Månad: juli 2014

Alla har vi någon gång velat delta i en bräd- eller kortspelsturnering, men inte vetat hur vi ska gå till väga för att göra oss redo för en så stor händelse i livet. Turneringar är stora, läskiga och fyllda av faror – bara stressen kan kosta dig livet!

Fear not, mina vänner! Vi fortsätter med list-grejen, där jag i fem enkla steg ska ta er igenom förberedelseprocessen som krävs för att göra just er till turneringsrävar av rang, genom att visa er hur jag preppar inför Netrunner Nordic Championship som går av stapeln den 2-3 augusti i Malmö.

• 1. Ät en stadig frukost
  Inget går upp emot en ordentlig frukost för att skärpa sinnena och pumpa kortvändarmusklerna. Frukt från en lokal odlare är en hit, och man kan enkelt svänga ihop en naturligt härlig hälsodryck med lite bär och lime i köket. För att runda av, varför inte baka något gott bröd?

  

• 2. Packa lätt
  Den vane äventyraren vet att inte bära med sig alltför tung packning på sina expeditioner, och det samma gäller naturligtvis turneringsspelaren. Endast det mest nödvändiga – det som behövs för spelandet, lite matsäck och kanske en deodorant – får åka med på färden. Allt annat tar upp plats, blir tungt och en börda för resenären. Får det inte plats i en liten handväska är det inte värt att ta med.



• 3. Var säker på ditt spel
  På samma sätt som packningen generellt kräver sin planering och, som vi såg ovan, att se det stora i det lilla, så gäller det som resande turneringsspelare att kunna sina lekar. Det gäller att veta vad man ska ta med sig (se “Packa lätt” ovan), att kunna sitt spel och de kort man har med sig, och att inte göra några stora ändringar dagarna innan. Som en hord av lärare och lektorer stillsamt försökt förmå elever att förstå: studera hårt men vila dagen innan. I fallet Netrunner: ta med dig två färdiga lekar, känn dem väl och byt inte ut korten dagarna innan.



• 4. Var kreativ
  Det här med spel och turnering kan få folk att leta efter genvägar till vinst, genom att exempelvis helt enkelt plocka tidigare vinnande lekar från nätet och spela med dem. Det är väl inget fel i att ta sådant man vet fungerar för andra, det är ju bara ett spel, tänker ni säkert nu. Fel, svarar jag. Turneringar är ypperliga tillfällen att visa upp sin enorma kreativa bredd och uppfinningsrikedom! Det där kortet alla hatar och ingen spelar med? Du ska så klart ha TRE av det i din lek, och du ska få det att fungera! Netdecking gör ingen till ett proffs, men kreativt byggande gör alla till gladare människor. Det har forskning visat.



• 5. Håll på hygienen
  Inget är tråkigare för spelupplevelsen under en turnering än att möta odörer och kroppsutsöndringar som gör det svårt att koncentrera sig, andas eller i allmänhet njuta av tillställningen. Utsätt således inte dina med/motspelare för detta. En ordentlig dusch, borstade tänder, ett välvårdat hår och stilfullt renrakad haka/plockade ögonbryn/ansade näshår är A och O för den hygien-medvetne gamern.

Och sist, men absolut inte minst – se till att ha roligt! Turneringar är inte bara läskiga och farliga, de kan också vara ypperliga tillfällen att träffa nya vänner, finna kärleken eller helt enkelt ha väldigt roligt.

Happy gaming, bröder och systrar!

I mitt förra inlägg berörde jag vikten av en sund blodsockernivå för att ha en trevlig spelomgång. Dock är inte fysiska spel och ätbara ting de såtaste vänner. Flottiga fingrar som sölar ned komponenter och kort, smulor bland arbetarna och kladdiga resurser. Jag fasar vid blotta tanken. Bäst är om allt ätande kan hållas borta från spelbordet. Men det är inte alla spel och spelare som tillåter pauser en gång i timmen för inmundigande av energipellets. Så vad kan då ätas vid spelbordet. Jag ska försöka identifiera några nyckelproblem för att visa hur jag tänker.

Väta
Vätskor av alla de slag kan vara förödande för ett brädspel. Svällande kartongkanter och buckliga kort. Komponenter klarar sig ofta bra, det räcker om de torkas av ordentligt så är ingen skada skedd, men kartong och papper – no, no, no! Min rekommendation är att alla drycker hålls på ett separat bord, så ett exalterat tärningsslag inte skickar floder av becksvart kaffe över hela världen. Alternativt använder alla sippycups eller nappflaska.

“Ingen fara, jag bara te-patinerar alla korten, så kommer det inte synas”

Feta små fingrar
Snacks-, godis- och fikabrödsätare lämnar spår efter sig som det inte krävs någon CSI-utbildning för att kunna följa. Deras fingrar kladdar ner allt de rör vid, ger varje komponent en glänsande helgongloria av fett och skapar fler chokladbruna spelkort än ett sommarläger för koprofager.
Och nej, det räcker inte att slicka på fingrarna. Din personliga orala smitthärd är likt din samling av födelsemärken formade likt kändisars genitalier – inget du ska dela med dig av utan att fråga först. Alltså bör någon form av ätverktyg användas. Oliver, jordnötsringar och andra snaskerier som kan spetsas på tandpetare äts med fördel på detta vis. Det kanske är lite drastiskt att ta fram hela silverservisen för en godisbit, men vill du slippa behöva byta sleeves mellan varje speldag så kanske det inte är en helt galen idé om era chokladbegär blir allt för stora.

“These peanut rings are positively scrumptious!”

Smulor
Chips, Wienerbröd och småkakor. Herregud vad det kan smula. Ett första steg kan vara att försöka hålla smulorna inuti munnen på dina gäster. Om det inte finns någon anledning att dela objektet, i.e. bara använda bite-size storlekar, kommer smulandet minskas radikalt. Om ni inte spelar Rampage vill säga…

Kladd
Kletigheter av alla de slag bör strikt hållas från spelbordet. Dipsåser väljs helt enkelt bort från första början. Spelaren som köpte med sig en kebab på vägen får helt enkelt muncha i sig den någon annanstans. Fördelaktligen utomhus. I en annan kommun.

Worker placement done wrong

Om allt du nu har kvar på ditt spelbord är Bridgeblandning som äts med sked ska du komma ihåg att allt det som plockats bort med fördel kan dukas fram när spelen är säkert tillbakastoppade i sina lådor. För en liten efterspelsdebriefing är alltid en trevlig avslutning på spelandet.

Back to back double feature med endast EN VECKA mellan. Jag har varit utelåst från min lägenhet pga dum i huvudet så jag har fått sitta på jobbdatorn och försöka leta spelinformation. Tyvärr är det kristider så jag har uppenbarligen bara fått en spraymålad kartong med lite floppydiskar och blandade kretskort inkastade i den + intranät explawrer

Inte direkt en slump.

så informationssökandet har i princip varit att bilda telefonkedja och låta någon andra beskriva kartongen på spel och lyssna på magkänslan. Som vanligt med andra ord. Fast mycket mer irriterande för att jag inte får flasha runt med min flashiga apple-top (som för övrigt är i starkt behov av eutanasi) och bloggeliblogga på café. Vilket är kod för att ligga i sängen och dricka kaffe och vråla på min router, för seriöst; cafékulturen i Stockholm är ju ett skämt och comhem levererar internet som Hessiska ätten levererade gener. Men nu är jag äntligen klar! Utan vidare babbel har jag äran att presentera den här veckan åsikter:

Zombicide Season 3: Rue Morgue

More like ZOMGbicide! Jag missade de första Kickstartrarna och beslutade mig snabbt för att gå all fucking in när tredje säsongen utannonserades, av två enkla anledningar:

1) Man kan spela i lag. Vilket alltså betyder att man kan gå full on Machiavelli och stänga in andra överlevare i hål och finna en otrolig tröst i blotta vetskapen om att de sakta bestjäls sitt kött av:

2) ZOMBIEKORPAR/kråkor! Jag älskar korpar. Jag tycker om kråkor. Så oerhört mycket bättre än töntiga hundar som springer omkring och är helt dumma i huvudet. Win win win.

