februari 2015 – Allt på ett kort

Publicerad den 23 februari, 2015 av Emil — Lämna en kommentar

På stranden.

Jag ska förflytta mig till andra breddgrader i en vecka eller så. Och som ni vet innebär “andra breddgrader” också “inga spel”. Men det ska bli ganska skönt. Bara njuta av att vara liksom. Inga konstigheter.

Inga konstigheter alls.

Publicerad den 16 februari, 2015 av K.J. — 2 kommentarer

A L C H E M I S T S

Den här gången blir det inte ett så långt inlägg, för min lediga tid (inklusive den jag tänkt lägga på att skriva det här inlägget) har gått åt till att spela Alchemists.

I’m not mad, i have a diploma!

När jag varken fick det i julklapp eller när jag fyllde år, tröstade jag mig genom att ge det till mig själv i födelsedagspresent.
Tack så mycket!

De som lyssnat på podcasten vet att jag gillar det här spelet skarpt, så jag tänkte inte gå in på det närmare här. Nu när jag har fått spela det lite mer så är det bara en grej jag saknar; varför finns det inget enspelarläge? För utom Chrononauts har jag aldrig haft en sådan lockelse att spela ett brädspel alldeles själv. Men det ska nog gå bra att ljuga ihop ett eget spelläge.

Bara jag och kitteln…

Publicerad den 9 februari, 2015 av Emil — Lämna en kommentar

El Terrible!

Om man klickar blir den större!

Publicerad den 5 februari, 2015 av Peder — 2 kommentarer

Att vilja mer än man kan, del 2

Nu var det ett tag sedan jag figurerade här på bloggen, så jag tänkte lite snabbt påminna er läsare om vem jag är: jag älskar idén med spel lika mycket eller mer än jag älskar att spela spelen. Om detta har jag tjatat till leda.

Detta har gjort att jag varit väldigt snabb på att köpa spel jag älskar idén med, spel som jag nästan vill ha framme och uppställt hela tiden oavsett om det spelas eller inte. Men det har också gjort att jag köpt spel utan mycket tanke på huruvida jag kommer få/hinna spela dessa inom en överskådlig framtid.

Ett snabbt öga i diverse onlineforum och –grupper visar att jag så klart inte är ensam. Bild efter bild på folks senaste “skörd”, där man inte sällan köpt på sig fem-sex spel per gång. Jag dömer ingen, jag älskar känslan av att öppna ett paket och plocka ur ett antal underbara (?) spel ur sin plast, dofta på kartongkartorna och organisera komponenterna i fina små ziplock-påsar eller Clas Ohlson‎-lådor. Men vad betyder spelen i längden om jag inte spelar dem? Av de 13 spel man ser i bloggbilden längst upp har jag spelat 7 av dem – och endast 4 av dem fler än en gång. Hur kan jag prata om spelens sociala funktioner, om dess förmåga att skapa spännande interaktioner, om jag nöjer mig med att fylla mitt ha-begär och mina bokhyllor? Om jag låter mina umgängen färgas mer av min spelsamling än tvärtom?

Dessa funderingar har gjort att jag saktat ner lite i mina spelinköp, och dragit ner på tiden jag spenderar letandes efter det “nya heta”. Jag vill skapa en balans mellan nöjet att köpa och äga spel, och nöjet att umgås med folk kring ett spel. Detta kan låta trivialt, men för mig har köp-hetsen (om vi vill använda oss av löpsedelstext) gjort att jag många gånger fått tunnelseende i två bemärkelser: med alla bra spel i horisonten är det svårt att peppa på de jag redan har, och; med alla ospelade (och säkert underbara) spel i min egen bokhylla är det svårt att peppa på mina vänners nyköpta spel. När jag släpper fokuset på spelen lite grann är det, finner jag, betydligt lättare att bara “go with it” och spela det som känns roligast för stunden. Att låta stunden, umgänget och stämningen diktera vad vi gör.

Vilket, efter detta Världens Längsta Intro™, helt oavkortat leder mig till insikten om att jag inte borde ha väntat så länge med att spela Battlestar Galactica istället för att envisas med att mitt Dead of Winter nog är coolare, och att Russian Railroads är det perfekta Eurospelet jag inte själv måste äga. Att det är betydligt roligare att fråga sig “vilka spel fungerar perfekt med dessa underbara människor?” än att fråga “vilka människor fungerar perfekt för detta underbara spel?”.

Att kunna välja personer efter spel — Perfekta människor för underbara spel?

Jag har så klart inte slutat intressera mig för nya spel, eller slutat småfnittra lite när Tobias (eller någon annan) uppdaterar sin “Kommande spel”-lista. Men jag är kanske på väg att bli lite mer eftertänksam och uppmärksam på varför jag vill ha eller spela ett spel än tidigare.

Det är en skön känsla.

Publicerad den 2 februari, 2015 av K.J. — 1 kommentar

Tema Monopol

Jag brukar säga att du inte ska hata det du inte gillar, utan älska det du tycker om.
Men ibland måste även jag få släppa ut lite ilska.

Det händer att företag som lyckats förvärva en licens fått den briljanta idén att göra ett brädspel av det. Vissa av dem gör jobbet på riktigt och skapar ett spel som passar i universat de har licens till, såsom Spartacus, Firefly, Sons of Anarchy, Witches och X-Com. Lord of the Rings, Game of Thrones och Star Wars har alla LCG som säkert är trevliga för den som har ork, tid och pengar nog att spela dem. Marvel Dicemasters tärningar är bland det smaskigaste jag sett i brädspelväg, och H.P. Lovecrafts verk har fått så mycket liv i den fysiska spelvärlden att jag ofta glömmer bort att det finns litterära förlagor.

Men om du nu har en licens men saknar cerebrala färdigheter över en sprucken gråsten, och ändå vill krama fram ett bräädspääl? Gör det lätt för dig, gör Monopol.

Det var av misstag jag råkade hitta detta svarta hål på spelkartan. Jag såg Metallica Monopoly på The Worst Things For Sale och tänkte; “Det här måste vara det dummaste spelet jag sett.” Men en känsla i maggropen fick mig att tvivla på mitt resonemang. Jag tog på mig att, om inte gå till botten, så i alla fall doppa ena stortån (den vänstra) i den nattsvarta ocean som är Tema Monopol.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte spelat någon av spelen, men jag tror inte det är ett problem i det här fallet. Jag har egentligen inget emot Monopol som spel, men om ett spel ska ha ett tema så ska det ha en trovärdig koppling till spelmekaniken. Vilka av följande teman får dig att tänka på tomtförvärv?

Dataspel

Okej, med tanke på Mario Kart, Smash Bros. och liknande inavel i Nintendos stall så kan jag acceptera Monopol i deras värld.

Jag förstår att “Monopol Hyrule” inte är ett lika säljande namn, men jag kan inte låta bli att tro att Link här har lagt svärdet på hyllan och försöker stoppa Ganon med en Triforce av Girighet, Makt och Korruption.

Kom igen, skulle Ryu och Ken lagt handskarna på hyllan och låtit finanserna bestämma utgången? Blir Blanka sur om han inte får Elverket?

Sport

Ett boxningsspel baserat på Muhammad Alis karriär skulle kunna vara riktigt intressant. Men hur i hela friden skulle det funka med spelmotorn från Monopol?

Likheter: I både Monopol och Nascar förflyttar de tävlande metallbitar på tok för många varv runt en bana, och det roligaste som sker är om någon kraschar spektakulärt.
Olikheter: Allt annat.