Månad: juni 2014

Emil påstod förra veckan att spel inte hör hemma utomhus, och förespråkade ett inverterat soldyrkande. Jag säger inte att han hade fel, men jag kan inte ge honom rätt heller.
För trots att jag (som vardande allergiker) är en stark förespråkare för inomhusaktiviteter, måste jag erkänna att Sverige visar upp sig från sin absolut bästa sida under sommaren. Värme och ljus levereras gratis direkt till din dörr, det är rent oförskämt att slösa bort de resurserna.
Om du bara väljer dina spel med omsorg ska du kunna får det bästa av båda världar. För det går visst att

Spela utomhus
Det inte kubb eller krocket jag avser, utan vårt helt vanliga (nåja) spelande utflyttat i världen på andra sidan fönstret. Men då finns det lite saker att tänka på, vi börjar med

Vatten
Okej, om det regnar eller på annat sätt är ruggigt väder är det naturen som ger frikort till innomhusaktiviteter. Brygg en stor kanna te och spela pluttriga stapelspel tills du utmattad somnar i soffan. Låt mig återkomma till varför.
Annat är det med det lömskaste av elementen. Jag pratar naturligtvis om

Vind
Utomhus blåser det ibland. Det hade inte varit så farligt om den inte var så oberäknelig. Snabba förändringar i intensitet, den byter håll helt utan förvarning och verkar blåsa från alla vädersträck samtidigt. Detta kan vara problematiskt för sällskapsspel, i synnerhet de med mycket kort. Framförallt där det är extremt viktigt var och hur korten ligger. Det skulle förstås gå att se det som en extra svårighetsgrad, och spela utifrån hur naturen reagerar. En väl placerad vindpust sopar bort all is och låter nätspringaren strosa in och plocka agendor. Vem vet, det kan gå.

Islossning

Här kan sleeves vara lösningen. Korten blir tyngre och flatare, så de borde inte blåsa bort lika lätt. Men friktionskoeficienten ändras förstås också, så det kanske går på ett ut. Ett klart plus med sleeves utomhus är att korten blir bra mycket tåligare för väta, vilket gör tillfälliga regn och måsskit till ett mindre problem. Kortspelen där majoriteten av spelande sker med spelarna hållandes i korten, typ Hanabi, är helt klart att föredra när det stormar och blåser.
Komponentrika spel kan också må dåligt av vinden, men jag tror att sommarsverige har ett större problem för dem, nämligen

Stabilitet
Alla vet att ett spelbord behöver vara stabilt. Om det du har att tillgå är ett rangligt trädgårdsbord som glömts framme sju svåra år kanske inte spelen med för mycket småpyssel är att föredra (se där, jag återkom till det!). Rampage kan t.ex. ta slut väldigt fort om en spelare blir oaktsamt uppjagad från bordet av en bålgeting. Att leta meeples i gräsmattan kanske inte är det roligaste sättet att spendera dagen.

Hur många hittar du?

Om du bara har undermåliga bord att tillgå så går det givetivis bra att spela direkt på marken. Men då får nog alla spel med bräden väljas bort. Stora och tåliga komponenter, som ölunderläggen i Skull & Roses är att föredra, eller varför inte rena tärningsspel som Zombie Dice. Pratspel som Resistance gör sig också bra i det gröna. Jungle Speed passar ypperligt i utomhusmiljö. Faktist bättre där än inomhus med alla vassa hörn och trösklar att slå sig fördärvad på.
Spelen nämnda i det föregående stycket passar extra bra i semestertider också på grund av sin

Mobilitet
Ledighet betyder för många resor. Tiden spenderas då inte i någon park med en kasse bärs, utan på flygplatser, tåg och hotellrum. Därav bortser jag nu från utomhusproblemen. Det kanske inte uppskattas av ditt resesällskap om handbagaget visar sig vara fullt av tärningar när ni kommer fram. Spelen ska vara små och smidiga. Småspelen jag orerade om för en månad sen är små både till tidsåtgång och storlek, så även om jag inte går in nämare på dem här passar de ypperligt för semesterresan.
Gloom är en annan favorit som rankas högt på skalan spelglädje vs. portabilitet.

V.S.V.