I övrigt går det att applicera allt annat som gör Zombicide till ett fantastiskt spel (mer punktlistor, woooo!):

a) Husregler. “BUUU!” säger hur många som helst om husregler för att de inte är riktigt kloka. Och för att de är av uppfattningen att ett spel med regler som är huggna i sten är det perfekta spelet. Jag å min sida hävdar att ett spel där man kan greja med delarna, ta bort det man inte gillar och lägga till det man saknar utan att hela systemet rasar är ett ännu perfektare spel. Speciellt om husregeln är “man kan skjuta varandra i benet, så istället för att dö direkt blir du långsamt uppäten levande och dina lagkamrater blir galna av skriken så det måste döda dig för att inte förlora si och så mycket experience per runda. Och om de dödar dig blir du en rogue zombie som utkräver hämnd”. Brilliant stuff!

b) Man slipper pauwer gäjmerz som dikterar hela strategin. Eller det kommer alltid sitta nån gaphals och tro att han (det är alltid en han) vet bäst när han egentligen inte vet ett skit. Men det bästa med Zombicide är att man blir girig som fan och inte alltid bryr sig om gruppens bästa. Så idioten kan sitta och gasta bäst han vill.

“Bra plan. Men jag tänker gå hit. Needs to levels ups.”

“Vad händer om jag öppnar den här dörren? Jag tänker öppna dörren. Här var tusen zombies. Kan jag stänga den igen? Inte?”

“Det är MIN guld-AK45! Vad menar du med att jag borde ha ett baseballträ istället? Jag kommer skjuta dig om du tar den ifrån mig. I verkligheten. När du sover. Fast först kommer jag väcka dina barn så att de kan kolla på.”

c) It sure is perdy.

Okej, vi har kommit till sista punktlistan. De dåliga grejerna. Det är egentligen bara en.

@) All dat sexism. Vad fan är problemet? ALLA kvinnliga karaktärer har en fullkomligt livsfarlig anatomi och jag skulle aldrig få för mig att köpa det här begagnat med risk för att öppna en låda där karaktärsarken klibbar ihop i varandra. Jag tycker seriöst att det är sorgligt att se ett företag som har möjligheten till så oändligt mycket kreativ frihet aktivt välja bort att göra en skillnad i hur kvinnliga karaktärer skildras i populärkulturen. Både Cool mini or not och Guillotine Games borde först ta och skämmas och sedan, eftersom de nu mättat marknaden genom att släppa tre versioner av samma spel, dra åt helvete. Jag kommer fortfarande köpa det and then some, men mitt hjärta kommer inte vara helt i det.

Betyg:

Det var allt för idag + några veckor till för nu jävlar är det SEMESTERRRRRR!

Ta hand om er!

/*

Extra specialbonus!

Chip chip hurra!

Följande beskrivning bör tas med en nypa salt eftersom den är resultatet av viskningsleken i mitt eget huvud i cirka 24 timmar. I Chip chip hurra styr du psykiskt sjuka robotar vars våldsamma utspel bestäms av tärningarna som är inopererade där glädje och harmoni annars har sin plats. Robotarna, en gång en fredlig ras vars enda syfte varit att destillera lycka från kosmos har nu drivits till vansinne av plågorna från de kantiga tärningarna som ständigt skaver i deras inre. Den enda lösningen för att få stopp på vansinnet är att anordna gladiatormatcher där Robotarna katapulteras in i en arena för att slåss med sina egna familjermedlemmar om chipssmulor. Det hela är över på cirka fyrtiofem minuter då en ohjälpligt galen robot, täckt i klumparna av sin ungdoms kärlek leds ut i korridoren, skjuts i huvudet och matas till grisarna. Vanliga grisar. Som också dör. För de kan inte äta metallskrot.

