Om detta har jag tjatat till leda.

Detta har gjort att jag varit väldigt snabb på att köpa spel jag älskar idén med, spel som jag nästan vill ha framme och uppställt hela tiden oavsett om det spelas eller inte. Men det har också gjort att jag köpt spel utan mycket tanke på huruvida jag kommer få/hinna spela dessa inom en överskådlig framtid.

Ett snabbt öga i diverse onlineforum och –grupper visar att jag så klart inte är ensam. Bild efter bild på folks senaste ”skörd”, där man inte sällan köpt på sig fem-sex spel per gång. Jag dömer ingen, jag älskar känslan av att öppna ett paket och plocka ur ett antal underbara (?) spel ur sin plast, dofta på kartongkartorna och organisera komponenterna i fina små ziplock-påsar eller Clas Ohlson‎-lådor. Men vad betyder spelen i längden om jag inte spelar dem? Av de 13 spel man ser i bloggbilden längst upp har jag spelat 7 av dem – och endast 4 av dem fler än en gång. Hur kan jag prata om spelens sociala funktioner, om dess förmåga att skapa spännande interaktioner, om jag nöjer mig med att fylla mitt ha-begär och mina bokhyllor? Om jag låter mina umgängen färgas mer av min spelsamling än tvärtom?

Sad face
Sad gamer face

Dessa funderingar har gjort att jag saktat ner lite i mina spelinköp, och dragit ner på tiden jag spenderar letandes efter det ”nya heta”. Jag vill skapa en balans mellan nöjet att köpa och äga spel, och nöjet att umgås med folk kring ett spel. Detta kan låta trivialt, men för mig har köp-hetsen (om vi vill använda oss av löpsedelstext) gjort att jag många gånger fått tunnelseende i två bemärkelser: med alla bra spel i horisonten är det svårt att peppa på de jag redan har, och; med alla ospelade (och säkert underbara) spel i min egen bokhylla är det svårt att peppa på mina vänners nyköpta spel. När jag släpper fokuset på spelen lite grann är det, finner jag, betydligt lättare att bara ”go with it” och spela det som känns roligast för stunden. Att låta stunden, umgänget och stämningen diktera vad vi gör.

Vilket, efter detta Världens Längsta Intro™, helt oavkortat leder mig till insikten om att jag inte borde ha väntat så länge med att spela Battlestar Galactica istället för att envisas med att mitt Dead of Winter nog är coolare, och att Russian Railroads är det perfekta Eurospelet jag inte själv måste äga. Att det är betydligt roligare att fråga sig ”vilka spel fungerar perfekt med dessa underbara människor?” än att fråga ”vilka människor fungerar perfekt för detta underbara spel?”.

Att kunna välja personer efter spel
Perfekta människor för underbara spel?

Jag har så klart inte slutat intressera mig för nya spel, eller slutat småfnittra lite när Tobias (eller någon annan) uppdaterar sin ”Kommande spel”-lista. Men jag är kanske på väg att bli lite mer eftertänksam och uppmärksam på varför jag vill ha eller spela ett spel än tidigare.

Det är en skön känsla.

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest