Kategori: Blog

Den här gången blir det inte ett så långt inlägg, för min lediga tid (inklusive den jag tänkt lägga på att skriva det här inlägget) har gått åt till att spela Alchemists.

I’m not mad, i have a diploma!

När jag varken fick det i julklapp eller när jag fyllde år, tröstade jag mig genom att ge det till mig själv i födelsedagspresent.
Tack så mycket!

De som lyssnat på podcasten vet att jag gillar det här spelet skarpt, så jag tänkte inte gå in på det närmare här. Nu när jag har fått spela det lite mer så är det bara en grej jag saknar; varför finns det inget enspelarläge? För utom Chrononauts har jag aldrig haft en sådan lockelse att spela ett brädspel alldeles själv. Men det ska nog gå bra att ljuga ihop ett eget spelläge.

Bara jag och kitteln…

Om man klickar blir den större!

Nu var det ett tag sedan jag figurerade här på bloggen, så jag tänkte lite snabbt påminna er läsare om vem jag är: jag älskar idén med spel lika mycket eller mer än jag älskar att spela spelen. Om detta har jag tjatat till leda.

Detta har gjort att jag varit väldigt snabb på att köpa spel jag älskar idén med, spel som jag nästan vill ha framme och uppställt hela tiden oavsett om det spelas eller inte. Men det har också gjort att jag köpt spel utan mycket tanke på huruvida jag kommer få/hinna spela dessa inom en överskådlig framtid.

Ett snabbt öga i diverse onlineforum och –grupper visar att jag så klart inte är ensam. Bild efter bild på folks senaste “skörd”, där man inte sällan köpt på sig fem-sex spel per gång. Jag dömer ingen, jag älskar känslan av att öppna ett paket och plocka ur ett antal underbara (?) spel ur sin plast, dofta på kartongkartorna och organisera komponenterna i fina små ziplock-påsar eller Clas Ohlson‎-lådor. Men vad betyder spelen i längden om jag inte spelar dem? Av de 13 spel man ser i bloggbilden längst upp har jag spelat 7 av dem – och endast 4 av dem fler än en gång. Hur kan jag prata om spelens sociala funktioner, om dess förmåga att skapa spännande interaktioner, om jag nöjer mig med att fylla mitt ha-begär och mina bokhyllor? Om jag låter mina umgängen färgas mer av min spelsamling än tvärtom?

Dessa funderingar har gjort att jag saktat ner lite i mina spelinköp, och dragit ner på tiden jag spenderar letandes efter det “nya heta”. Jag vill skapa en balans mellan nöjet att köpa och äga spel, och nöjet att umgås med folk kring ett spel. Detta kan låta trivialt, men för mig har köp-hetsen (om vi vill använda oss av löpsedelstext) gjort att jag många gånger fått tunnelseende i två bemärkelser: med alla bra spel i horisonten är det svårt att peppa på de jag redan har, och; med alla ospelade (och säkert underbara) spel i min egen bokhylla är det svårt att peppa på mina vänners nyköpta spel. När jag släpper fokuset på spelen lite grann är det, finner jag, betydligt lättare att bara “go with it” och spela det som känns roligast för stunden. Att låta stunden, umgänget och stämningen diktera vad vi gör.

Vilket, efter detta Världens Längsta Intro™, helt oavkortat leder mig till insikten om att jag inte borde ha väntat så länge med att spela Battlestar Galactica istället för att envisas med att mitt Dead of Winter nog är coolare, och att Russian Railroads är det perfekta Eurospelet jag inte själv måste äga. Att det är betydligt roligare att fråga sig “vilka spel fungerar perfekt med dessa underbara människor?” än att fråga “vilka människor fungerar perfekt för detta underbara spel?”.

Jag har så klart inte slutat intressera mig för nya spel, eller slutat småfnittra lite när Tobias (eller någon annan) uppdaterar sin “Kommande spel”-lista. Men jag är kanske på väg att bli lite mer eftertänksam och uppmärksam på varför jag vill ha eller spela ett spel än tidigare.

Det är en skön känsla.

Jag brukar säga att du inte ska hata det du inte gillar, utan älska det du tycker om.
Men ibland måste även jag få släppa ut lite ilska.

Det händer att företag som lyckats förvärva en licens fått den briljanta idén att göra ett brädspel av det. Vissa av dem gör jobbet på riktigt och skapar ett spel som passar i universat de har licens till, såsom Spartacus, Firefly, Sons of Anarchy, Witches och X-Com. Lord of the Rings, Game of Thrones och Star Wars har alla LCG som säkert är trevliga för den som har ork, tid och pengar nog att spela dem. Marvel Dicemasters tärningar är bland det smaskigaste jag sett i brädspelväg, och H.P. Lovecrafts verk har fått så mycket liv i den fysiska spelvärlden att jag ofta glömmer bort att det finns litterära förlagor.

Men om du nu har en licens men saknar cerebrala färdigheter över en sprucken gråsten, och ändå vill krama fram ett bräädspääl? Gör det lätt för dig, gör Monopol.

