Månad: april 2014

Jag inser att jag är otroligt sen till festen, men jag har precis börjat spela Diablo Tres och ZOMFG!!!1111!!!ETTETTETT! vad det är beroendeframkallande. Det är som Candy kneecap-crush saga, minus den fruktansvärda idéstölden och de vedervärdiga människorna bakom den. Och med demoner från helvetet (och uppenbarligen från landsbygden också) istället för polkagrisar. Eller vad det nu är. Jag har aldrig spelat det. Men jag har spelat cirka några stycken andra spel av liknande sort, och jag åker tunnelbana on the reg och har sett en hel drös människor se extatiska ut över siffran 60 och antar att det är ungefär samma samma.

Alla människor på tunnelbanan.

Aaaaaaanyway: Belsebub 3 är också ett sånt spel. Fast extreeeemt mycket mer genomarbetat. Och med demoner från helvetet. Åh, bjev du glad föj att du fjick en jiten wejtejs ojginaj-kombo? Prova att meja ner sexhundra vansinniga ockultister och deras nyframbesvärjade psykmongodemoner från, du gissade rätt, HELVETET! Och sen får man prylar! Glawrius, glawrius prylar som man kan meja ner fler okristliga ting med så att man kan få fler saker till fler monster som ger en ytterligare nåt att leka med och så fortsätter det i all evighet fucking amen.

Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till dataspel [sic], jag har alltid hållit mig hyfsat ajour med vad som är all vreden för tillfället och lusläst loren till gamla klassiker som Mortal Kombat (så jävla inte en bra historia) men jag har också länge tyckt att blipblop-spel varit självaste definitionen av tidsslöseri. Aldrig någonsin blev det väl så tydligt som när de genialiska genierna på Beamdog portade självaste Baldurs Gate (haters begone!) till iPad och jag spenderade dagarna och nätterna med att fetta ner min skärm för att få tag på en hillebard som inte sög ålröv (can’t be done) istället för att, jag vet inte, umgås med folk; känna lite på köttvärlden liksom. Och det var därför jag trillade dit så hårt på brädspel; titta folk i ögonen istället för i bluetoothen och få solida, genomarbetade spelupplevelser istället för, typ, Custer’s Revenge (jag var tvungen att googla fram det här. Srsly, det är det sjukaste spelet jag hört talas om).

Okej, så varför håller jag på och mala på om dataspel på en brädspelsblogg? Jo, för att jag finner mig själv snuvad på en ytterst viktig del i spelvärlden: det hjärndöda malandet och poängplockandet. Jag vill känna att jag kan slösa bort lite tid med ett brädspel. Ett spel där jag får hugga ner lite demoner, loota lite loot, levla upp, dricka en öl, higha en five och så vidare tills alla är nöjda och världen är räddad fast utan all setup och massa text. Eller bara krossa godis med en hammare, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara ställa in hjärnan på happy funz time$/inaktiv och plocka så sjukt jävla mycket poäng utan en jättejättestor utmaning. Så kom igen nu, använd kommentarerna för en gångs skull och tipsa mig om spel som ni tror kan passa. Jag lovar att prova alla och sen återkomma med rapport om vilket, om något, som har en plats i mitt hjärta för alltid.

 

/*

Jag är en gamer.

I en blogg om spel är det så klart föga förvånande att jag spelar spel, men som KJ poängterat tidigare så är det inget självklart över ett sådant uttalande. Varför jag nämner det är för att det för mig inte är ett helt oproblematiskt statement. Låt oss bena ut det lite.

Jag har sedan jag var liten spelat tv- och datorspel, och deltagit i kulturen som uppstod kring dessa: jag skapade skins till vår Quake 2-klan, det startades fansidor för Ultima Online, och jag var inne i World of Warcraft “innan det blev coolt” (= när det var i beta, innan det började kosta pengar). Spel har länge varit en viktig, för att inte säga central, del av vem jag är och hur jag ser mig själv.

Spel av det analoga slaget har jag däremot inte ägnat mig åt i mer än ett och ett halvt år. Jag spelade aldrig Magic: The Gathering som ung, eller målade arméer av Space Marines. Flera av mina vänner jag har nu har sedan ungdomen haft rollspelsgrupper där de komponerat egna Drakar & Demoner-kampanjer, men jag har aldrig deltagit i sådant. Om jag nu har varit så inne i spelkultur, och så länge, varför har det då tagit så lång tid för mig att ge mig in i bräd- och kortspelsvärlden?