Samma sak med Chrononauts. En kortlek eller två finns det alltid plats för. Och kortspel är ofta enklare att få andra att testa. För jag avslutar med rubriken

Ovana spelare
För en del betyder semester oomkullrunkeligt umgänge i sommarstugan med hela den ohängda släkten. Då ska alla kunna lockas att vara med, från småkusiner till gammelfarmor. Ni brukar spela plump eller liknande kortspel som alla fattar, så det är inte direkt läge att dra fram vare sig Game of Thrones eller Game of Thrones det första du gör.
Om alla ska kunna vara med kan det också krävas att spelet sväljer ovanligt många deltagare. Tsuro och Dixit är perfekta spel att luta sig mot för att få igång ett spelande med hela släkten. Ingen kan klaga på för komplicerade regler, svårläsbara kort eller för mycket komponenter.

“Sagostund”

När väl isen är bruten kan det, för den trevliga stämningens skull, vara passande med ett sammarbetsspel. Forbidden Island eller Desert gör sig väldigt bra, och när småbarnen skickats i säng och morfar har somnat i sin gungstol kanske Pandemic kan förgylla myggornas surrande runt petroleumlampan.

Nu är det officiellt! Sommaren är här och det är inte titeln på Per Gessles senaste rekord i uppenbara titlar med övertydlighet som tema. Utan det är den riktiga sommaren, infirad med pukes and trumpets nu i helgen. Det är tiden då man inte får spela någon typ av spel eftersom man ska vara ute i solen och få suspekta fölsemärken som sedan måste hyvlas bort under hela hösten – åh en sådan fantastisk kultur vi lever i där vi kan ägna oss åt idioti både för att inducera och negera sjukdom.

Le alla svenskar on teh beachez

Ute går inte att spela eftersom korten blåser bort eller brädet lutar så att pjäserna dräller överallt likt studenter som släppts från sina flak och inte längre åtnjuter skyddet från Jan Björklunds godhjärtat bestraffande hand. All typ av möblemang är nämligen tabu under sommarmånaderna i städerna; och man är förvisad att ligga i en nerpissad park på en fleecefilt som klibbar fast mellan skulderbladen och osar ännu icke namngivna toxiner rakt in i cortex. Och det blänker så mycket i sidorna att inte ens JJ Abrams skulle kunna läsa regler på ett avslappnat sätt. Inte heller regnet hjälper eftersom man måste spendera all vaken tid med att sitta vid köksfönstret och tråna efter solstrålarna och när de infinner sig springer man ut och tänder grillen för att kunna grilla tvärsnittet av en självdöd gris innan monsunen ofelaktigt infinner sig igen. Det lyckas aldrig. Och det blir blött, bränt kött till kvällsmat i månaderna tre. Även om man är vegetarian, ty sådan är lagen under sommaren! Lidandets månader är över oss!

Mmmmm, grillat är g-g-g-g-greeeaaat!

Vänner och bekanta packar ner sina hundar barn och andra djur i flyttkartonger för att bege sig till lantställen där de ansätts av mygg och knott och flugor och fåglar och fabler. Eller något land där födelsemärkesaccelerationen tiofaldigas och levern skrumpnar som Lou Gehrig i en tidsmaskin. För så starkt är drivet till självspäkning – att vi inte bara undviker njutning,  utan vi söker även aktivt upp plågor som kan pina (kaka på kaka!) våra kroppar och själar på de mest googlealgoritmiska sätt. Ve oss alla, ledans tider är över oss och den är immun mot både det här:

Det här är en metafor för Kickstarter typ.

Och det här:

En originell liknelse av ett worker placement-spel som jag googlat fram

Något måste göras. Under de kommande veckorna måste jag ta mig an att köpa och testa ett otal spel som är både terränggående och domesticerade. Jag måste ömsa skinn som en orm, eller katt och glömma förgreningar som euro och ameri och abstrakt. Jag måste hitta det perfekta sommarspelet. Innan vi alla går under.

/*

I helgen var det Netrunner-turnering i Stockholm. Jag och min vapendragare Magnus tog oss dit för att försvara Örebros heder och visa våra kära huvudstadsspelare hur det görs. Det gick, för att vara lite snäll mot oss själva, inte fullt så bra som man kunnat hoppas (det är Peder Bergenwall och Magnus Lindskog ni letar efter).

Men det här inlägget handlar inte om hur det gick i turneringen. Det handlar egentligen inte ens om Netrunner, även om jag kommer att använda det som exempel. Istället tänkte jag plocka upp en annan tråd jag tidigare vidrört lite lätt här på bloggen. Jag tänkte nämligen prata lite om samhörighet och kontaktsökande i spelvärlden.

I Örebro är vi ett litet men någorlunda stabilt gäng som träffas regelbundet och spelar Netrunner. Det finns naturligtvis andra som spelar spelet här i stan, men vår grupp är, vad jag vet, den som funnits längst och är mest aktiv. Spel av denna sort, being what they are, gör sig naturligtvis bäst ju fler man är inte minst eftersom man då kan hålla i turneringar och veta att det kommer tillräckligt med folk för att det ska bli kul.

Så hur kan en liten grupp spelare hålla en så tävlingsfokuserad och turnerings-baserad hobby vid liv, när vi är så få? Lämnade åt oss själva är det möjligt att vi vid det här laget hade sett vidare mot andra betesmarker. Men dels tack vare just spelets turneringsinriktade natur, och främst genom det större communityt av gamers i Sverige både på nätet och utanför, så är det aldrig “bara vi” som spelar. Vi är alltid del av något större, även om Netrunner-Sverige inte nödvändigtvis är en enorm samling människor.

Genom att styra upp egna turneringar och publicera dem online så har vi lockat folk från både Linköping, Stockholm och Västerås, liksom vi själva tagit oss till andra ställen för att spela. Är man dessutom aktiv i något av de internet-forum och -grupper för spelet så börjar man till slut känna igen både namnen och ansiktena på flera av dessa människor. När man så åker till huvudstaden för andra gången i Netrunner-sammanhang är det inte konstigt att man får en känsla av att “jag känner de här människorna”. Några av mina motståndare under helgen mötte jag för andra gången, och samtalen färgas av detta faktum: vi “tar upp” där vi avslutade på ett vis, vi har passerat stadiet där vi behöver presentera oss vid namn och var vi kommer ifrån. Andra spelare har jag hunnit springa på fler gånger, där är stämningen ännu lättsammare. Den lilla gruppen i Örebro är inte en ö utan en del i ett större sammanhang.

Det här inlägget skulle inte, skrev jag tidigare, handla om Netrunner. Hittills har jag inte gjort annat än pratat om mitt favoritspel, så det kanske är dags att bredda oss lite.

För den här känslan av gemenskap och socialitet spänner över brädspelshobbyn som helhet, vare sig det gäller kort-, bräd- eller rollspel. Sista matchen under helgen ledde till en konversation om att min motspelare troligen skulle jobba en del i Örebro och gärna träffas för spel då. Han sträckte ut en kontaktsökande och spelsugen hand. Det här ser man nästan veckovis på bland annat ConraDargos sida – folk som öppet frågar efter andra människor att träffa och spela med. Någon ska tillfälligt bo i en stad, och söker då nya bekantskaper att dela sitt intresse med. Spelen placerar inte bara folk runt ett bord, det verkar även föra samman människor i en lite större mening; brädspelare blir ett “vi”, en gemenskap man kan umgås i oavsett om man känner varandra sedan tidigare eller inte.

Att folk söker sig till vår eller Tobias respektive spelförening är så klart inte speciellt förvånande, det är ju det föreningar är till för. Men att individer söker sig till andra individer så ohämmat och så naket (nej inte så naket) är för mig en upptäckt, och en väldigt fin överraskning som relativt ny i denna hobby. Vi vill spela spel med andra människor, och då är vi beredda att öppna oss för främlingar och bjuda in oss själva.

Nyligen publicerades en liten studie som menar att tv-/datorspelare är mer sociala än icke-spelare. Jag vet inte hur pass överförbar dessa resultat är på oss analoga gamers, men det ska inte få hindra mig från att dra hastiga och svepande slutsatser av dem. Jag tycks åtminstone ha en stark vilja och ett behov av denna socialitet, denna gemenskap.

Det är en sida hos oss jag uppskattar.

