Månad: november 2013

AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH! AROOOOO-GAH!

Det är inte ljudet från polisen. Det är ljudet från varningslarmet som skramlar igång när någon ska kritisera eurospel. Ljudet som sätter fart på inkvisitorerna och deras lustiga hattar. Jag har inte mycket tid innan de kommer. Det är bäst att jag börjar.

Eurospel, för den som inte vet, definieras som såhär enligt engelska wikipedia (eftersom svenska wikipedia har rensat ut alla artiklar till förmån för en lista över fåglar):

“A German-style board game, also referred to as a German game, Euro game or Euro-style game, is a class of tabletop games that generally have simple rules, short to medium playing times, indirect player interaction, and abstract physical components. Such games emphasize strategy, downplay luck and conflict, lean towards economic rather than military themes, and usually keep all the players in the game until it ends”

Inget fel på det. Man måste inte alltid mörda sina motspelare och paradera deras spetsade lik framför deras trupper och dra deras hund i svansen för att ett spel ska vara roligt. Vad som däremot hade varit klädsamt vore om man någon gång vågade sig på att använda en färg som har mer än sju procents opacitet, för så fort någon drar fram det senaste spelet om att räfsa löv och skiva ost i centraleuropa får jag alltid känslan att de rånat någon stackars hemlös på ett paket regnskadade Branflakes och rotat fram mormors knappsamling.

AROOOOO-GAH! AROOOOOOOOOOOO-GAH!

De närmar sig, jag måste öka takten. Men bortser man från att designern använt samma palett som en dåligt skrubbad potatis kan man ha en fantastisk kväll.

AROOOOooo…gah?

Ah, jag har lyckats köpa lite tid åt oss. Kvickt! Ta på den här hjälmen. Den skyddar mot överhetens intrång.

Approved by Kungen

Men det var inte bara bländverk, det går faktiskt att ha en fantastiskt trevlig kväll med de här spelen. Det operativa ordet varandes “trevlig”. Luka ett land, leverera ett brev, klapa en hest. Såna saker. Det har en helt rimlig förklaring. Efter första och andra världskriget kände tyskarna att det här med krig och fascism är för jävla stissigt och osympatiskt, nä bättre då att chilledilla lite. Så därför valde de att vända blicken mot stillsammare, men ändå kompetetiva teman. Lite förvånande ingick det i detta vändande av blicken att rikta den bakåt i tiden istället för framåt. Närmare bestämt till medeltiden och andra tider tätt angränsande till medeltiden. Den som någon gång ens har funderat på om det fanns en tid innan de själva föddes är, åtminstone vagt, medveten om att på medeltiden var de flesta européer precis lika kukhuvudiga som de alltid har varit. Plaskade runt med sina båtar och nös på ursprungsbefolkningar, red runt på ägorna och sparkade bönderna i skrevet varje torsdag och roffade åt sig saker i största allmänhet. Men det är åtminstone inget krig, bara lite hederligt, casual förtryck. Hur som helst, jag spiller dyrbar tid. Jag behöver komma till problemets kärna: de är inte tillräckligt engagerande.

WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!

Jag visste det, jag gick över gränsen. Inga hjälmar kan rädda oss nu. Det där är ljudet av boardgamegeeks toppkommentatorers kollektiva hat. “Inte engagerande?”, gurglar deras hive-mind. “Man måste ju planera allt in i minsta detalj. Det är mycket engagerande.”

Nä, det är det inte. För det är planering där du flyttar en blå kub och en gul kub och får en röd kub som gör att du kan ta en branflakesflinga och lägga var du vill så länge det är på en av två rutor. Det är lika mycket ett spel som det är ett spel att sitta på tunnelbanan och skramla med en kulram. Med den enda skillnaden att Svensk bevakningstjänst inte släpar in dig i hissen och bryter armarna av dig. Och när du är klar känns det som att du borrat ett litet hål i kraniet och sodastreamat skiten ur det.

Attraktionen till det mundana temat är däremot något jag till fullo kan sympatisera med. Synd bara att man inte utnyttjar det över huvud taget. Kolla bara på Castles of Burgundy, att säga att det har ett starkt tema är som att säga att Conor Oberst är karismatisk.

Världens kändaste kartongbit med en bandspelare klistrad på sig

AROOOOO-GAH! AROOO-GAH! AROOOO-GAH! DUNKDUNKDUNK!