Jag och min fru satt igår och pratade om självidentifikation, och hur stark påverkan ens självbild har för vad man kan och vill ägna sig åt. Det svåraste när jag slutade röka var inte nikotinet eller beroendet i sig, utan att jag under en lång tid hade sett mig själv som rökare. Jag rökte inte bara, jag var en rökare. Att helt plötsligt inte vara det längre innebar en hel del mentalt arbete för att skapa nya självbilder.

Lite så har det varit med spel för mig. När jag växte upp var bilden av den analoga spelaren inte en odelat positiv sådan: rollspelsnörden som tar D&D på lika stort allvar som ett Tolkien-fan tar Sagan om Ringen, eller WH40K-spelarna som på rasten satt och pratade stats för specifika figurer. Alla var de på ett eller annat vis (självvalt eller inte) uteslutna ur den bredare sociala gemenskapen. För en lite ensam kille som var rädd för att bli just utesluten var dessa människor inga jag sökte mig till, även om deras hobbys kittlade mitt intresse. Tv-spelande hade inte samma stigma, och var därför också OK att ägna sig åt. Jag ville inte identifiera mig själv som ”den där” typen av spelare, och kunde därför inte ge de spelen – och de umgängena – en chans.

När jag nu ändå tagit mig in i brädspelsvärlden är det lätt att tänka att jag på något sätt slagit mig fri från de fördomar jag haft. Ett spel som helt tagit över min dagliga tankeverksamhet är kortspelet Netrunner, som skrivits om förr. Jag spenderar timmar åt att läsa regeldiskussioner, funderar över kommande kort och tittar på videos från turneringar. Jag tar med mig iPaden in på toa om jag behöver gå och samtidigt har idéer för min nya runner-lek. Det är där de bästa lekarna blir till. Bland annat.

Ändå har det dröjt länge för mig att förlika mig med tanken på att jag kan vara en av de här personerna:

Eller en av dessa:

Det är naturligtvis inget fel på dessa människor, det har det aldrig varit. Och jag kan nu med någorlunda lätthet konstatera att jag är en av dem. Men det har tagit ett bra tag för mig att våga inse det. Att på arbetsplatsen med glädje och entusiasm berätta om brädspelsföreningen vi driver har inte varit självklart. Eller när någon frågar vad jag ska göra i helgen med huvudet högt kunna säga att jag ska åka till Stockholm och vara med i en Netrunner-turnering. Att kunna fråga nya bekantskaper om de inte ska komma över någon kväll för lite rymdstrid med tillhörande science fiction-spellista. Det har inte varit helt oproblematiskt för mig.

Senaste Gamers With Jobs-podcasten pratar om hur nördarna är de som nu styr populärkulturen, där ett bevis är hur spelnördar nu tar över amerikanska talkshows. Kanske är det passande att jag nu passar på att våga mig ut ur garderoben (så att säga) och på riktigt omfamna de spelkulturer jag så länge i hjärtat varit en del av. Att jag nu kan titta folk i ögonen och kalla mig själv för brädspelare, och inte fundera över vilka meningar av det ordet de kan tänkas applicera på mig.

Jag är en gamer.

Nu ska jag bara försöka lära mig leva med att det här är en del av spelkulturen jag älskar.

Så många spel, så lite tid…

Söndagen den 13:e april uti nådens år 2014.
Södergården på Södermalm i den Kungliga Hufvudstaden.
Allt på ett korts spelförening har Spelsöndag.

Full fart i Formula D.

Mer än trettio personer (det var där någonstans som jag tappade räkningen) spelade jag vet inte hur många spel under sex timmar på söndagseftermiddagen. Cyclades och Thunderstone varvades med Blueprints och Resistance. Formula D och Smash Up med Game of Thrones och Netrunner. Oj, oj, oj så mycket Netrunner det spelades.

Det är inte lätt att driva företag med så mycket springande i näten

För mig som är Netrunnner-novis (grundspelet plus en expansion, och knappt grepp om reglerna) var det smått magiskt att se hur snabbt och lättflytande spelet verkade i dessa veteraners händer. Det var som att det spelade ett helt annat spel. Vilket de ju på många sätt gjorde…

Själv började jag  i känd terräng med det fysiska Rampage och snabbspelade Eight-Minute Empire Legends, för att sedan bryta ny mark (bildligt och bokstavligt) i Glass Road.

Sluta göra glas och tegel av alla mina resurser!

Dagens vanligaste repliker var nog “Var är toaletten” och “Vill du spela [insert random boardgame name]?” Det här var ett ypperligt tillfälle att lära känna både nya spel och spelare.

A Game of A Game of Thrones

Stämningen var god och rösterna glada. Bullar och påskmust höll blodsockret högt. Jag såg inga bord som flippades eller någon som med sammanbitet tillbakahållna tårar lämnade lokalen i vredesmod.

