Kategori: Blog

Ibland vill man sitta över en hel helg och spela, eller återkomma till samma spelomgång igen och igen. Men ofta i vår hektiska femtonsekunderstillvaro finns inte alltid den tiden. Ett snabbt spel för att bli av med den värsta abstinensen är tyvärr mer tidsenligt. Men det ska inte bara gå snabbt att spela, det måste gå snabbt att ställa upp och vid behov kunna förklara reglerna till. Och det måste ha ett tidsbestämt slut. För det finns spel som ser korta ut, men som kan hålla på i princip hur lång tid som helst. Som Fluxx eller Zombie dice, där en omgång (teoretiskt sett) kan hålla på i oändlig tid. Har du en finit mängd tid till ditt förfogande och vill komma i mål så är den typen av spel ej att föredra.

Det förvånade mig hur många andra det var som också fängslades av spelet som gör tärningssamlande till arkitektur.
I Blueprints får alla spelare varsin ritning som visar hur sex tärningar ska placeras. Av 7, 8 eller 9 (beroende på antalet spelare) slagna tärningar väljer du en, placerar den dolt på ditt bygge (den måste ha lika eller högre värde än tärningen den placeras på). Sen drar och slår du en ny tärning för att ersätta den du tagit och turen går vidare till nästa spelare. När den siste spelaren placerat sin sjätte tärning är den rundan slut och alla visar upp sina byggen.

Finns en ritning måste den såklart följas! Eller?

Poäng delas ut om spelaren lyckat följa ritningen och efter hur materialen använts (det finns fyra). Spelarna med flest poäng får VP efter guld-silver-brons-principen. Extra VP kan fås om spelarna lyckats med stege, ovanligt högt bygge, etc. Detta upprepas två gånger till med nya ritningar. Flest VP vinner. Enkelt, smidigt och med en mekanik som gör alla spelare intresserade av alla slagna och tagna tärningar.
I tvåspelarläget får spelarna dels välja en tärning till sig själva och sen välja en tärning som tas ur spel. Har du koll på vad din motspelare behöver kan du vara en hjulkäpp utan att själv behöva få in tärningen i ditt eget bygge. Hög bara-en-gång-till-känsla.

Eight-Minute Empire Legends är en uppgradering av originalet som ger dubbelt så mycket imperiebyggande! I alla fall tidsmässigt. Varje spelare får 9, 11 eller 13 (beroende på antalet spelare) pengar och en handfull styrkor i form av träkuber att placera ut på övärlden som agerar spelplan. De turas om att tillskansa sig kort, efter modellen att kort är dyra när de dyker upp och sjunker i pris allt eftersom billigare kort tas. Dessa kort kan ge fler styrkor på brädet, möjlighet att flytta dem du redan har, bygga slott, etc.

Ett litet imperium är också ett imperium!

När alla spelare samlat på sig 8, 10 eller 11 kort (åter igen beroende på antalet spelare) är det slut. Poäng rakas in efter antal områden spelarna dominerar och eventuella specialkort.
Med två spelare placeras tio neutrala styrkor ut på brädet som gör det lite trängre och ökar friktionen mellan spelarna. Det är så skönt att se spel som tänker på sådant!
Till skillnad från Blueprints kan du se vad dina motståndare har för kort och kartplacering, vilket gör det lättare att spekulera i vilka kort de är ute efter. Men ska du ge upp korten du vill ha, bara för att sabba för en motståndare?

Avslutningsvis måste jag nämna Allt på ett kort. Nu talar jag alltså inte om butiken, utan om spelet. Den snygga tärningsfrossan där allt bokstavligen talat får plats på ett kort. Tärningar slås och placeras en efter en för att maximera poängen. Perfekt för den väldigt tidspressade, som uppvärmning eller något att ta fram för att fördriva tiden medan en motspelare rider ut sin analysis paralysis.

Regler, bräde och (när spelet är över) tärningarna – Allt på ett kort

När vi nu så sakteligen lämnar vinterns sista månad och börjar känna solens bleka, sjukdomsframkallande tentakler över våra likmaskfärgade kroppar kan vi också kallt räkna med att speltiden för våra mer ljusskygga spel helt naturligt kommer att reduceras som ett moderat väljarstöd. Vad passar väl då bättre än att kravla ur grottorna och ut på soliga fält i samma universum som grottkrälarspelens okrönta drottning? Jag talar givetvis om Descent. Vilket i sin tur gör att jag givetvis talar om BATTLELAWRRRR! Och tredligen givetvis talar jag om andra versionen av nyss nämnda spel. För första versionen… Meh. Plus att det inte går att få tag på längre sååååatteh.