De är här! Jag måste sammafatta. Jag vill att det ska kännas när jag spelar spel, jag vill bry mig om vad jag bygger upp, jag vill bli lite nervös när det är någon annans tur. Inte för att jag blir ihjälslagen eller för att någon jävlas med mig helt godtyckligt utan för att jag är rädd att något förtryckt bonde-as ska komma in på mina ägor och hugga ner mina träd för att de behöver ved för vintern. Jag vill inte nöja med “någon annan tog det först”-doktrinen som regerar i eurospel. Så gick det definitivt inte till för femhundra år sen. Kort historielektion: folk var idioter på medeltiden. De tog vad de ville ha och sen brände de…

DUNKDUNKDUNK!

… resten. Det här är mina sista ord. Min sista vädjan. Om du ska gör eurospel, utnyttja temat, anställ någon som kan rita och låna tillbaka lite av Ameritra..

WOOOOOOOOOOOOOOOOH!!

Åh, herregud nu är det slut! Ameritrashspelen! De har ganska många bra idéer faktiskt. Och då menar jag inte miniatyrerna.

DUNKDUNKKRASSSSCH!

Aaaah!… Åh, är det bara du Tobias? Jag trodde det var… Vänta! Vad är det för lustig hatt du har på dig? Nej, neeeej. Förlåt. Förlåt! Jag menade det inte, jag tar tillbaka. Ave Feld. AVE FELD!

/*

 

Godligen välkomnad till mitt lilla hörn av interwebtionalen. I elva dagar har det strålat in film i mitt hjärnrum och det har lämnat mig inte helt opåverkad.

Jag älskar film. Låt det inte råda något tvivel om den saken. Jag älskar film som vore det en kastrull full med ganska kall vätska i öknen. Men det finns många sjuka individer ute i världen och de sjukaste av dem tycks ha valt att berätta om sin sjuklighet för omvärlden via rörliga bilder. Det finns även gott om ledsna människor som greppat kameran och skapat obeskrivlig ledsamhet att, för den som så önskar, vältra sig i som ficksmälta smarties på en onsdagkväll. Och det kan väl vara trevligt att böka runt som en perveterad gris i sin egen känslomässiga smuts lite då och då? Få lite perspektiv på det priviligerade livet som priviligerad och titta på vanföreställda tonåringar som skär halsen av sig själva och hoppar i havet i en särdeles obehaglig psykos. Inget fel med lite verklighetsflykt und so weiter.

Men när nerverna har sipprat ut genom porerna och sprakar som Pop Rocks vid minsta beröring kan det lätt kännas som att den grå, näringsfattiga och sockerfria marmelad, som är ens normaltillstånd, inte riktigt orkar dra i ens smilband. Då kan det vara på sin plats att gräva ner sig ännu djupare i grävlingsgrytet/ekorrholken/hamsterhjulet och försvinna in i en helt fristående fantasivärld. En som inte känns så verklig. Jag pratar förstås om den underbart helande effekten av brädspel.

Så du sitter där med oregelbundna hjärtslag och blödande tandkött i skarp kontrast till ditt tangentbordsgråa ansikte, för sömnbristen och känslointrycken har kört en tag-team superfistning av dina endorfindepåer i fyra dagar, och undrar om det är nu du dör.
“Det skulle vara en befrielse”, tänker du medan du stryker kallsvetten ur pannan och får med dig ett sjok sönderstressad hud.
“Jag smälter”, väser du fram, “jag smälter som polar-isen.”
Och du hinner tänka att du borde skänka pengar till WWF innan det är för sent. Innan du är en pöl på marken som borstas upp mellan 00:00 och 06:00 varje natt mot onsdag. Det ger dig panik. Ska ingen komma ihåg dig? Ska du sluta dina dagar som ännu en slemmig pöl på Stockholmsgator. Du rotar fram din vattenflaska ur väskan och trycker in den i revbenen; något av dig måste bli kvar. Du kanske kan fånga din ande i flaskan.
“Hähähäää… Dan Ekborg…”, gurglar du. “Dan Ekborg… Och Christina Aguilera…”
Du ska precis uppdatera din status med dina humoristiska insikter och det är då det händer. Någon trycker “like” och skriver “jag kan!” på din facebookpost.

En alldeles autentisk facebook-post med ett jakande svar. En raritet.