Betyg:

 

Jag ser mig själv som en överlag snäll, trivsam och rolig person att ha att göra med. Det finns andra egenskaper också, men dessa kan nog de flesta jag känner intyga om.

Jag har inte för vana att slå mina vänner, eller hota dem med pistol. Inte heller brukar jag köra ut dem från sina hem och ta över dessa som mina, eller berätta för Frida hur Oscar försökt sno hennes leksaker – enbart för att få dem att bråka. Inte ens om en medelstor-till-stor rymdflotta skulle ställas till mitt förfogande kan jag föreställa mig att använda den mot de jag håller kärt.

Så varför blir jag det där aset som vill skövla och förstöra så fort ett ens lite konfliktbetonat spel ställs på bordet?

I torsdags spelade jag, Karolina, Amanda och Magnus den halvlökiga science fiction-western-historien FireFly: The Game för första gången. Det är, utan att göra en recension av det, ett fenomenalt spel baserat på en lika fenomenal och kort tv-serie. Karolina var den enda som inte hade sett serien, så det kändes rimligast att hon spelade som seriens huvudrollsinnehavare, den godhjärtade men lite ruffige kaptenen Malcolm. Amanda hade den lika godhjärtade prostituerade Nandi som kapten, medan Magnus lät den mustasch-prydde Monty, gammal vän till Malcolm, styra hans skepp. Alla tre kaptener är, enligt spelets system, “moral”. Detta innebär att de inte tycker om att utföra omoraliska uppdrag.

Så vem valde jag?

Lt. Womack, så klart.

Nu fick jag välja sist och hade därmed begränsade valmöjligheter, men jag hade redan innan spanat in denne lilla anti-hjälte. Det är minst tre saker värt att notera med detta kort; 1. Han har inte den där fina lilla “Moral”-skylten invid sitt porträtt, som de andra tre; 2. Han är tydligen så pass “cold and heartless” att de behöver skriva ut det, och; 3. han får mer pengar om han gör omoraliska uppdrag.

Jag känner igen en “win-win” när jag ser den.

Så där gled jag runt och gjorde mitt yttersta för att bete mig som en skit och behandla folk illa (utifrån uppdragstexterna). Fick jag chansen att skicka folk som slavarbetare för pengar tog jag den direkt. FireFly-Peder är med andra ord ett litet as.

Men det är inte bara i denna typ av spel som det där jävliga tänds i mig. När det inte finns elakingar eller spelmekanik som uppmuntrar till svineri så skapar jag gärna det själv. På Lincon fick Tobias, Magnus och kanske främst Emil känna av hur jag gör allt för att starta krig mellan precis alla. “Tobias, ser du vad Emil gör? Det här håller inte, du måste ju göra något åt saken.” Och är det inte ett konfliktfyllt spel ser jag till att skapa det ändå: vad vi än spelar om så finns det något någon gör som alla andra behöver stoppa – de har kanske bara inte förstått det än. Det är nästan så att jag vill att någon ska go rogue när vi spelar samarbetsspel, bara för att det ska hända något.

För det är väl egentligen det detta handlar om. Jag vill se till att åtminstone någon vid spelbordet går lite apeshit, att det rörs runt lite och skapas oreda. I så regelstyrda saker som brädspel behövs det en osäkerhets-koefficient, något som bryter av och ställer saker på sin spets. Finns det inte i spelet så behöver spelarna själva ta hand om det.

Någon som tar på sig att vara “den där” spelaren.