Först några ord om Descent. Att hitta någon som vill spela Descent är i princip som att försöka titta på Bring it on, ingen vill göra det för att de har dålig smak. Men Battlelore är en annan historia. Nämligen historien om generic humans #2 versus emo-demons #1. Så universumet är Terrinoth och spelsystemet är command and colors, berömt genom sin medverkan i Memoir ’44. Men istället för att ha någonting med Descent och eller hitler jugend att göra så ska man fösa för evigt namnlösa kreatur hit eller dit beroende på vilka kort man har på handen och vad ens uppdrag är. Och det är FINGERLICKING GOOD! Det finns bara ett klagomål med det här spelet och det tar jag i slutet så ni får en riktigt go sån Lars von Trier-knut i magen när ni slutat läsa, för det är ändå en ganska stor gripe. Eventuellt.
Men först:

Le good stuffs

Varje gång jag har spelat Battlelore har det varit som en end boss battle på ett gammalt Nintendo, där båda suttit och vibrerat av återhållen energi för att minsta lilla oförsiktiga rörelse kan resultera i att den mest genomträngande av åttabitarstoner får ett obegränsat solo som en odé till ditt misslyckande. Med skillnaden att istället för freeze frame får du någon som vinstonanerar i två minuter. Spänning: check!

Frustrationslevel is 9000

Vi är alla självplågare innerst inne och om ni är duktiga små interwebzapor har ni följt länkarna ovan och vet numer vad command & colors innebär. Betänk då följande: du behöver gå till mitten, för där finns det VPs att snaska på. Men din starthand består bara av flankkort. Vad gör du då? Enligt Chris Tannhauser flyttar du dina styrkor från flankerna mot mitten och hoppas på bättre kort. Men du får inga bättre kort, du får bara fler flankare, och nu har du inte ens soldater där. Tack Chris. Du suger. (Chris är awesome och strategin är egentligen ganska solid. Men det är fortfarande segt att dra fel kort).

Spelzing the spelz

Okej så hur ser en omgång ut då? Helt jävla hysterisk ser den ut. Jag brukar vara lite avvaktande till tvåspelarspel eftersom den sociala aspekten läggs i en kryokammare till förmån för ett djupt rotat gemensamt hat för varandra. Så även i BATTURULAWURU. Men det är ett socialt hat. Även om strategin är viktig vägs de mest välplanerade attacker upp av statistiskt omöjliga tärningsslag och sadistiskt överraskande fuck you-kort (take-that räcker liksom inte riktigt till, det här är kort som är genialt vedervärdiga men så välbalanserade att ingen kan anklaga dem för att vara slumpartade). Samtidigt som de mest lyckosamma av tärningsslag och samlagnaste av kort inte kan rädda dig från traumat av att behöva tänka själv, med din hjärna. Det resulterar i ett spel där du måste tänka tillräckligt mycket för att sätta ner thinnerburken mellan tärningsslagen men också en upplevelse som inte kräver att du stänger av blodflödet till alla organ under halsen för att få ut så mycket som möjligt av din omgång. Vilket betyder trashtalk. Ljuvt, underbart, arsenikhonungsdoftande trashtalk. Det högsta betyg ett spel kan få.

Baby got back

Men så är det det här med baksidan. W0t ez eet? Det är lite oväntat arméerna. Inte för att de är dåliga. Det är snarare ett mindre mirakel hur FFG har lyckats vrida fram intressanta faktioner ur något så undernärt som människor och andra människor. Men jag vill ha mer. Alltså typ supermycket mer. Minst, MINST, två faktioner till och ett overlord-scenario som inte kräver att jag köper två grundboxar till. Och fler enheter, tack. Och kanske hjältar. Men hittills har det varit tyst som i huvudet på Kristina Winberg om extra goodies. Missförstå mig inte, man får en hel del kött i grundboxen och det är ju redan dubbelt så matigt som Memoir ’44.

Men ändå.

MER!

Mycket MER.

BATTLEMER!

 

/*

 

Ni vet den där känslan när man har beställt och fått hem ett helt gäng nya, fina, fräscha och underbara plastfickor.

Det är plast inslaget i plast ni ser på bilden. Man har alltså lagt in plastfickor inuti andra plastfickor. Meta-fickor.

Ni vet den känslan?

Känslan av att öppna påsarna med fickorna, tömma ut dem på bordet och känna hur det vattnas i munnen/fingrarna av tanken på att få dra på dem över de sköra små spelkorten.

Och!

Och ni vet den där känslan när man äntligen får plasta in de nyaste Netrunner-korten, de som legat en vecka helt utan plastenfickans omhändertagande och inbjudande famn. Det är en intim upplevelse, att få placera korten i de blå och röda fickorna, att få se korten leva upp till den potential de alltid haft men inte vågat visa. Det är nästan så man vill ta en sensuell selfie.

ELLER!

eller

den där känslan av att ha plastfickor på spelkort som aldrig någonsin kommer att nötas tillräckligt för gemene man att befoga det.