Vem är att lita på?

Nästa tillfälle kan inte komma snabbt nog, listan på spel jag vill köra blir bara längre och längre. Vad vill du spela då?

Nedpackat till nästa gång

Zimmermann ditt smutsiga lilla jävla geni! Tärningar! Gaddäm tärningar precis överallt! Trodde du att Quarriors var the king öv teh tärningsgäjmsen? Då måste jag dessvärre informera dig om att du, likt alla rojalister, lever i en förlegad dröm. Det är ett nytt Q-huvud i stan och dess namn är Quantum (ej att förväxla med den samma-namnade mekaniken, även om det finns paralleller. Som att jag diskuterade kvantfüsik med mina vänner (obs ej en humblebrag, “diskussion” i det här sammanhanget var att jag lyssnade på deras förklaring om kvarkar och protoner och att saker som inte kan hända händer och att det är som en bowlingbana. Whatever, jag var full. Det enda jag tog med mig från den diskussionen var att kvantfysik används i bowling)

Vilket förklarar det här.

Eller att kvantis the science är obeskrivligt awsum, precis som kvantis the boardgame).

Så, let’s cut Chevy Chase: vad är grejen? Jo, du tvivlare där, “grejen” är att Quantum är allt som är rätt med brädspel rakt in i gött mos-centrat i hjärnan. Det är relativt snabbspelat. Det är lätt att lära ut. Det går att variera in absurdum, och klart öppet för lite hembrygda scenarion. Det är taktiskt. Det har en regelbok som nästan är lika välskriven som en bok av Marcus Birro (HAHA skojar bara. Marcus Birro suger. Men regelboken är ace). Det är inbjudande. Det är slickt. Det är tematiskt. Men inte för tematiskt. Det har en liten backstory som till och med har tänkt på skalan mellan de små framtidsknarxkuberna och planeterna. Det är välpaketerat. Och det är ROLIGT! Och det har TÄRNINGAR! Sa jag det eller? TÄRNINGAR. Och där Quarriors (som är ett urmysigt litet spel, låt det vara känt) har små yttepyttesnuttefnutt-tärningar som man kan gömma i munnen på en normalstor huskatt

De kommer inte gilla det. Men det går.

har Quantum rejäla don som man skulle kunna bygga ett litet hus av. Som ingen skulle kunna bo i för att det är bara 28 tärningar i. Men det skulle stå kvar för alltid. Som Stonehenge. AAAAAAH!! Tärningar! I sure do love me som tärnings alltså. Speciellt rymdtärningar som är helt jävla sjuka i huvudet och bajsar ut kristalliserade slimekuber om man lyckas a) rulla dem rätt, eller b) sprängmörda sina motståndare så att man blir ökänd. Gaddäm ÖKÄND! Och det får man poäng för. Mumma för våldsfetischister som mig.

Lite story så ni hanger med: människan uppfann kvantiskubisar som var helt stört kraftfulla, sen gick allt åt den proverbiala skogen. Och med skogen menar jag givetvis rymden. Några hundra år senare finns det fyra faktioner av människor (inklusive marsmänniskor som inte är marsmänniskor utan människor) som beter sig som grade A rövhålz och åker omkring och utarmar planeter något alldeles förskräckligt för att få sitt energibehov tillfredsställt. I själva spelet är det den som bajsar ut sin sista kub som vinner. Och det är genialt. Bara helt supergenialt. Skeppen dina är ett gäng T6:or som gör olika saker beroende på vilket pluppantal som visas, en sexa är en snabb men svag scout och en etta är en långsam men havocwreaking motherfucker. Och allt däremellan är allt däremellan, det är ganska logiskt. Precis som kvantfysik inte är. På din tur får du göra tre actions flytta/attackera, bajsa ut en kub (om du är i omlopp till planeten och har rätt värde på dina skepp. Briljant!), skicka in ett nytt skepp, forska fram nån skit som gör dig till ett ännu större rymdrövhål eller, och det här är bara så bra att jag börjar gråt-studs-skratt-skrika av hur bra det är, rekonfigurera det till ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN TÄRNING!! Jag upprepar: ditt skepp blir ett annat skepp GENOM ATT RULLA EN UNDERBAR, REJÄL, ILLFÄRGAD TÄRNING! Det är som världens enklaste och bästa Transformer. Som aldrig gör som du vill. Det är en perfekt blandning mellan teh highest of techest leksaksning och “när jag var liten lekte vi med pinnar och krossat glas”. Det är ett destillat av min barndom. Det är ALLT ett brädspel borde vara. Är du åttiotalist måste du äga det här spelet.