För en månad sen skrev jag om mitt absoluta favoritspel; Galaxy Trucker. Då gick det inte så bra för galaxlastbilarna. Så är det ofta, men trots det är det ofantligt roligt. För det behöver inte gå bra i spel för att det ska vara underhållande. Jag vet inte varför. Kanske är det den sammansvetsande gemenskapen när det inte gäller att det ska gå bra, utan att det inte ska gå dåligt. Att gå igenom en prövning tillsammans, som Lumpen eller en heldag på Ikea. Inte rent Sisyfosarbete, men en konstant uppförsbacke där spelarna försöker vrida och vända sig för att undvika att pissa i motvind.

Where are my f-ing shields?

I Galaxy Trucker börjar varje resa med att alla spelare bygger varsitt skepp av blandade skrotdelar. Bygget går på tid, bestämd av den hetsigaste spelaren. När tiden runnit ur och alla skrattat färdigt åt de allt som oftast suboptimala farkosterna, beger de sig iväg för att se vad rymden kan kasta mot dem. Och det är en hel del. Tillsammans får spelarna se hur deras byggen faller i bitar. Om skadeglädjen är den enda sanna glädjen finns här mycket att vara glad åt..

Zombie State är ett annat bra exempel på spel, där det sällan går särskilt bra. Varje spelare tar kommandot över en världsdel under ett zombieutbrott. Till en början har du inte mycket att sätta emot det infekterade hotet, frågan är inte om utan hur mycket du ska offra av din befolkning för att ha en chans att rädda resten. Och när du väl har lyckats sätta alla ex-människor i karantän så dyker ett nytt utbrott upp i en annan del av ditt rike. Eller så kommer det hungriga zombies vandrande över gränsen från din granne, eftersom denne har evakuerat alla kringliggande länder för att svälta ut inkräktarna och få dem att söka mat någon annanstans. Alltid är det någon skit. Men så länge du har någon liten populationstärning kvar på brädet så känner du dig inte som en förlorare.

44 ZT:s bortdribblade. Då blev viruset luftburet och hela världen gick under…

Senaste spelsöndagen med Allt På Ett Korts spelförening hade jag glädjen att delta i en omgång RoboRally med hög misärnivå. Fem av sju spelare eliminerades från brädet innan någon nådde den tredje och sista flaggan. Det gick alltså ganska dåligt för de flesta spelarna, men jag kan inte minnas när det senast skrattades så mycket under en spelomgång. Skratt av krockar, problem att skilja vänster från höger och rena programmeringsmissar. För det här är ett spel om programmering och lokalsinne.

S.N.A.F.U.

Varje spelare styr en robot i ett rally mellan checkpoints i en fabrik fylld av dödsfällor. En hel robot ger spelaren nio programmeringskort av typen “sväng vänster”, “två steg framåt”, “u-sväng”, etc. Fem av dessa väljs för att skapa ett rörelsemönster. Den som först är klar vänder timglaset för att stressa de andra. Den som har luckor kvar i sin programmering när tiden är ute får fylla dessa med slumpmässiga kort. Oh, the Joy… Sen utför alla robotar gemensamt sina första, andra, o.s.v. programmeringskort (ordning bestämd av initiativ). Ju mer skadad en robot är, desto färre kort får spelaren att välja på. Roboten havererar efter tionde skadan och från den femte börjar programmeringskort låsas, d.v.s gamla kort ligger kvar. Du måste alltså planera ditt program med vetskapen att det kommer avlutas med “tre steg framåt”. Ju färre kort du får, desto mindre behöver du tänka, och du kan snabbt vända timglaset och stressa dina motståndare till fel. En bra mekanik som ger makt till den med sämst förutsättningar.
Det är fantastiskt tillfredsställande att lyckas dansa fram mellan laserkanoner och transportband exakt så som det var tänkt. Men roligast är det när något går fel för andra spelare. Och du kan alltid skratta gott åt alla missar, för du vet att nästa kan vara din egen. Själv avslutade jag min robots sista liv genom att lägga två kort i fel ordning vilket förändrade en felfri manöver till en djupdykning i ett bottenlöst hål.

Stefans hemlighet må vara ute, men wordpress hemligheter består för jag lyckas inte få upp den här i rätt format. Det betyder att du måste klicka två (2(TVÅ!)) gånger innan ni kan läsa den gripande och lärorika historien om en hel nations hjälte. Såvida du inte har hökögon. Då är det bara för mig att gratulera till att de oetiska experimenten du hållit på med i källaren slagit väl ut. Do enjoy!