Den där känslan av att de flesta inte vet hur oumbärlig plastfickan är även på de korten, att de inte vet att alla kort en dag får den där förbannade vinfläcken på sig. Känslan av att de inte vet bättre.

Men vi vet.

Vi vet, vi förstår, att våra älskade spel inte är något man bara köper nytt om någon av delarna går sönder. Vi vet att skydda. Men vi vet också, naturligtvis, att plastfickan är så mycket mer än bara skydd. Netrunner går från att endast vara ett, om än fenomenalt, kortspel till att bli en ritual av omhändertagande och medvetet placerande på ett bord.

Det är den där känslan av att plastfickan gör något med spelet. Det tar Love Letter, likt Netrunner, från att vara ett simpelt men briljant kortspel med ett semitrist tema, till att bli ett simpelt men briljant kortspel där temat helt plötsligt har fått något lite mörkt över sig.

Det går från att vara oskyldigt och fint, till att bli något mystiskt, något spännande, något förbjudet. Love Letter är House Stark, och Love Letter med svarta sleeves är House Lannister.

Men ni vet så klart mer. Ni vet också den där känslan av att inte ens bry sig om att plastfickorna inte sitter riktigt perfekt på spelkorten.

Inte bryr vi oss om sådant, när så fina kort får klä sig tjusigt och funktionellt. Det är som en lite för stor regnjacka på skolans sötaste tjej eller kille. Det förstärker bara charmen, gör det lite lättare att älska.

Ni vet, sist men inte minst, så klart känslan som Andy Warhol antyder när han nästan säger att

I love card games. and I love sleeves. They’re beautiful. Everythings’s plastic, but I love plastic. I want to be plastic.

Ni vet den känslan, visst då?

Visst?

Visst? 

Stjärndatum… eh… 1? Dag ett på SS Smörbultens resa mot de yttre kolonierna.
Kapten P. Lommons logg. Kapten. Hehe, jag är en kapten nu. Det är inte dåligt det! Tänk om de andra från Mauser & Bärnholfts Skola För Underpresterande skulle se mig nu. “Mest trolig att frysa ihjäl i ensamhet” – skulle inte tro det!
Vår resa har gått bra hittills. Det blev lite stressigt i början, men vi var i alla fall inte sist iväg i karavanen. Jag är riktigt nöjd med skeppet. Tre motorer och fem laserkanoner känns mer än väl. Jag hamnade i dispyt med de andra kaptenerna, tydligen fick man inte vara så nytänkande att ha en kanon alldeles bakom en motor. Så jag var tvungen att plocka bort motorn. Det gäller ju att ha tillräcklig vapenkraft. Vi lyckades få tag i tre sköldar också. Tyvärr är alla riktade åt samma håll, men man kan inte få allt man vill ha. Batterier till exempel. Men jag är säker på att vi kan lösa det på något sätt under resans gång.
Åtta starka män och kvinnor har jag under mitt kommando, varav en utomjording. Konstig prick, håller sig mest för sig själv. Fyra av besättningsmännen är nedfrysta bland färdigmaten. Memo till mig, tina först hela kapseln och ta ut människorna innan den ställs på full effekt, även om du är hungrig.

SS Smörbulten

Dag två.
Karavanen passerade en bebodd planet. De andra tre skeppen valde att gå ned för att lura av lokalbefolkningen sina varor. Jag valde att bortse från sådana distraktioner och hamnade först i karavanen!
Besättningsmännen klagar på att vi saknar lastutrymme, och ifrågasatte min skeppsdesign. Jag förklarade för dem att det inte passade att besättningen talar illa om officerarnas beslut. Jag fruktar myteri. För att vara på den säkra sidan har jag tagit alla knivar från köket och skickat ut dem i rymden.

Dag tre.
Succé! Vi hittade ett övergivet skepp. Jag skickade över de tre potentiella myteristerna och tinade upp nya fräscha undersåtar från lagret. Med en hög extra rymddollars på fickan såg jag dem åka iväg på egna äventyr. Skönt att bli av med bråkmakarna. Tyvärr är inte risken för myteri avvärjd, de skurkarna fick några minuter ensamma med den nya besättningen. För säkerhets skull har jag rymdat alla gafflar också.

Dag fyra.
Tom rymd. Omkörda av två andra skepp i karavanen.
Ibland är det förbannat tråkigt här ute. Har lärt mig knyppla i tyngdlöshet. Besättningen hade klagomål angående bristen på bestick. Är det bara myterister jag fått ombord? Gjorde mig av med skedarna också.

Ondskefulla mordvapen. Det ser man på skuggan.