Så här i semestertider när vi inte har jobb/plugg att prokrastinera från ska jag försöka begränsa längden på mina inlägg. Jag säger lycka till till mig själv…

Jag har aldrig påstått att jag var någon grävande journalist, men jag kanske ibland uttrycker mig som om jag hade bättre koll än jag har. I mitt förra inlägg skrev jag till exempel om spelande utomhus, trots att jag aldrig har spelat spel utomhus. Jag kände att det var dags att jag satte mina pengar där min mun är och Wallraffade lite. Typ.

Det som är värt att göra är värt att göra extremt. Vi avsatte en söndag och bestämde oss för att spela Twilight Imperium (3:d edition). På sju spelare. Jag kan höra hela vägen hit hur vissa av er tar sig för pannan när det gäller vår galenskap. Men du kan om du vill, du vill så du kan!

Till rymds, till rymds, på äventyr!

Vi spelade lite lagom husreglat (ja, jag inser ironin med tanke på ett av mina första inlägg, men Twilight Imperium är ett spel som kan må bra av lite husregler) då det bara var tre som spelat det tidigare, varav en som påstod sig inte komma ihåg någonting. Behåll det i minnet, så återkommer jag till det.

Du måste kunna reglerna för att kunna utnyttja dem

Det krävdes med ett visst regelläsande, men det tog bara drygt två timmar innan vi var färdiga med första rundan. Sen var det dags för lunch. Om det är något som är viktigt när det gäller längre spel så är det en god tillgång på frisk luft och att hålla blodsockernivåerna på en stabil nivå.

Galaxprincesstårta!

Hur var det då att spela utomhus? Jag försökte dra visdom av alla mina vilda spekulationer om utomhusspelande. Vi hade ett stabilt och stort bord, en plats med lä och skugga. Det visade sig förvånansvärt nog att jag hade rätt, alla dessa komponenter visade sig vara vitala för en god spelupplevelse utomhus. Solen höll sig ganska lugnt, men vinden gjorde tappra försöka att röra till våra uppdragskort, men när alla håligheter i vindskyddet täppts igen så kunde vind-andarna stånga sig blodiga så vitt vi brydde oss.

Fyndig text om regeltolkningar

Spelomgången måste varit en av de snällaste den när rymdoperan har att erbjuda. Mer diplomati än strid, och när det väl handlade om attacker så var det bland de mest belevade jag varit med om.
“Ursäkta min herre, jag hoppas att ni kan förlåta mig om jag går in och attackerar er en aning.”
“Givetvis unga fröken, om ni känner att ett blodbad i rymden är det som krävs, så skall jag givetvis inte sätta mig på tvären.”
“Ni är allt för vänlig.”

“Vi är kompisar, eller hur?”

Alla samlade på sig sina vinstpoäng under trevliga former och alla hade nog sina planer om hur just de skulle kunna spurta förbi de andra. Då lyckades hon som jag tidigare nämnde påstå sig inte komma ihåg någonting av spelet, i smyg ansamla tio planeter och därmed knipa de två vinstpoäng hon behövde för att komma i mål. “Well palyed Madam!”
Trots avbrott för lunch, fika och middag lyckades vi klocka in på tretton timmar från att de första komponenterna las ut på bordet tills allt var hopplockat igen. Inte illa pinkat för min första TI3 omgång.

Nu är vi framme vid ett segment som jag gillar att kalla för “Emil tycker till” (anglofiering? Yessuh!). Jag kommer helt enkelt att gå igenom ett antal spel (gå igenom = posta en bild/länk) och baserat på min magkänsla ge dem ett betyg och/eller ett omdöme. Det här är inte ett nyhetssegment utan bara spel som jag aldrig spelat men som jag har en väldigt stark uppfattning om. Detta ska givetvis tas på yttersta allvar.

