Månad: augusti 2014

Ni minns säkert inlägget då jag skrev att jag älskar mina ospelade spel mer än de spelade? Där nämnde jag bland annat Mage Knight, som tills i helgen hade legat ospelat sedan jag köpte det. I april.

I april förra året.

Aaaanywhoooo så tänkte jag att det för min självutnämnda titel som brädspelares skull kanske var dags att jag drar fram spelet och faktiskt gör det man gör med spel. Tittar lite mer på det.

Spelar det, jag menar spelar det!

Så, without further ado kommer…

Mage Knight Board Game the någon slags recension eller spelrapport

Vlaada Chvátil har gjort sig känd för sina ganska humoristiska regelböcker: Galaxy Trucker låter spelaren förstå att allt är viktigt men inget kommer kunna göras, medan Dungeon Petz innehåller några av de roligaste monsterbeskrivningarna jag har läst. Han anses även i allmänhet skriva pedagogiska regelböcker.

Mage Knights regelböcker (jodå, i plural) kan knappast räknas till någon av kategorierna. Likt flera av Fantasy Flight Games senaste utgivningar så medföljer det två regelböcker – en “walkthrough” för att stegvis ta sig igenom spelets intrikata mekaniker, och en för regelreferens. Problemet med dessa, i kontrast till FFG:s alster, är att ingen av dem är komplett. Man måste konstant växla mellan de båda för att slå upp någon av alla (någon av alla) de frågor som kommer upp under en spelomgång. Och det är en hel del man måste förstå för att överhuvudtaget kunna ta sig fram och göra något vettigt i spelet, för att inte nämna alla små ikoner för olika modifiers fienderna kan ha som påverkar ens chanser. Det är ett monster att lära sig.

Med det sagt, och med grunderna i spelet under sig, så är det ett både otroligt spännande och spelmekaniskt intrikat och intressant spel. Varje spelare – i vårt fall jag, Anton och Bella – axlar rollen som en kraftfull Mage Knight, en slags divig magiker-krigare som maktgalet härjar runt och dödar andra magiker, bränner ner kloster och plundrar gruvor. Då och då kanske man även handlar med bybor och hjälper varandra, men låt oss inte vilseledas av några få godhjärtade handlingar.

Allting man vill åstadkomma i spelet görs med hjälp av de kort man har på handen eller bordet, vare sig det är att röra sig över landskapet, frammana kraftfulla magier eller skicka hejdukar (det är ett ord jag väljer att använda) mot de många faror som lurar i natten (jag fortsätter tydligen med det här språket). Det är, vilket regelböckerna hintat om, mycket att tänka på när man planerar sina turer, men eftersom det är det för alla spelare så kan man sitta och planera ut sina drag under tiden som ens med/motspelare utför sina.

Spelet rymmer hela tiden löftet om storhet och rikedomar, om du bara vågar ta lite stryk (skadekort som snart fyller din lek) och kan tänka lite långsiktigt. Inget “jag tar det försiktigt och bygger upp mig innan jag ger mig ut på de stora äventyren” här – Anton och Bella visade snabbt vägen genom att dra på sig nästan dödliga skador redan första rundan i spelet, eftersom det också innebar snabba uppgraderingar och gott rykte (vad vi alla kämpar om till vardags, tänker jag).

På tal om planering och långsiktigt tänkande. Vi var tre spelare, ingen helt ny till reglerna, och vi började spelet runt halv ett på dagen. Vägen från detta…

till detta…

…var en färd som tog oss till nio på kvällen (med en timmes matpaus) att spela. Vi tar det igen.

Det tog oss cirka 7½ timme att spela den Full Conquest vi tagit oss an. Det är möjligt att vi inte är de snabbaste spelarna i världen, men det är ändå en enorm best till spel som kräver att man avsätter en hel dag för att överhuvudtaget ha en möjlighet att gå igenom ett scenario. Emil, som hålögt stirrar på mig när jag säger att jag inte orkar med Twilight Imperium, kan för sitt liv inte begripa hur jag resonerar när jag ändå påstår att dessa 7½ timmar var några av de bäst spenderade jag gjort i brädspelsvärlden.

Vad som särskiljer Mage Knight är att jag aldrig under dessa timmar upplever dödtid. När Anton utför sina handlingar sitter jag svettandes för att försöka planera mina tre nästkommande turer. Jag har aldrig tråkigt i spelet, trots sina långa turer och ibland komplicerade interaktioner.