Dag fem.
Okej, det är lugnt. Ingen fara. Kom ihåg att andas. Idag hamnade vi i en meteorsvärm. Ett av skeppen i karavanen blev av med alla sina motorer och lämnades åt sitt öde. Rätt åt den som inte kan bygga ordentligt. Vi råkade ut för några mindre skråmor. En motor och en kanon slogs ut. Just det, vår utomjordiska väns livsuppehållande system försvann också. Vi såg hur han långsamt segnade ned i sitt lilla habitat och gurglande löstes upp till en liten lila pöl. Det slog mig att jag inte ens visste hans namn. Eller om han var en han. Han var nog det. Vi moppade upp honom i tre majonnäsburkar och ska ha begravningen om en kvart. Jag tänker kalla honom Kurt.

Kurt – vi saknar dig.

Dag sex.
Pirater! De andra sopprötterna till kaptener vet inte hur man för sig i rymden. Skeppet framför oss misslyckades kapitalt med att göra någon som helst skada på anfallarna, så även vårt skepp tog skada. Men sen, då passade det för SS Rövhålet att bomba bort piraterna och inkassera en skön bonus. Jävla sätt. Vi förlorade en handfull segment till, bland annat en av motorerna och ett besättningsutrymme. Men det går bra.

Tur att självrisken bara är på fem rymddollars.

Dag sju.
Jag är ensam kvar, slavjägare tog alla andra ombord. Mindre lön att betala ut, om jag nu hade tänkt ge dem lön vill säga. Lite ensamt, men skeppet är ju inte så stort nu som när vi gav oss av, så det är okej. Det gick i alla fall bättre än för min kollega, vars skepp de tömde helt. Allt kändes lite onödigt med tanke på att Kapten “Sån-tur-att-han-förmodligen-ligger-med-Gud” valde att skjuta ned slavjägarna. Vart slavarna tog vägen vet jag inte. De fick nog åka till en rymdgård på rymdlandet.

Dag åtta.
Åk bara, lämna mig här. Gör det. Jag ser nog hur du skrattar. Bara för att jag inte hade några batterier att driva dubbelmotorn med. Öppen rymd – så jäkla öppen tycker jag inte att den är. Snarare stängd. Jag får väl sitta här tills någon kommer förbi som jag kan lifta med. Om bara kryokammrarna varit kvar hade jag kunnat lägga mig där. Men jag tycker att det gått ganska bra för min första tur som kapten. Och stjärnorna är vackra här utifrån. Men lite kyligt börjar det allt bli.

Jag tänkte piska liv i den tidigare ambitionen att samla spelnyheter och information om nya och kommande spel i ett och samma inlägg med ett intervall på varannan vecka ungefär. Såhär i efterhand var det ju faktiskt en ganska vacker tanke. Javisst, spelnyheter går att finna lite här och var på internätet men ändock kan det förhoppningsvis vara skönt att få en sammanfattning på modersmålet ur ett svenskt Allt på ett kort-perspektiv.

Så om vi börjar med nya släpp så har vi sett några exeptionellt heta potäter dyka upp i dagarna. Det hypade Marvel Dice Masters hann knappt komma innanför portarna innan det sålde slut (mer dyker upp i juni). Jag har själv inte hunnit testa det men det ser onekligen ut som en kolossalt oemotståndlig blandning av Quarriors och Magic: The Gathering inklusive ett massivt ha-begär. Några har ryggat tillbaka för CCG-aspekten, men boosters för 9 riksdaler gör det ändå till ett väldigt överkomligt (med undantaget då att det är totalt slut överallt…) och prisvärt spel. Ett frågetecken dock för de medföljande tärningspåsarna som mest påminner om något som skulle delas ut till mycket små barn mot illamående på flygplan, alternativt överskottsbolagets utgående sortiment av plockgodis-påsar.

Vill också gärna nämna partyspelet Snake Oil, ett fullkomligt förtjusande spel om att plocka fram sin värsta inre kvacksalvare och försöka sälja på en specifik kund (exempelvis hippie, diktator mm) någonting fantastiskt nödvändigt onödigt. Ett riktigt skojigt koncept som jag tror kan bli hur kul som helst i det rätta sällskapet. Kika gärna in de rekorderliga typerna  på Shut Up & Sit Downs recension av spelet här!

Ett annat väldigt efterlängtat spel är den senaste utgåvan av Alien Frontiers, ett spel som jag hört så otroligt mycket om och som prisats hit och dit, så det ska verkligen bli dunder att få prova på! Rymd, tärningar och små märkliga inkapslade plastkupoler, kan det bli bättre?

På expansionsfronten så har två väldigt efterlängtade sådana hittat hit. Forsaken Lore till Eldritch Horror kommer inte en dag för tidigt med sina 148 nya encounter-kort, då högarna i grundspelet var oroväckande tunna. Och Honor & Profit till Netrunner kommer tveklöst glädja alla spelare av Jinteki, den kanske allra mest luriga och sadistiska faktionen i detta fulkomligt lysande kortspel, samt de mer straight forward Criminals på runner-sidan, som får en rejäl kort-injektion.