Nations The Dice Game
Storasyskon Nations kom förra året och gjorde ett himla väsen av sig. Den största diskussionen kretsade kring huruvida det ersatte Through the ages som DAS kortdrivna civilistationsbyggarspelet. Svaret var ett rungande “Ja, fast nej”. I stort sett det enda man kunde enas om var att båda spelen illustrerats av personer som får Cecilia Giménez att framstå som en av historiens främsta konstnärer. Det och att båda spelen är fullkomligt fantastiska. Personligen får Nations mig att vilja gå in i badrummet, flå mig och spola ner resterna i toaletten bara för att ta mig därifrån. Men smaken är som baken. Tärningsnations verkar lyckas med att göra ett spelmekaniskt sylvasst spel (jag må ogilla det, men jag kan skilja på min personliga smak och ren fakta) till en riktig häxbrygd av illa valda mekaniker som fullkomligt förtar de finare detaljerna av originalspelet men samtidigt behåller den själamördande urtråkigheten. FET DISCLAIMER: Det kan vara så att tärningsvarianten är precis lika välslipad men intrycket jag fick när jag bläddrade i regelboken var precis som skrivet. Man kan hävda att jag borde läsa reglerna men när jag försökte tog beigeheten över och jag började utveckla Tay-Sachs sjukdom.

Betyg:

Spartacus: A game of blood and treachery

Om jag någon gång får ett barn som ser ut som kartongen till det här spelet kommer jag gräva ner det i trädgården och mata det genom att vattna gräsmattan med infusionsvätska från Fresenius Kabi. Lägg även till att det är baserat på en serie som i stort sett är en porrfilmatisering av 300 och du har varken yta eller innehåll som verkar särskilt intressant. Tills omdömena började trilla in. Robert Florence satte det på toppen av sin topp 50 brädspel genom tiderna-lista, quite teh feat med konkurrenter som Caverna, Chaos in the old world, Trains, City of Horror, alla Command and colors spel, Space Hulk, Descent, Lords of Waterdeep, Dixit och X-wing minitatures game på roostern. Men att han väljer det framför de andra spelen behöver inte spela någon roll, det är VARFÖR han väljer det framför de andra spelen:  “I have seen people on turn ONE go ballistic, and go crazy, because they have been turned over in such a horrible way”. Ehr. Mah. Gehrd.

Betyg:

Runewars

För mig är Twilight Imperium ett nästintill perfekt 4X-spel. Det är ENORMT på alla sätt och vis och tillåter, eller snarare tvingar, alla spelare att ta god tid på sig att bygga upp sitt herravälde, men utan massa tröttsam AP. Det försöker inte låtsas vara någon strömlinjeformad, pseudoupplevelse som man kan spela på några timmar en vardagkväll utan omfamnar sin egen gigantism och kör all out balls to the wall fuckin A rakt ut i kosmos. Men det är lite clunky. Det tar tre timmar att ställa upp allting och förklara vilka regler man kör med just den här gången för om man skulle köra med allihop skulle ens psyke vara tvunget att välja mellan verkligheten som man upplever den nu eller TI:s. Och TI:s är bättre. Så döm om mitt intresse när jag hör att Runewars har gjort sig av clunkyheten men behåller den episka känslan. Alltså inte någon iditotisk sales-pitch som bygger på att man får spela ett liknande spel men kortare tid. Vilket alltså inte alls gör att man får spela ett liknande spel… ÅÅÅÅÅH!  Jag utmanar alla som säger att Eclipse är en strömlinjeformad version av TI till ett knivslagsmål inne i en aktiv vulkan med krossat glas strösslat på marken. Det är det INTE. Den grundläggande spelmekaniken i TI är att kunna ta god tid på sig medan den grundläggande spelmekaniken i Eclipse är att spela klart spelet så fort som möjligt och bli imponerad av att man spelat klart det innan någon hunnit göra någonting. Hur som helst. Runewars. Seems legit.

Betyg:

Det var allt för idag. Återkommer sporadiskt pga sommar och sol.