“TRANSFORMERS!”

*klonk klonk klonk*

“Helvete!”

Episk scheisse.

/*

När man ska skriva om spelestetik är det nära till hands att även denna gång börja inlägget med ett kontroversiellt uttalande, som “spels yttre är viktigare än dess funktioner”. Det är så klart inte sant denna gång heller, men jag tror inte att vi talar mycket om estetik, vi gamers, och vad estetiken kan spela för roll i vår upplevelse av spel.

När Nations släpptes var det ett antal som påpekade hur otroligt brunt och trist spelet såg ut, men mycket längre än så sträckte sig inte konversationen när de jämförde spelet med Through the Ages. Här har vi Nations:

Och här har vi Through the Ages:

Jag tycker att vi tar en till titt på Through the Ages:

Jag är med på att Nations kanske inte är det mest färgsprakande spelet, men det har en enhetlig design som känns genomtänkt och medveten. Personligen finner jag det torra rätt tilltalande, och även spelkorten som används har en smakfull och stilig design:

Spelkorten i Through the Ages däremot vill jag inte ens ta i med tång:

Estetik handlar för mig nästan aldrig om produktionsvärdet, hur påkostad designen är. Det kan naturligtvis spela in – duktiga designers och skapare vet att ta betalt – men allt som oftast är det snarast en genomtänkt, distinkt och gärna spännande idé som gör ett tilltalande spel. Tash-Kalar fick en del skit för att dess komponenter upplevdes som undermåliga i jämförelse med vad spelet kostade, och det kan man så klart ha en poäng i. Men det är inte produktionsvärdet som får mig att bli så där sugen att köpa och spela ett spel, varför just Tash-Kalar fortfarande ligger högt på Att-sälja-en-njure-för-att-kunna-köpa-listan.

På samma sätt var det inte mängden plastskepp som fick mig att behöva haklapp när jag såg  Eclipse för första gången. I jämförelse med Twilight Imperium fick man “mindre för pengarna”, både i fråga om mängd komponenter och antal färger på paletten. Men att få plocka fram en svart kartong med brädspelsvärldens kanske tjusigast skrivna titel är precis det som får mitt blod att rusa. Enkelheten i de färgade kuberna, de avskalade skeppen och de nästan bistert och kargt illustrerade raserna – allting ger en känsla av karaktär, av att jag genom spelets estetik når in i spelskaparnas tankevärld. Jag ser hur de har tänkt. TI:3 är absolut inte ett fult spel, men jag vet vad jag får med det. TI:3 är Star Wars i all sin storslagenhet, och Eclipse är Blade Runner. Jag älskar båda (eller är det Harrison Ford jag älskar?), men det är den sistnämnda som får mitt hjärta att göra det där extra hoppet när jag ser den (Ford igen?).

Det är, hur ytligt och fel det än må låta, ett spels yttre kvaliteter som först möter min blick, som utgör den första grindvakten för mitt gillande. När jag tittar på ett spel har jag svårt att bli riktigt tänd på det om det inte är estetiskt tilltalande. Estetiken och designen är vad som lotsar mig in i spelets övriga mekaniker och kvaliteter, utöver att också fungera som lockelse. Det är nog det som gör att jag inte riktigt kunnat peppa på Dominion, samtidigt som jag helt utan att gömma mig kan hävda att Trains är ett av de estetiskt mer intressanta spelen jag äger, även om de i praktiken är “samma spel”. Det finns inget i mig som blir nyfiken på ett spel med en sådan här kartong:

I synnerhet inte när jag istället kan spela det här:

Jag förstår att vi alla inte har samma smak,  jag är nog tämligen ensam om att få en kittlande känsla av spelkartan till Andean Abyss. Men jag tänker att vi alla ändå kan vara överens om att speldesign i en estetisk mening inte bara är fluff, utfyllnad för att distrahera spelaren från spelets kärna. Det är likadant i film. En film med bra manus och skådespelarinsatser kan ändå falla platt om den är märkligt klippt, eller har musik som inte alls passar. Ett inbjudande och intressant yttre hjälper mig vilja gräva djupare, och får mig att vilja sjunka in. Daniel Day-Lewis i all ära, men vad vore There Will Be Blood utan sitt otroliga foto och stämningsskapande soundtrack? Eller för den delen restaurangscenen i Inglourious Basterds.

En väl genomtänkt estetik och design kan förstärka budskapet, eller i spelvärlden bidra till en mer involverad spelupplevelse. Det finns en anledning att jag aldrig har fastnat för Magic: The Gathering men helt ramlat ner i det kaninhål som är Android: Netrunner.