/*

 

Som en stor del av Allt på ett korts besökare säkerligen känner till så var det spelkonvent i Linköping förra veckan, och tillsammans med de glada profilerna Emil, Tobias och Magnus huserade jag i Apek:s butik i dagarna tre.

Det är något speciellt att spendera så mycket tid tillsammans och runtomkring så många med samma eller liknande intresse, men som på andra sätt kan vara så olika. Fyra karlar på ett hotellrum, och tillsammans åtta timmar i en butik med massa nördar, det är som att vara på kollo eller läger igen. Att åka på något sådant är, kanske föga förvånande, helt nytt för mig. Det är, inte minst, roligt att få helt gå in i den hobby jag annars mest delar med närmare vänner.

Det som slår en mest är den otroliga variation det är på människorna man möter där. Vår lilla Netrunner-grupp här i Örebro är ju på många sätt en väldigt homogen skara människor, vilket också är de gamers jag träffar oftast. På LinCon fick man vidga denna bild av gamern något.

De mest insnöade, insatta och involverade spelarna som jag stötte på var utan tvekan de vars födelseår ligger närmare andra världskriget än millenieskiftet 1900-2000. Emil fick sig exempelvis en ordentlig munfull när han skulle försöka lära ut det excellenta BattleLore 2nd Edition till några trevliga herrar, där den ena var fast övertygad om att varenda liten plastbit var “bättre i förra utgåvan”. Att uppmärksamma är att han inte är en av de två som faktiskt spelar spelet på bilden ovan.

Magnus å sin sida gjorde sitt bästa i att visa hur man på minst salivproducerande vis ödelägger en stad.

Där Emils kämpar koncentrerat satt och stirrade på spelbrädet i flera minuter mellan varje drag, var Magnus unga monster betydligt mer rörliga och sprang runt bordet för att få bästa möjliga position för förödelse.

Personligen fick jag i uppdrag att försöka lära ut det underbara Nations. Ni som har sett spelet vet att det inte direkt är ett spel som säljer sig själv, om man inte redan är insatt och vet vad man kan vänta sig. Det har inte riktigt den där direkta sex appealen som ett spel som BattleLore eller Rampage (va?) har. För att väga upp detta försökte jag se till att bordet det stod på skulle se extra inbjudande ut. Det skulle vara färgsprakande och fyllt med läckra komponenter, och jag valde ut de finaste spelarfärgerna. De heta Kina, Rom och Persien fick agera försöksnationer.

Det gick väl sådär med sexigheten.

 

Efter några smånyfikna besökare som ändå vågade sig på lite frågor lyckades jag med mitt tjusiga skägg locka två olika grupper att prova några rundor med mig, där bland annat en man lyckades sopa golvet med sin son och sedan nöjt gick till kassan med ett exemplar av spelet.

Att för första gången besöka ett spelkonvent genom att arbeta i en butik kan tyckas lite märkligt – jag hade på grund av det exempelvis inte möjlighet att spela i någon av de två Netrunner-turneringar som spelades där – men jag vågar nog ändå säga att det var just tack vare det som jag hade så kul. Genom att få demospela spel med folk, diskutera spel med potentiella kunder, och att i största allmänhet “tvingas” umgås med en så varierad skara människor har jag nog fått ut så mycket mer av detta mitt första konvent än jag hade gjort om jag endast åkt dit med min redan stabila och trygga grupp vänner. Nu ska jag bara lyckas sammanföra dessa två sidor.

Jag avslutar med min Topp 4-lista från konventet:

4. Första kvällens Quantum-omgång. 

Tobias var mindre imponerad av det aggressiva stridssystemet, men jag blev ytterligare förälskad. Utöver Emils bedrövliga sleeves och ryggradsbrytande fläckar på spelet var det en klockren spelupplevelse.

 

3. Nina och Rustan Håkansson som kom förbi under min regelgenomgång av Nations.

Att bli starstruck av två svenska brädspelsdesigners är kanske vad det är, men det gjorde min vistelse lite mer magisk.

2. Emil i alla spel

Emil är en jävla upptäckt, ett fenomen och en stämning jag vill kunna addera till alla mina framtida spelomgångar. Blicken han kan ha när man spelar Letters from Whitechapel säger det mesta.