/*

 

Juli månad är kommen, och ett halvt år av spel (och annat) har gått. Det innebär att ett halvår har gått sedan jag summerade mitt spelår 2013 här i forumet. Ett helt år av spel klämdes in i ett enda litet foruminlägg.

Samtidigt har Robert Florence precis slutfört sin topp 50 spel of alla tider-lista borta på RPS. 50 spel, i en enda video, som ska täcka all of time. Fullständigt orimligt i mitt tycke.

Det är, som ni förstår, dags för en vettigare, mer sansad lista. Så här kommer…

Ett urval av (halva) spelåret 2014 enligt Peder (och kanske någon mer)

I enlighet med mina tidigare nedslag i spelsummeringar är jag inte superintresserad av att bara lista ett gäng bra spel. Istället fortsätter jag enligt devisen “det är i detaljerna magin finns” (jag hittade på det nyss).

Without further ado:

Ett urval av nej förlåt, här är listan bara.

• 1. Halvårets mest onödiga nästan-köp: Twilight Struggle Collector’s Edition.
  En brädspelssamlares/krigsspelares våta dröm: ett av modern tids bästa spel i en utgåva med trälåda, upphottad karta och snajdiga nya kort, markörer och annat gött. Men, men, det är $165 för ett spel jag redan har. Och då har jag inte vågat räkna in tullen på det. Jag satt med en pledge till 26 timmar innan kampanjens avlutande, innan jag räknade lite på vad för annat jag skulle kunna köpa för de pengarna. Tobias lär bli glad över insikten.

 

• 2. Halvårets Shut Up & Sit Down-tipsar-så-jag-köper: Arctic Scavengers
  

  Dessa lirare har lyckats koppla ett järngrepp om flertalet av deras fans (plånböcker), där varje tumme upp från dem innebär ett köp för de som ser/läser recensionen. Fråga Erik @tengblad. Jag brukar tro att jag kan värja mig, men så kommer det där tipset som liksom passerar hjärnan likt en ninja och går direkt till Swedbank-kontot. Jag kollade upp precis inget mer än recensionen innan jag köpte spelet, vilket oftast är väldigt okaraktäristiskt av mig…

 

• 3. Halvårets Tobias-tipsar-så-jag-köper: FireFly: The Game
  Alltså, jag har en egen vilja också. Det är liksom bara lättare att låta andra vilja åt en. Först köper jag Blueprints helt baserat på Tobias “Peder, jag tror att Blueprints är helt up your alley”, och sedan lyckas han sälja in FireFly och första lilla expansionen nästan helt utan att anstränga sig. Jag äger ju redan Merchant of Venus, och har inte ens sett färdigt tv-serien. Ibland tänker jag att det vore enklare att lämna överförmyndarskap till dessa båda tipsmaskiner.

 

• 4. Halvårets finaste hyllvärmare: Red Winter: The Soviet Attack at Tolvajärvi, Finland, December 8-12, 1939
  

  Jag nämnde spelet redan i mars här på bloggen, och det har (naturligtvis) ännu inte blivit spelat. Men det är förtjusande i spelhyllan, och de gånger jag plockat fram papperskartan och dukat upp den på bordet bara för att titta på den. Nästa halvårsrapport kanske vi får se spelet i en annan kategori, men satsa inga pengar på det.

 

• 5. Halvårets minst begripliga frustration: Tash-Kalar: Arena of Legends med min fru
  

  De jävla Flare-korten hjälper ju inget! Den beiga förbannade faktionen är OP! Får man ha TVÅ Legendary’s på handen?! Min fru brukar ofta vinna i spel, men frustrationen jag då och då kan känna är ingenting mot våra första games av Tash-Kalar. Alla jag pratat med om spelet tycker att det är fint balanserat och välspelande, och jag vill så gärna tro att det är så. Så det måste vara min fru som är OP…

 

• 6. Halvårets Netrunner-insikt: Jag tycker om att förstöra och bränna ner saker
  

  När vi för vad som känns som evigheter sedan började spela Netrunner var vi många som kände att det var något lite smutsigt, lite fult över att döda runnern — speciellt när det handlade om att bränna ner hela kvarteret för att göra det. Nu kan jag nästan inte spela utan tre stycken Scorched Earth i mina corp-lekar. Som runner är det bästa jag vet att springa in och ta alla dina pengar för att sedan förstöra allt du har. Jag fnissar helst när jag gör det också, i smyg. Vem har jag blivit?