Så vad för intressant ligger vid horisonten och skvalpar? Jo, det absolut största och mest efterfrågade torde vara det majestätiska Ticket to Ride: Anniversary Edition. En superläcker utgåva av den moderna klassikern med en massiv karta, större kort och löjligt söta små tåg med matchande toksnygga förvaringslådor till. Äger du inte detta gateway-spelens gateway-spel Numero #1 så är det här en fantastisk inkörsport, och älskar du spelet så är det här en större och snyggare jubileumsutgåva du troligtvis inte kommer ångra. Och ogillar du Ticket to Ride så är det definitivt ingenting som kommer vara intressant för dig, såvida du inte vill införskaffa ett exemplar att ta ut dina aggressioner etc mm på förstås.

Om vi stirrar ännu längre bort, närmare bestämt September månad, så smider WizKids vidare på sin succéhistoria Marvel Dice Masters med ett nytt Starter Set och Booster pack under namnet The Uncanny X-Men. Expansionen som även är ett fristående spel utlovar totalt 30 nya superhjältar och ännu massivare Display-lådor som rymmer 90 stycken glättiga boosters. Det kommer med andra ord kännas i fickorna på de som kommer vilja ha precis allt till det här spelet…

Vidare så rapporterades det från BGG om en prototyp av en Legacy-version av Pandemic som låter spännande. Alla som satt tänderna i Risk Legacy och inte räds att riva sönder kort och skriva på sin spelplan, vet att konceptet med ett föränderligt spel har stor potential och det ska bli väldigt intressant att se hur det kommer tacklas utifrån ett så älskat samarbetsspel som Pandemic!

Det har även dykt upp en bild från en duell-version av 7 Wonders från Antoine Bauzas Twitter-flöde, där spelarna draftar kort från en gemensam kortpyramid. Låter inte helt dumt och förhoppningsvis kommer det vara kompatibelt med tidigare utgåvor och expansioner.

iEllo är en utgivare som verkligen går från klarhet till klarhet i sina charmiga lite mer lättsmälta spel som King of Tokyo och The Three Little Pigs. Nu senast har de kokat ihop ett förtjusande slags ninja-spel med det inte helt tungvänliga namnet Shinobi WAT-AAH! Ingen aning om hur det egentligen spelas, men det ser rätt så ultragulligt ut och förhoppningsvis håller det samma nivå som ovan nämnda spel.

I övrigt så måste jag såklart nämna spelföreningen Allt på ett korts speldag nu på söndag. Förra spelsöndagen blev otroligt lyckad och superkul, så har ni vägarna förbi Södermalm i helgen tycker jag definitivt ni ska titta in! Mer information finnes här!

Det var allt för denna gång, men hör gärna av er med kommentarer och önskemål på vad Spelnytt ska innehålla i kommentarerna här nedan, och titta gärna in en sväng på forumet också där jag gärna diskuterar vidare om allt från Kickstarter-spel och spelsoundtracks till kommande releaser och innehåll på sidan!

Ett spel är bara så bra som gruppen du spelar det med. Och jag har ett några stycken väldigt bra grupper men det är en som står ut. En som jag fanimig hatälskar lika mycket som att peta tänderna tills blodet sprutar (va? Struntsamma): ett gäng narcissistiska sociopater som bara ser till sitt eget bästa och som är fullkomligt svarta på insidan. Det är som att spela spel med en grupp superskurkar. Det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på hur långt det är mellan gångerna vi lyckas få till en träff. “Varför?” undrar den frågvise läsaren. “En gif säger mer än tusen ord”, svarar jag. Jag ger er: The Brotherhood of evil brädspelerz*.

Hur jag tror att alla spelkvällar ska bli:

Hur de egentligen blir:

När Julia förlorar:

När vi spelar City of Horror när någon tagit med sig sin kompis:

När någon lägger critical miss i Cutthroat Caverns:

Hur alla ser ut när jag plockar fram Chaos in the old world:

När det är matpaus i Twilight Imperium:

När någon inser att de inte har råd med nästa teknologi i tech-trädet:

Hur alla andra ser ut när de inser att någon inte har råd med nästa teknologi i techträdet:

När jag berättar att i det här spelet finns ingen direkt konflikt:

När vi går igenom reglerna till Mage Knight:

När någon inser att de skulle behöva en runda till i Terra Mystica:

När någon bryter en allians i Game of Thrones:

När någon ber för sitt liv i Kemet

När någon vinner med sin super flare i Cosmic Encounter:

När någon skryter efter att de har vunnit:

/*

En vecka som bestått av uppsatsinlämning och ett nytt jobb innebär att denna blogg kommer att få vänta lite på sig innan ett ordentligt inlägg pryder denna vackra sida. Vi kan se detta lite som ett förspel innan varmrätten, för att blanda uttryck lite snyggt.

Så, istället för ett långt och genomtänkt inlägg om plastfickor (en av idéerna jag hade) kommer här en liten puff och en förfrågan.