Dessutom, och kanske viktigast: jag upplever aldrig tävlandet i spelet som…ja, tävlande. Jag vet att vi spelar för poäng i slutet, att vi konkurrerar om de olika enheter, magier och avancerade kort vi kan komma över. Men det känns aldrig som att jag bryr mig om annat än att själv utforska världen, erövra magikertorn och roffa åt mig kunskap. När vi sedan har upptäckt någon av de stora städerna måste (eller vill) vi samarbeta för att lyckas ta ner de nu betydligt svårare monster som vistas där. Även här får vi olika mycket poäng, men det är lika mycket en gemensam erövring som det är en tävlan om poäng.

Vi spelar mot varandra, men det känns aldrig riktigt så.

Nu går det naturligtvis att spela med PvP-regler och aktivt gå ut för att döda varandra. Jag misstänker att Emil skulle älska det, och jag får kanske skäl att återkomma till denna recension när han huggit mig i ryggen om vi får chans att spela detta tillsammans, men som det känns nu så kan det här vara ett av mina absoluta favoritspel i samlingen. Nu sysslar jag inte med betyg, men…

*för mig alltså. Spel som jag nyligen testat för första gången, det betyder inte att de är nya för den sakens skull.
Då de flesta av er är tillbaka på arbetsplatser och liknande blir det bara text, så ni problemfritt kan prokrastinera utan att chefen märker något.

Russian Railroads

Jag älskar att bygga. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag älskar att bygga.
Bara en gång till. Jag. Älskar. Att. Bygga.
Så en chans att bygga på den Transsibiriska järnvägen (den mest episka av järnvägar) säger i alla fall jag inte nej till.

Spelet går ut på att placera arbetare för att få ut så mycket järnväg du kan ur dem (precis som på en normal arbetsplats alltså). Du börjar med räls gjord av lakrits (om färgvalet betyder något) – det säger ju sig självt att det inte ger några poäng. Om du inte ska till Kiev vill säga. Men i alla fall. Du bygger ut den lite grann och köper ett fräsigt tåg. När du når tillräckligt långt med din lakritståg får du tillgång till räls av aluminium. Mycket bättre än lakrits, nu kan det börja bli poäng! Dock måste du komma ihåg att aluminiumrälsen inte får gå om lakritsrälsen. Vem vet vad som kunde hända då? Så du fortsätter bygga ut lakritsrälsen, och vips kan du bygga chokladräls! Den är värd dubbelt så mycket som aluminiumrälsen, men får på samma sätt som tidigare inte byggas framför den enklare varianten. Den ivrige byggaren kommer sen att få tillgång till räls av trä och slutligen räls av is. Där pratar vi poäng!

Riktigt så långt kom vi inte när jag spelade. Chokladrälsen hade kommit in i spel, men så mycket mer än så hanns inte med. För tro inte att spelet bara handlar om att bygga räls. Du måste ha tåg som kan köra på den också, annars blir det inga poäng. Tågbrickorna kan också vändas, och blir då fabriker, vilka kan hjälpa dig i ditt arbete. Något annat som hjälper dig är ingenjörer. Ingenjören är en privat arbetsplaceringsruta, det vill säga du har en helt egen del av brädet där du kan få utföra något som de andra spelarna inte får.

Som vanligt i sådana här spel finns det många sätt att ta poäng, och jag tycket att de balanserar sig riktigt bra. Bortsett från ingenjörsbonusen i slutet. Det är ju inte som att ingenjörerna är värdelösa för spelaren, så jag ser inte riktigt motivationen till den bonusen. Men i övrigt har jag inget att klaga på. Den som gillar att placera arbetare och bygga järnväg kommer få ut mycket av det här spelet.

 Francis Drake

Alla vi som med stor glädje spelade Colonization i vår barndom vet vem Francis Drake var. Brittisk kapare som var nummer två att segla ett helt varv runt jorden. Han plundrade för det mesta spanska skepp (som i sin tur hade plundrat Sydamerika, så rätt åt dem). Då han var godkänd av kronan delade han och den engelska Drottningen på allt han korpade åt sig. År 1580 blev Drottningens del av hans byte större än resten av hennes intäkter tillsammans. Men nu slutar vi rota i historien på Wikipedia och går in på spelet istället.