 

• 7. Halvårets mest motsträviga regelläsning: Suburbia
  Det är inte ett komplicerat spel. Men herr Alspach väljer att beskriva setupen i punkt 1 med att spelarna ska blanda och placera ut ett antal brickor och sedan föra resten av brickorna tillbaka till lådan, för att redan i punkt 3 be spelaren plocka några av dessa undanlagda brickor från lådan tillbaka in i spel igen. Sitter man och är småstressad, trött och hungrig är denna typ av regelbok det sista jag vill försöka ta mig igenom. Att sedan försöka förklara reglerna för mina medspelare, och on the fly få dechiffrera symboler, där går lite gränsen. Jag låter ett utdrag tala för sig.

  

 

• 8. Halvårets bästa fikarums-inflitratör: Love Letter
  Detta spel har naturligtvis förekommit i denna blogg tidigare, och jag tvivlar på att detta ör sista gången. Denna gång har spelet lyckats ta sig in i fikarummet (och kontoret) på mitt nya jobb, där jag och kollegan Johan vid varje ledigt tillfälle försöker förföra prinsessan i en hård kamp för kärlek. Det har gått så långt att rivaliteten börjat ta sig andra uttryck…

  

 

• 9. Halvårets bästa respektive sämsta kundservice: GMT Games / Funforge
  Det är aldrig roligt att behöva kontakta kundservice, och det är nästan ännu tristare att skriva en punkt om det i en halvårslista. Det blir ljusare i slutet av denna punkt, så håll ut. Jag kontaktade Funforge eftersom mitt då nyköpta Quantum kom med tärningar som såg ut som att de badat i margarin och lim.

  

  Inte nog med det så är tärningarna även buckliga och ojämna. Detta mail slängde jag iväg för nästan en månad sedan, och jag har ännu inte ens fått svar. Det var den trista delen av punkt 9. Den betydligt trevligare är (var?) när jag efter att ha packat upp komponenterna till A Distant Plain och inser att det saknas en liten beige cylinder. Ok, det var inte superroligt. Istället var det roliga att jag först fick svar samma dag på mitt beklagande mail till GMT:s kundservice, och sedan fyra (4!) dagar senare hade ett litet kuvert i brevlådan med en ny cylinder. Tummen upp för bäst service, snedrynkade ögonbryn för dålig sådan.

 

• 10. Halvårets minst medvetna minnesförlust, enligt min fru Karolina: Alla omgångar av Hanabi

  

  Jag låter Karolina klämma in sista punkten i listan, vilket alltså är hennes totala oförmåga att komma ihåg vad hon har fått för tips om sina kort i Hanabi. För er som inte har spelat spelet: alla spelare har varsina fem kort på handen, men håller dem utåt – alla vet vad du har för kort förutom du. Sedan ska spelarna samarbeta för att lyckas spela ut rätt kort, genom att exempelvis tipsa någon om att “de här tre korten är gula” eller “det här och det här kortet är tvåor”. Karolina har ingen som helst förmåga att komma ihåg vilka kort hon har när folk har sagt det. Vår gemensamma vän sade det bäst när han uppgivet och lite upprört konstaterade att “jag vet inte om jag har lust att slösa bort ännu ett tips på dig, bara för att säga samma sak jag sade för två minuter sedan”. Med alla hennes vinster – hon vinner över mig i allt – kan Karolina gott leva med att vara lite värdelös på något.