 

1. Resesällskapet

Det blir cheesy och trist för alla om jag går in för djupt på detta, men att spendera tre dagar med ett skönt gäng människor gör precis allt för ens upplevelse av ett konvent.

—

Nästa inlägg kan jag nästan lova kommer att handla om Netrunner. En liten förvarning, sådär.

 

Ibland vill man sitta över en hel helg och spela, eller återkomma till samma spelomgång igen och igen. Men ofta i vår hektiska femtonsekunderstillvaro finns inte alltid den tiden. Ett snabbt spel för att bli av med den värsta abstinensen är tyvärr mer tidsenligt. Men det ska inte bara gå snabbt att spela, det måste gå snabbt att ställa upp och vid behov kunna förklara reglerna till. Och det måste ha ett tidsbestämt slut. För det finns spel som ser korta ut, men som kan hålla på i princip hur lång tid som helst. Som Fluxx eller Zombie dice, där en omgång (teoretiskt sett) kan hålla på i oändlig tid. Har du en finit mängd tid till ditt förfogande och vill komma i mål så är den typen av spel ej att föredra.

Det förvånade mig hur många andra det var som också fängslades av spelet som gör tärningssamlande till arkitektur.
I Blueprints får alla spelare varsin ritning som visar hur sex tärningar ska placeras. Av 7, 8 eller 9 (beroende på antalet spelare) slagna tärningar väljer du en, placerar den dolt på ditt bygge (den måste ha lika eller högre värde än tärningen den placeras på). Sen drar och slår du en ny tärning för att ersätta den du tagit och turen går vidare till nästa spelare. När den siste spelaren placerat sin sjätte tärning är den rundan slut och alla visar upp sina byggen.

Finns en ritning måste den såklart följas! Eller?

Poäng delas ut om spelaren lyckat följa ritningen och efter hur materialen använts (det finns fyra). Spelarna med flest poäng får VP efter guld-silver-brons-principen. Extra VP kan fås om spelarna lyckats med stege, ovanligt högt bygge, etc. Detta upprepas två gånger till med nya ritningar. Flest VP vinner. Enkelt, smidigt och med en mekanik som gör alla spelare intresserade av alla slagna och tagna tärningar.
I tvåspelarläget får spelarna dels välja en tärning till sig själva och sen välja en tärning som tas ur spel. Har du koll på vad din motspelare behöver kan du vara en hjulkäpp utan att själv behöva få in tärningen i ditt eget bygge. Hög bara-en-gång-till-känsla.

Eight-Minute Empire Legends är en uppgradering av originalet som ger dubbelt så mycket imperiebyggande! I alla fall tidsmässigt. Varje spelare får 9, 11 eller 13 (beroende på antalet spelare) pengar och en handfull styrkor i form av träkuber att placera ut på övärlden som agerar spelplan. De turas om att tillskansa sig kort, efter modellen att kort är dyra när de dyker upp och sjunker i pris allt eftersom billigare kort tas. Dessa kort kan ge fler styrkor på brädet, möjlighet att flytta dem du redan har, bygga slott, etc.

Ett litet imperium är också ett imperium!

När alla spelare samlat på sig 8, 10 eller 11 kort (åter igen beroende på antalet spelare) är det slut. Poäng rakas in efter antal områden spelarna dominerar och eventuella specialkort.
Med två spelare placeras tio neutrala styrkor ut på brädet som gör det lite trängre och ökar friktionen mellan spelarna. Det är så skönt att se spel som tänker på sådant!
Till skillnad från Blueprints kan du se vad dina motståndare har för kort och kartplacering, vilket gör det lättare att spekulera i vilka kort de är ute efter. Men ska du ge upp korten du vill ha, bara för att sabba för en motståndare?

Avslutningsvis måste jag nämna Allt på ett kort. Nu talar jag alltså inte om butiken, utan om spelet. Den snygga tärningsfrossan där allt bokstavligen talat får plats på ett kort. Tärningar slås och placeras en efter en för att maximera poängen. Perfekt för den väldigt tidspressade, som uppvärmning eller något att ta fram för att fördriva tiden medan en motspelare rider ut sin analysis paralysis.

Regler, bräde och (när spelet är över) tärningarna – Allt på ett kort