Spelarna är brittiska kapare som gör sitt bästa för att roffa åt sig så mycket de kan i den Karibiska övärlden. Tre resor genomförs, där varje börjar med en promenad i hamnen. Här spenderar du ut dina resurser på att köpa arbetare och kanoner, uppgradera ditt skepp, anställa t.ex. en amiral eller spion. Allt för att få fördelar på haven. Helt oväntat är det så att allt det där du vill ha vill förmodligen också dina motspelare ha. Och det finns inte nog till alla, till exempel kan ju drottningen bara ha en gunstling.
Då det gäller att lägga vantarna på de saker du vill ha innan någon annan gör det. Allt ligger upplagt på en snitslad banna i hamnen och den som är först framme är den som får det. Men av någon anledning kan inte kaparkaptener backa. Det har väl något med medvind att göra. Du kan alltså hoppa över hur mycket du vill för att vara först till det du verkligen vill ha, men sen kan du inte gå tillbaka och köpa något du tidigare skippade. Och det är mycket du behöver, för resurserna bestämmer vad du kan göra. Mat avgör hur långt du kan segla, antal mannar och kanoner bestämmer hur mycket du kan plundra. Och spelet vill verkligen att du ska göra så mycket som möjligt. Helst allt. Hela tiden. Du får poäng för nästan allt du gör, men ju fler olika saker du gör, desto mer bonus får du. Det är alltså bättre att plundra både en stad, ett fort och ett skepp, än att bara ta tre skepp.

Din shopping påverkar inte bara vad du kan göra, den kan också rigga spelplanen. Vissa rekryteringar kan bestämma hur starka de plundringsbara forten och båtarna är. Dels kan du göra dem du tänker attackera svaga, och biffa på de som du lämnar till dina motspelare. Eller så kan du göra som jag gjorde, och låta skeppen bli jättestarka och själv strunta i att attackera dem. För det är som sagt hård konkurrens om alla resurser. Min vana trogen satsade jag på något helt annat än mina motspelare. Så när de var ute och plundrade och bombade Spanjacker, seglade jag lugnt runt och lurade av lokalbefolkningen tobak och socker. Och spelet visade sig så pass balanserat att det ändå blev riktigt jämt i slutändan. Jag gillar verkligen när spel inte bara har en given väg du måste ta för att kunna vinna.

 Resistance Avalon

Jag ska inte spela sådana här spel. Om du ser att jag är på väg att göra det, se mig djupt i ögonen och säg

“Nej, det blir inte bra.”

Jag har spelat Resistance tidigare, och det var inte min typ av spel. Att sitta och rent ljuga för sina motspelare ligger helt enkelt inte för mig. I min värld är det en så stor skillnad på lögner och att dölja sanningen.
Jag tänkte att Avalon, med sina olika roller, skulle vara roligare. Merlin vet vem ondingarna är, men om ondingarna får reda på vem Merlin är vinner de och så vidare. Helt klart en förbättring, en extra kryddning för resistancespelare.

Men jag är fortfarande inte en sån.

Jag är en jävligt gnällig person, det kan jag erkänna. Jag älskar att kritisera och raljera över saker som vore de mina sista ord i livet. Och idag ska jag gnälla om gnäll! En sådan lycka! Ämnet för dagen är: “Hur vi tror att vi vet och kan bäst för att vi identifierar oss med en subkultur” eller “Jag spelar, därför är jag 1337”. Häng med!

Vad är problemet egentligen?

För att förstå problematiken måste vi bege oss på en resa bortom tid och rum. Året är 1746, Internet har precis uppfunnits och det är en helt vanlig dag på en helt vanlig arbetsplats.

#1 “Syntax error!”

#2 “Command null!”

Men allt är inte som det brukar vara. Konversationen styrs oväntat in på den privata sfären.

#1 “Så vad gör du när du inte jobbar med data?”

#2 “Jag spelar brädspel.”

#1 “Jaha, typ Monopol och så? Jag spelar Monopol ibland. Och Risk. Det är jäkligt kul faktiskt, men jag gör det för sällan.”

#2 “Alltså du borde testa att spela ett riktigt spel istället. Monopol, det är bara skit.”

#1 “Jaha, ja det kanske vi skulle göra nån gång.”

#2 “Absolut! Det kommer bli den bästa kvällen i ditt liv.”

Det här är ett stycke som representerar att tiden går:
Tiden går, #2 befinner sig på en plats tillsammans med likasinnade.

#2 “Alltså, varför är det ingen som fattar brädspel? Jag snackade med en kille på jobbet i förra veckan och han bara: Jag spelar Risk och Monopol.”

#3-6 “Hahaha. Hoppas han dör.”

#2 “Haha. Syntax complete!”

 Samtidigit hos #1

#1 “Hahaha! Åh jag har så roligt! Jag väljer att köpa Vasagatan.”