Det är nämligen så att det varje år i november ordnas spel av alla de slag på bibliotek runt om i Norden, under den så kallade Nordic Game Day. Som nybliven bibliotekarie i Örebro har jag fått/tagit ansvaret att planera och styra upp spelrelaterade saker på några av stans biblioteken under den helgen.

Med en så bra plattform som denna att nå ut till insatta och peppade gamers tänkte jag därför passa på att nyttja min position här och fråga om tips och idéer.

Förra året befann sig spelföreningen jag är ordförande i på stadsbiblioteket och spelade lite spel med besökare, men i år är min tanke att det ska göras lite mer av det. Eftersom jag är jag så vore det otroligt kul att få till en Netrunner-turnering. Dessutom diskuteras turneringar i något tv-spel. Utöver det är det nog främst brädspel för ungdomar och uppåt (barnen roas nog lättare av Fia med knuff än av Cosmic Encounter) som står på agendan.

Min fundering är då: har ni läsare idéer på vad man kan göra under denna dag? Vilka spel är vettiga att satsa på, och hur administreras detta lättast? Har ni erfarenheter av sådant här, och vad har i så fall funkat bra/mindre bra? Det finns bra idéer för mer långsiktiga planer, som de här, men jag behöver tips och idéer för en helg (eller två dagar).

Så, kom med förslag, gott folk! Det mesta tas emot med tacksamhet och värme.

Nu ska jag försöka hålla fokus länge nog för att bara prata om ett specifikt spel. Ett spel som jag länge förbisåg blott för dess namn. Glass Road. Glasvägen? Vad är det för dumheter? Jag såg framför mig ett fjantigt reklamspel där spelarna panikartat försöker blåsa fram vackra kristallglas genom att svara på frågor om glasets historia, och därför slutar med en andrasorteringens Duralex. Jag förväntade mig kitschiga spelpjäser i glas och en barnsligt simpel spelmotor. Jag kunde inte haft mer fel.

Spelpjäser?

Glass Road är ett Eurospel. Ja, jag vet att jag inte borde använda en sådan benämning med tanke på mina tidigare angrepp på sådan uppmärkning. Men det här är ett spel som verkligen är Euro ut i fingerspetsarna. Det till och med utspelar sig i det gamla Bayern. Och det går inte att påstå att spelmotorn är påverkad av temat. Men mer om det senare.
Spelarna är någon form av glasbruksbaroner som försöker tjäna ihop så många poäng som möjligt på fyra säsonger. Dessa poäng får spelarna genom att kalhugga sina marker och bygga ut dem på olika sätt. Då behöver man tegel och glas. Tydligen.
Alla spelare har en uppsättning av femton arbetare (eller kanske snarare arbetsbeskrivningar) porträtterade på spelkort. Varje arbetare har två funktioner. Vissa har två olika, som att gräva ur ett sandtag eller samla lera. Andra har en dubblering av samma förmåga, typ samla tre timmer eller tre timmer. Nej, kom tillbaka! Det är inte galenskap, det finns en logisk tanke till varför det är så. Du fattar om några meningar, jag lovar. Inför varje säsong väljer varje spelare i hemlighet fem av sina arbetare och lägger resten åt sidan. De ratade får väl ta ett Black Sabbatsår i väntan på nästa säsong antar jag.

Vi har ju ändå semester

Eftersom alla spelares arbetarmenageri är identiska så är risken stor att flera har valt samma arbetare (alldeles strax kommer vi till de olika funktionerna på korten, håll ut!). Alla spelare väljer ut ett av sina fem kort och lägger det nedvänt framför sig. I tur och ordning vänder spelarna på sina kort och använder dem. Om någon annan än spelaren som vänder sitt kort har just det kortet i sin hand (inte de undanlagda eller det som just lagts ned, utan de som är kvar i handen) så måste de också spela det kortet direkt som en extra arbetare. Då får spelaren som la kortet och alla med kopior av det bara använda EN av arbetarens förmågor. Men om spelaren som la kortet är ensam om att spela det får den använda BÅDA förmågorna. Ganska så snajdigt.

Så här ser det ut när man inte håller på att vinna

Men nedlagda kort räknas som sagt inte, så om den nästföljande spelaren lagt samma kort som nyss spelades så kommer den vara ensam om det och får då använda båda förmågorna.
En säsong består av tre egenspelade arbetare, så varje spelare kan ha maximalt två extraarbetare. Du kan alltså tvinga en motspelare att spela ut ett kort i förtid och sabba deras väl uttänkta planer. Om du bara lyckas lura ut vilka kort de valt vill säga.
Ett klurigt system med stora möjligheter till psykologiskt spelande och som håller alla spelare intresserade om vad som händer hos motspelarna. Snyggt jobbat!