Hjärnan växlar om, gräver djupt i förståndsförråden och hittar… nån form av guck..? Som den sprutar ut i… kapillärerna? Du återfår nästan omedelbart fast, men lite skakig, form. Det är tillräckligt för att du ska kunna förbereda inför kvällen. Det är allt du behöver för att bli hel igen. En kvälls rymdciviliserande.

Ha-LE-lujah herren Gud den allsmäktige Hosianna glossolali du är botad!

För hur ska du kunna bära alla upptänkliga människoöden i ditt psykologiska sköte när du samtidigt behöver välja mellan att uppgradera plasmakanonerna eller utforska en ny sektor i jakt på härlig, syrlig teknik? Nej, slit ut dem och lägg dem i garderoben. Där är du ändå aldrig. Mjukisbyxor och en hoodie är din skrud denna vecka och vid din skrud håller du krampaktigt fast.

Så ignorera krafsljuden. Och navelsträngarna som spirar ut från din cortex likt groteska dreadlocks. Ty du har en galax att lägga under dig. En civilisation att bygga upp, varje beslut är en knivsegg att balansera på. Inte en jobbig halsskärarknivsegg, mer en rolig kasta-kniv-i-skogen-med-sina-kompisar-när-man-var-en-liten-palt-knivsegg. Världsliga bekymmer är inget för dig så länge du utforskar det okända, exploaterar ansiktslösa planeter och uppgraderar dina skepp med små finurliga ikoner.  Och så förflyter timmarna. Hjärtat klappar som vanligt, tänderna sitter där de ska och du känner dig fast i hullet igen. Ditt imperium är välbalanserat med en dynamisk armada, ett lagom stort område och en fast inkomst. Du kommer inte vinna, det är du väl medveten om – men det handlar inte om det, det handlar om att få drömma sig bort lite. Få skratta lite. Få ta kontrollen lite. Du går och lägger dig med en känsla av att ha åstadkommit något, istället för den vanliga vanmakten. Och när du vaknar på morgonen och upptäcker att dina navelsträngsintrasslade Livsöden väntar på dig, med stora fuktiga ögon, är du stark nog att bära dem.

Stark nog att dra på smilbanden.

/*

 

Lorem ipsum kära skärmslickare! Så här ligger det till: i Stockholm är det Filmfestival i dagarna 12. Jag har tagit ledigt från jobbet och tänker wallraffa som arbetslös brädspelare i nio av dem. Fram till nu har jag planerat mitt schema och varit mycket upptagen med att koka näringskuber som jag kan mula i mig mellan föreställningarna och står därför framför dig tomhänt. Sorry.

Förutsatt att jag inte får näringsbristsjukdomar eller blir blind av det, enligt livsmedelsverket, “undermåliga köttet” i sagda kuber kommer jag i nästa vecka rapportera om hur det är att försöka få till brädspel under dagarna på vardagar, vad som händer när ens två största intressen kolliderar och vilket spel som passar bäst att spela i biofåtöljerna. Till dess, älskade ansiktslösa läsare, spela ett spel. Vilket som helst. Nästan alla är bra.

/*

 

Jag flög fram och tillbaka till Düsseldorf för att besöka spelmässan SPIEL på samma dag i sällskap med en stor resväska full med bubbelplast (är nästan lite besviken att jag inte blev korsförhörd på vägen dit) för komma tillbaka 30 kg tyngre. Här är rapporten från mitt äventyrande med bristfällig skoltyska till det mytomspunna brädspelsmeckat SPIEL!

Dagarna innan stirrade jag trånande på dessa bad boys. Att pressa de tillåtna bagagegränserna till bristningsgränsen för att få med sig maximala mängd brädspel hem är verkligen en konstart i sig. Dessvärre fick jag nöja mig med en luggsliten reseväska och en Targus-ryggsäck men ändlöst många små, små fack.

Nog om väskpackandets konst och lite mer om vad Essen SPIEL egentligen är för något för er som undrar. Jo, det är alltså världens största analoga spelsmässa (jag är ledsen GenCon men det är sanningen för alla som är intresserade av andra spel än från FFG) och går av stapeln i tyska Essen varje år. Hundratals nya spel släpps på mässan, alla de stora utgivarna finns på plats och tusentals hungriga besökare likaså.

…och inte ens ovanstående tralliga hjärntvätt till reklamfilm kunde hålla mig borta, så på torsdagsmorgonen bar det iväg och 6 timmar senare med lika många färdmedel stod jag utanför det monstruösa byggnadskomplexet Messe Essen (mässan har till och med dubbla tunnelbanehållplatser!)