#1s familj “Skada! Men det gör inget för det är kul ändå.”

Precis efteråt hos #2

#2 “Nog om min fåntrattiga fåntratt till kollega. Vad ska vi spela?”

#3 “Något med matematik!”

#4 “Något med tärningar!”

#5 “Något utan slump!”

#6 “Något tematiskt!”

#2 “Men det är ju fyra önskningar på en gång. Det går ju faktiskt inte.”

#3-6 “Nej, det gör det inte. Vi får dela upp oss och sätta oss i varsitt rum så att vi inte stör varandra.”

#2 “Ja, det måste vara tyst och svalt för #3 och #4. Och det behövs ett 5×5 meter stort bord för #4 och #6. Jag personligen kommer att se till att alla regler följs.”

#2-6 “Hahaha vi har roligt!”

Slut.

Ursäkta, men jag fattar ingenting

Sensmoralen av den här historien är att gäjmerz per generellt är de lipigaste av sillar och bara vill ha roligt på sina villkor. Vilket inte nödvändigtvis är så konstigt. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att samma g4m3r$ också missionerar, on the daily, för att “folk” ska spela mer spel. Och då är det viktigt att det är de som får välja spelen. För annars kan det bli fel. Och vi vill ju inte att någon ska ha roligt på fel sätt. No, sir.

Och jag pratar inte om att förbjuda legitim kritik eller om att censurera någons åsikter, men jag tycker att en fin tumregel är att om det enda en har att säga om någonting är negativt, så går det alldeles utmärkt att vänta tills någon frågar efter ens åsikt. Undantaget den här bloggposten såklart. Det är inte kommunistiska kejsardömet Trinidad vi lever i (whatever, jag spelar inte krigsspel).

Jag är inte helt säker på att det blev tydligare

Att ständigt kritisera människor för att de spelar ett spel som inte räknas som ludologisk haute couture (jag blandar begrepp hur FAN jag vill) bidrar inte, föga förvånande, till att skapa en välkomnande miljö. Det enda det bidrar till är att skapa ett rum där en grupp människor kan sitta i en ring och högljutt beklaga sig över problem som de egentligen inte vill lösa:

“Varför är det så få kvinnor som spelar spel?” (Det är det inte)

“Varför vill inte min familj spela spel med mig?” (Det vill de)

“Varför vill ingen spela bra spel?” (Ännu en gång: det vill de)

Den enda frågan de borde ställa sig är:

“Varför är det ingen som tycker exakt som jag gör, och vill göra exakt det jag tycker är roligt, exakt när jag vill göra det?”

Och här är svaret:

För du vill inte ändra på dig, du vill bara gnälla. Och lägga över ansvaret på alla andra.

(Undantaget den här bloggposten. Det är inte Nazi-Ryssland vi bor i. Igen; krigspel – inte min grej).

/*

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en gammal tv- och datorspelare, och att mina erfarenheter från de analoga spelen i sammanhanget är väldigt begränsade. Jag säger detta eftersom jag ämnar yttra mig lite grann om hur dessa båda världar ser ut i förhållande till dess kvinnliga spelarbas, och jag kommer kanske inte helt ha backning för det. Eftersom jag inte längre studerar tar jag mig friheten att gå lite crazy och dra förhastade och ogrundade slutsatser, baserade i en smula “det känns som” och några “jag har då inte sett detta”.

Jag, min fru och vår vän Amanda var på Sydcon förra helgen, där jag som bekant deltog i nordiska mästerskapen i Netrunner. Samtidigt pågick en del turneringar i Magic: The Gathering, och vi uppmärksammade hur pass få kvinnliga spelare det var i dessa båda spelen – av de 48 deltagarna i Netrunner-turneringen var det precis noll kvinnor. I vår Örebro-grupp har vi i nuläget en kvinnlig spelare, och jag har under andra turneringar stött på två andra. Varför är det så? Varför är det så få kvinnliga spelare – För. De. Finns. – som väljer att spela dessa kortspel på turneringsnivå (om vi kan prata om en sådan)?