Att ordningen och antalet arbetare man får använda varierar beroende på motspelarens agerande påverkar spelet mer än man kan tro, och anledningen till det är produktionshjulen. Jag vet inte hur det är tänkt att det ska gå ihop med temat på spelet, men tydligen är det så att spelarnas glas- och tegeltillverkare är… hur ska jag säga det här på ett finstämt sätt… maniska. Så fort de får nog med resurser så kommer de tillverka glas respektive tegel tills de står med händerna fulla och inte kan göra något mer.

Det är svårstyrt när man automatiserat sin produktion

Produktionshjulen fungerar nämligen så att så fort en spelare har minst en av alla grundresurser så kommer pilarna vridas och producera tills någon resurs är på noll eller glas alt. tegel når antalet tre. Först då slutar den automatiska produktionen och spelaren kan börja ansamla resurser långsiktigt. Dessa resurser används till största delen (bortsett från tillverkning av glas och tegel) för att köpa byggnader som kan ge poäng, engångsbonusar eller omvandlingsmöjligheter (t.ex. trä till kol) som gör livet lite mer uthärdlig med produktionshjulens inte helt lättfattliga snurrande. Här är har vi också spelets enda problem i min mening. För marknaden där en handfull av varje byggnadstyp erbjuds förändras inte om ingen köper en byggnad. De byggnader som ligger ute är de man har att välja på. Det är först när någon byggnad köps som det kommer en ny. Så om det bara dragits kassa byggnader i början på spelet så är det de man får leva med. Det hade varit bra med någon form av generationsskiften, så de byggnader som legat för länge försvann.

Jag tycker att det är ett fantastiskt trevligt spel som på ett trivsamt sätt utmanar de pussligaste delarna av hjärnan. Om du som jag gillar Terra Mystica, Bora Bora, Bruges och liknande spel så tror jag att du kan komma att ha riktigt kul med Glass Road. Det är inte ett billigt reklamjippo utan tuggmotstånd, det är ett riktigt bra spel.
Just det, spelet är gjort av Uwe “Agricola” Rosenberg, om det säger dig något.

Jag inser att jag är otroligt sen till festen, men jag har precis börjat spela Diablo Tres och ZOMFG!!!1111!!!ETTETTETT! vad det är beroendeframkallande. Det är som Candy kneecap-crush saga, minus den fruktansvärda idéstölden och de vedervärdiga människorna bakom den. Och med demoner från helvetet (och uppenbarligen från landsbygden också) istället för polkagrisar. Eller vad det nu är. Jag har aldrig spelat det. Men jag har spelat cirka några stycken andra spel av liknande sort, och jag åker tunnelbana on the reg och har sett en hel drös människor se extatiska ut över siffran 60 och antar att det är ungefär samma samma.

Alla människor på tunnelbanan.

Aaaaaaanyway: Belsebub 3 är också ett sånt spel. Fast extreeeemt mycket mer genomarbetat. Och med demoner från helvetet. Åh, bjev du glad föj att du fjick en jiten wejtejs ojginaj-kombo? Prova att meja ner sexhundra vansinniga ockultister och deras nyframbesvärjade psykmongodemoner från, du gissade rätt, HELVETET! Och sen får man prylar! Glawrius, glawrius prylar som man kan meja ner fler okristliga ting med så att man kan få fler saker till fler monster som ger en ytterligare nåt att leka med och så fortsätter det i all evighet fucking amen.

Jag har ett otroligt ambivalent förhållande till dataspel [sic], jag har alltid hållit mig hyfsat ajour med vad som är all vreden för tillfället och lusläst loren till gamla klassiker som Mortal Kombat (så jävla inte en bra historia) men jag har också länge tyckt att blipblop-spel varit självaste definitionen av tidsslöseri. Aldrig någonsin blev det väl så tydligt som när de genialiska genierna på Beamdog portade självaste Baldurs Gate (haters begone!) till iPad och jag spenderade dagarna och nätterna med att fetta ner min skärm för att få tag på en hillebard som inte sög ålröv (can’t be done) istället för att, jag vet inte, umgås med folk; känna lite på köttvärlden liksom. Och det var därför jag trillade dit så hårt på brädspel; titta folk i ögonen istället för i bluetoothen och få solida, genomarbetade spelupplevelser istället för, typ, Custer’s Revenge (jag var tvungen att googla fram det här. Srsly, det är det sjukaste spelet jag hört talas om).

Okej, så varför håller jag på och mala på om dataspel på en brädspelsblogg? Jo, för att jag finner mig själv snuvad på en ytterst viktig del i spelvärlden: det hjärndöda malandet och poängplockandet. Jag vill känna att jag kan slösa bort lite tid med ett brädspel. Ett spel där jag får hugga ner lite demoner, loota lite loot, levla upp, dricka en öl, higha en five och så vidare tills alla är nöjda och världen är räddad fast utan all setup och massa text. Eller bara krossa godis med en hammare, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara ställa in hjärnan på happy funz time$/inaktiv och plocka så sjukt jävla mycket poäng utan en jättejättestor utmaning. Så kom igen nu, använd kommentarerna för en gångs skull och tipsa mig om spel som ni tror kan passa. Jag lovar att prova alla och sen återkomma med rapport om vilket, om något, som har en plats i mitt hjärta för alltid.