Och det här är vad jag kunde konstatera hittills:

Den tyska reklamen ligger helt klar i framkant.

Förarlösa så kallade Skytrains känns fortfarande lite för mycket framtid. Särskilt när jag fick bevittna en man nästan bli avknipsad på mitten för att han dödsföraktande kastade sig fram för att tjäna 5 minuter i tid medan dörrarna slogs igen.

Svenska fluffiga vinterkläder var inte helt optimalt i den tyska höstvärmen.

Tunnelbanestationen i Essen måste varit en kuliss till Gaspar Noés drogepos Enter the Void.

Det jag gillar skarpt med det tyska språket är dess härliga tydlighet. Det får en att känna sig duktig. Ingång väst, liksom. Det är till och med fonetiskt omöjligt att få till något annat.

Så, väl på plats utanför denna koloss fylld av brädspel och muntra tyskar så inleddes något som närmast kan liknas vid Schwarzeneggers Klappjakten. Jag flängde runt med min överdimensionerade resväska, krossade den ena tysken efter den andres fossingar, och plockade upp spel i en förvirrad ivrig frenesi. För det visade sig vara väldigt många andra som ägnade sig åt precis samma sak, och gjorde de inte det så satt de i godan ro mitt i publikhaven och spelade. Ungefär som vi vanliga dödliga gör hemma vid köksbordet, fast med samma ljudvolym som en gympasal fylld med ett lågstadium. Definitivt en imponerande egenskap och utmaning i sig!

Nog om folkkaos, mina personliga spelvillkorspreferenser och mycket mer om själva mässan! Nu fyrar vi av mitt tvåtimmarsbesök i bilder!

Välkommen in! Det här är Hall 3 där de flesta stora aktörerna höll till dig som Asmodee, Days of Wonder och Queen Games.

Japp, såhär busenkelt är det att hitta på mässan. Synd bara att mässans besökare är ett massivt okontrollerbart kötthav… och att det finns tre av dessa hallar.

Jag har ingen aning vad den här mannen säljer men det såg helt underbart ut!

Mässans skönaste gäng var helt klart de sombrerobärande Repos Production. Roliga hattar är alltid ja, roliga.

Överallt spelades det! Personen i blå t-shirt har för övrigt ingen dödslängtan utan frag betyder tydligen något helt annat på tyska.

Sekunderna innan jag och min resväska for fram som en ständigt ursäktandes bowlingkula genom massan.

Nästa projekt för Michael C. Hall efter Dexter visade sig vara att bli cover boy till ett brädspel om tempelriddare… ?

Även en man i kostym kan avnjuta en kokande brädspelmässa.

Shack. I kulörta färger. Ja, varför inte? På Essen finns det en plats för allt!

Apropå det så var Hall 2 definitivt platsen för precis allt möjligt. Märkliga tärningar, läderrustningar, cosplayers, latexsvärd, enhörningsskinn mm, you name it! Lite av SPIEL:s Twilight Zone.

Det var också här Steve Jackson placerat sin jättelika fallospelare, förstås.

Förmodligen min enda kändis-spotting var av Ignacy Trzewiczek med Essens vassaste polisonger, samt högsta hönset på Portal Games och utvecklare av trevliga öde ö-stålbadet Robinson Crusoe: Adventure on the Cursed Island.

Imponerande massivt dödsstjärnebygge! Kräver dock förmodligen en mellanstor flakmoped för att transporteras.

Mässans huvudvärk stod nog, i övrigt helt fantastiska, Czech Games Edition för, med deras två stånd, i vardera ände av massiva Hall 1…

Ett litet lufthål mitt i mässkomplexet för alla som kände sig sugna på lite frisk passiv rökning.

Subtil SPIEL-romantik. Mellan vilka får ni betraktare avgöra.

En man med mycket gula skor som troligtvis inte lyckades lägga vantarna på ett åtråvärt exemplar av Japon Brands Machi Koro.

Två timmar senare styrde jag kosan tillbaka mot U11-banan med glada vacklande steg under en herrans massa brädspel.

Efter våldsamt tetris-pusslande så lyckades jag få ner alla spel i mitt bagage. Återigen, svenska vinterkläder, icke optimalt..

…men vad fick jag egentligen med mig från mässan? Jo, här följer hela inköpslistan! (förhoppningsvis kommer en fortsättning på detta inlägg när jag också spelat spelen)