Kvinnliga tv- och datorspelare har länge fått utstå en hel del skit, vilket även mina vänner intygar – Amanda spelar oftast MMO:s med uteslutande sin familj, och Frida “står ut med” den skit hon får i DOTA 2. Klimatet i onlinespel är inte alltid det sundaste även för män (DOTA 2 och Call of Duty-serien, jag tittar på er), men kvinnor är utan tvekan en mer utsatt grupp där. Där får de inte sällan höra att de inte kan eller är värdelösa just för att de är kvinnor. I de brädspelssammanhang jag har varit har det aldrig ens antyts att en kvinnlig gamer skulle vara sämre än en manlig. Där jag tidigare pratat om det stigma analoga spel hade i min ungdom tycker jag här och nu se det rakt motsatta när det gäller kvinnor och spelande. Som tv-spelare var det ofta svårt att få mina kvinnliga vänner att spela med mig, men i princip alla jag känner spelar gärna och ofta brädspel med oss.

Detta för oss åter till turneringen på Sydcon. Både Amanda och Karolina, som egentligen mest var där för min skull, tyckte att stämningen och känslan mellan folk där var så pass härlig att de båda nu vill att jag lär dem spelet lagom till nästa års nordiska mästerskap. Vilket får mig att återigen undra: är det så att kvinnor specifikt är mer välkomna i de analoga spelsällskapen, eller är dessa sällskap överlag mer välkomnande för umgänge än vad de digitala är? Där DOTA-spelare vrålar på varandra att dra åt helvete, verkar inte kort- och brädspelare vara fullt så aggressiva och defensiva i sin hobby. Jag har pratat om det tidigare, men aldrig egentligen dragit kopplingen till hur kvinnliga spelare upplever det. Kanske är denna hobby mer välkomnande och mindre könsligt territoriell än den digitala motsvarigheten?

Så åter till min tidigare fråga: varför spelar så få kvinnor i dessa kortspelsturneringar, om de i övrigt har en framträdande plats i hobbyn i stort? Min utförliga och omfattande forskning i ämnet talar för att det handlar om bilden av dessa turneringar, vad de är och vad de lockar fram hos folk. Damerna i mitt sällskap blev positivt överraskade av hur pass avslappnat, gemytligt och inbjudande – långt ifrån de digitala spelens karga onlinevärldar – det var. Allt som behövdes var att de följde med och satt ned med oss spelare för att upptäcka detta.

@ceetee2001 här i forumet har startat en liten “Netrunner för nybörjare”-grej, där man som ny i spelet kan träffas utan att känna sig dum och okunnig, för att spela och lära sig. Det här tror jag är en ypperlig väg att gå, och en som kan locka fler kvinnor att spela dessa spel.

För även om (som forskning visat) analoga spelsammanhang är mer inbjudande mot kvinnor än deras digitala motsvarigheter behöver vi bli lite mer heterogena, lite mer blandade.

Inte minst för att det skulle innebära att både min fru och min bästa vän spelar det spel jag älskar mest.
Jag skulle aldrig behöva spela annat.

Bara Netrunner.

Bara bara Netrunner.

Hybris Nemesesis är ett sjukdomstillstånd där du bär med dig din värsta motståndare till alla spel du spelar; tron att du kan lyckas med mer än du förmår.

“Det är nog inga problem att hålla hela Asien”
“Nog ska jag kunna få till tre resor till på fem rundor”
“Om bara rätt tärning kommer kan jag få både färg och stege till bygget”

Vissa av oss har ett bra förhållande med sin hybris, en del kanske till och med har lärt sig dra nytta av den, medan andra gång efter annan blir lurade i fördärvet av den. Själv ligger jag någonstans i mitten. Min hybris blommar upp då och då, och ställer till en hel del problem, men jämfört med tidigare har jag den i ett stramt koppel.

And stay there!

Min hybris syns inte till så ofta i konfliktspel, tvärt om kunde jag nog ibland behöva den för att ta lite fler risker och inte vara så ofördelaktigt defensiv. Men konflikter är ju som alla trogna bloggläsare vet inte min starka sida. Som jag nämnt tidigare gillar jag att samla, bygga, uppgradera och klara mål, både i verkligheten och när jag spelar spel. Jag vill också försöka optimera mitt spelande för att utnyttja alla resurser optimalt. Det är då hybrisen vaknar till liv. Jag lockas att med elvastegsplaner och synergieffekter försöka krama ur varenda lite VP korten kan erbjuda. I tron att jag har kontroll på min hybris märker jag inte att den slitit sig, och nu viskar hopp i mitt öra om den där perfekta brickan, kortet, tärningsslaget som får alla bitarna att falla på plats. Men som aldrig kommer.

What do you mean there’s no more tiles?!

För hux flux är spelet slut, och där står jag med fem halvfärdiga projekt som inte ger några VP alls. Om du gapar efter mycket är det någon annan som äter din kaka.

Cookie?