 

/*

Jag är en gamer.

I en blogg om spel är det så klart föga förvånande att jag spelar spel, men som KJ poängterat tidigare så är det inget självklart över ett sådant uttalande. Varför jag nämner det är för att det för mig inte är ett helt oproblematiskt statement. Låt oss bena ut det lite.

Jag har sedan jag var liten spelat tv- och datorspel, och deltagit i kulturen som uppstod kring dessa: jag skapade skins till vår Quake 2-klan, det startades fansidor för Ultima Online, och jag var inne i World of Warcraft “innan det blev coolt” (= när det var i beta, innan det började kosta pengar). Spel har länge varit en viktig, för att inte säga central, del av vem jag är och hur jag ser mig själv.

Spel av det analoga slaget har jag däremot inte ägnat mig åt i mer än ett och ett halvt år. Jag spelade aldrig Magic: The Gathering som ung, eller målade arméer av Space Marines. Flera av mina vänner jag har nu har sedan ungdomen haft rollspelsgrupper där de komponerat egna Drakar & Demoner-kampanjer, men jag har aldrig deltagit i sådant. Om jag nu har varit så inne i spelkultur, och så länge, varför har det då tagit så lång tid för mig att ge mig in i bräd- och kortspelsvärlden?

Jag och min fru satt igår och pratade om självidentifikation, och hur stark påverkan ens självbild har för vad man kan och vill ägna sig åt. Det svåraste när jag slutade röka var inte nikotinet eller beroendet i sig, utan att jag under en lång tid hade sett mig själv som rökare. Jag rökte inte bara, jag var en rökare. Att helt plötsligt inte vara det längre innebar en hel del mentalt arbete för att skapa nya självbilder.

Lite så har det varit med spel för mig. När jag växte upp var bilden av den analoga spelaren inte en odelat positiv sådan: rollspelsnörden som tar D&D på lika stort allvar som ett Tolkien-fan tar Sagan om Ringen, eller WH40K-spelarna som på rasten satt och pratade stats för specifika figurer. Alla var de på ett eller annat vis (självvalt eller inte) uteslutna ur den bredare sociala gemenskapen. För en lite ensam kille som var rädd för att bli just utesluten var dessa människor inga jag sökte mig till, även om deras hobbys kittlade mitt intresse. Tv-spelande hade inte samma stigma, och var därför också OK att ägna sig åt. Jag ville inte identifiera mig själv som ”den där” typen av spelare, och kunde därför inte ge de spelen – och de umgängena – en chans.

När jag nu ändå tagit mig in i brädspelsvärlden är det lätt att tänka att jag på något sätt slagit mig fri från de fördomar jag haft. Ett spel som helt tagit över min dagliga tankeverksamhet är kortspelet Netrunner, som skrivits om förr. Jag spenderar timmar åt att läsa regeldiskussioner, funderar över kommande kort och tittar på videos från turneringar. Jag tar med mig iPaden in på toa om jag behöver gå och samtidigt har idéer för min nya runner-lek. Det är där de bästa lekarna blir till. Bland annat.

Ändå har det dröjt länge för mig att förlika mig med tanken på att jag kan vara en av de här personerna:

Eller en av dessa:

Det är naturligtvis inget fel på dessa människor, det har det aldrig varit. Och jag kan nu med någorlunda lätthet konstatera att jag är en av dem. Men det har tagit ett bra tag för mig att våga inse det. Att på arbetsplatsen med glädje och entusiasm berätta om brädspelsföreningen vi driver har inte varit självklart. Eller när någon frågar vad jag ska göra i helgen med huvudet högt kunna säga att jag ska åka till Stockholm och vara med i en Netrunner-turnering. Att kunna fråga nya bekantskaper om de inte ska komma över någon kväll för lite rymdstrid med tillhörande science fiction-spellista. Det har inte varit helt oproblematiskt för mig.

Senaste Gamers With Jobs-podcasten pratar om hur nördarna är de som nu styr populärkulturen, där ett bevis är hur spelnördar nu tar över amerikanska talkshows. Kanske är det passande att jag nu passar på att våga mig ut ur garderoben (så att säga) och på riktigt omfamna de spelkulturer jag så länge i hjärtat varit en del av. Att jag nu kan titta folk i ögonen och kalla mig själv för brädspelare, och inte fundera över vilka meningar av det ordet de kan tänkas applicera på mig.

Jag är en gamer.

Nu ska jag bara försöka lära mig leva med att det här är en del av spelkulturen jag älskar.