bakgrund

Inlägget där Peder kommer ut som brädspelare

Jag är en gamer.

I en blogg om spel är det så klart föga förvånande att jag spelar spel, men som KJ poängterat tidigare så är det inget självklart över ett sådant uttalande. Varför jag nämner det är för att det för mig inte är ett helt oproblematiskt statement. Låt oss bena ut det lite.

Jag har sedan jag var liten spelat tv- och datorspel, och deltagit i kulturen som uppstod kring dessa: jag skapade skins till vår Quake 2-klan, det startades fansidor för Ultima Online, och jag var inne i World of Warcraft “innan det blev coolt” (= när det var i beta, innan det började kosta pengar). Spel har länge varit en viktig, för att inte säga central, del av vem jag är och hur jag ser mig själv.

Spel av det analoga slaget har jag däremot inte ägnat mig åt i mer än ett och ett halvt år. Jag spelade aldrig Magic: The Gathering som ung, eller målade arméer av Space Marines. Flera av mina vänner jag har nu har sedan ungdomen haft rollspelsgrupper där de komponerat egna Drakar & Demoner-kampanjer, men jag har aldrig deltagit i sådant. Om jag nu har varit så inne i spelkultur, och så länge, varför har det då tagit så lång tid för mig att ge mig in i bräd- och kortspelsvärlden?

Jag och min fru satt igår och pratade om självidentifikation, och hur stark påverkan ens självbild har för vad man kan och vill ägna sig åt. Det svåraste när jag slutade röka var inte nikotinet eller beroendet i sig, utan att jag under en lång tid hade sett mig själv som rökare. Jag rökte inte bara, jag var en rökare. Att helt plötsligt inte vara det längre innebar en hel del mentalt arbete för att skapa nya självbilder.

Inte den sortens rökning
Inte den sortens rökning

Lite så har det varit med spel för mig. När jag växte upp var bilden av den analoga spelaren inte en odelat positiv sådan: rollspelsnörden som tar D&D på lika stort allvar som ett Tolkien-fan tar Sagan om Ringen, eller WH40K-spelarna som på rasten satt och pratade stats för specifika figurer. Alla var de på ett eller annat vis (självvalt eller inte) uteslutna ur den bredare sociala gemenskapen. För en lite ensam kille som var rädd för att bli just utesluten var dessa människor inga jag sökte mig till, även om deras hobbys kittlade mitt intresse. Tv-spelande hade inte samma stigma, och var därför också OK att ägna sig åt. Jag ville inte identifiera mig själv som ”den där” typen av spelare, och kunde därför inte ge de spelen – och de umgängena – en chans.

När jag nu ändå tagit mig in i brädspelsvärlden är det lätt att tänka att jag på något sätt slagit mig fri från de fördomar jag haft. Ett spel som helt tagit över min dagliga tankeverksamhet är kortspelet Netrunner, som skrivits om förr. Jag spenderar timmar åt att läsa regeldiskussioner, funderar över kommande kort och tittar på videos från turneringar. Jag tar med mig iPaden in på toa om jag behöver gå och samtidigt har idéer för min nya runner-lek. Det är där de bästa lekarna blir till. Bland annat.

Ändå har det dröjt länge för mig att förlika mig med tanken på att jag kan vara en av de här personerna:

adn2

Eller en av dessa:

10257042_10152313703613851_9201351552517373964_n

Det är naturligtvis inget fel på dessa människor, det har det aldrig varit. Och jag kan nu med någorlunda lätthet konstatera att jag är en av dem. Men det har tagit ett bra tag för mig att våga inse det. Att på arbetsplatsen med glädje och entusiasm berätta om brädspelsföreningen vi driver har inte varit självklart. Eller när någon frågar vad jag ska göra i helgen med huvudet högt kunna säga att jag ska åka till Stockholm och vara med i en Netrunner-turnering. Att kunna fråga nya bekantskaper om de inte ska komma över någon kväll för lite rymdstrid med tillhörande science fiction-spellista. Det har inte varit helt oproblematiskt för mig.

Senaste Gamers With Jobs-podcasten pratar om hur nördarna är de som nu styr populärkulturen, där ett bevis är hur spelnördar nu tar över amerikanska talkshows. Kanske är det passande att jag nu passar på att våga mig ut ur garderoben (så att säga) och på riktigt omfamna de spelkulturer jag så länge i hjärtat varit en del av. Att jag nu kan titta folk i ögonen och kalla mig själv för brädspelare, och inte fundera över vilka meningar av det ordet de kan tänkas applicera på mig.

Jag är en gamer.

Nu ska jag bara försöka lära mig leva med att det här är en del av spelkulturen jag älskar.

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på pinterest
Pinterest
Select your currency
SEK Svenska kronor
EUR Euro
sv_SE