Det var av misstag jag råkade hitta detta svarta hål på spelkartan. Jag såg Metallica Monopoly på The Worst Things For Sale och tänkte; “Det här måste vara det dummaste spelet jag sett.” Men en känsla i maggropen fick mig att tvivla på mitt resonemang. Jag tog på mig att, om inte gå till botten, så i alla fall doppa ena stortån (den vänstra) i den nattsvarta ocean som är Tema Monopol.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte spelat någon av spelen, men jag tror inte det är ett problem i det här fallet. Jag har egentligen inget emot Monopol som spel, men om ett spel ska ha ett tema så ska det ha en trovärdig koppling till spelmekaniken. Vilka av följande teman får dig att tänka på tomtförvärv?

Dataspel

Okej, med tanke på Mario Kart, Smash Bros. och liknande inavel i Nintendos stall så kan jag acceptera Monopol i deras värld.

Jag förstår att “Monopol Hyrule” inte är ett lika säljande namn, men jag kan inte låta bli att tro att Link här har lagt svärdet på hyllan och försöker stoppa Ganon med en Triforce av Girighet, Makt och Korruption.

Kom igen, skulle Ryu och Ken lagt handskarna på hyllan och låtit finanserna bestämma utgången? Blir Blanka sur om han inte får Elverket?

Sport

Ett boxningsspel baserat på Muhammad Alis karriär skulle kunna vara riktigt intressant. Men hur i hela friden skulle det funka med spelmotorn från Monopol?

Likheter: I både Monopol och Nascar förflyttar de tävlande metallbitar på tok för många varv runt en bana, och det roligaste som sker är om någon kraschar spektakulärt.
Olikheter: Allt annat.

Musik

Köpa upp Graceland för att få favörer från The King?

-Tänk att kunna köpa Abbey Road…
-Vi gör ett Monopol!

Hur många Band-Monopol kan det finnas marknad för?

Fler än du tror.

Tyvärr…

Serietidningar

Monopol Gotham skulle kunna funka, men äger inte Bruce Wayne redan större delen av staden? Eller ska du handla dig till ett stuperhjältemonopol?

Superhjältar och markförvärv, hur i hela friden skulle det passa ihop?

Är alla spelare Norman Osborn som försöker köpa hela stan för att hitta Spindeln?

Men… jätterobotar från rymten… bilar… hotell…?

Film & TV

Är det här någon form av Imperietsimulator? Köp upp rymden och gör rebellerna medellösa?

Och för den som inte kan får nog finns specialversioner för t.ex. episod ett.

Har inte Federationen avvecklat det här med pengar och girighet?

Och hur skulle Klingonförhandlingar runt bordet se ut? Följer det med en Bat’leth till varje spelare?

Den som tyckte att det blev för många filmer av boken…

…ska tänka på…

…att det blev många Monopolspel också.

Jag tycker extra synd om alla som hittade det här under julgranen istället för något av de riktiga spelen.

Dorothy väljer att köpa ut varje Munchkin längs den Gula Tegelvägen och lägger Oz under sina röda lackskor. Helt enligt filmen.

“Allt med Minioner säljer, gör ett spel!”

“Ny film, ingen märker om vi säljer samma spel igen va?”

???

Men hur har det med något att göra…?

 

 

Bilder och produkter hämtade från Amazon.com

Kapitel 1

“Släpp mig. SLÄPP MIG! Den är ond! Nej, jag kan inte… Snälla, låt dem vara jag… Förstår ni inte? Den måste dö! Arrrgh! Ni…”

Fyra timmar tidigare

Jag hade fortfarande mina tofflor på mig och halvt låg, halvt satt upp när jag vaknade. Ur hörlurarna dunkade blip blop basgång retro blip blop repeat, skärmen visade en dansande åttabitsfigur; och runt mig låg pre jul after eight-papper strösslade som blomblad över en grav. Bra natt. Eller bra förmiddag. Diskmaskinen skramlade i köket och jag var ganska säker på att jag sovit genom lunchen.

“30 år och är som en jävla tonåring”, mor bekräftade mina misstankar.
“Jag är vaken. Jag är vaken!”

Det lät inte exakt som en explosion när dörren öppnades.
“Gomorron!”
“Snälla. Inte ropa”, försökte jag.
“GOMORRON! GOMORRON! GOMORRON!”
“Niäää..?”
“DET FINNS KAFFE!”
“Tack, det blir bra.” Jag var inte säker på att jag ens hördes över min egen ynklighet.

Väl i köket började saker ordna upp sig.
Kopp. Kaffe. Mjölk. Stol.
Tills de inte gjorde det längre.
Pappkartong. Kaffe. Pappkartong? Kaffe. Nej. Kaffe. NEJ. Kaffe. Kaffe. Kaffe.

“Vad är det här?! Hallå? Hallå? Vad är det här?”
“Vad är vad?”
“Det här!”

“Jag tänkte att vi kanske kunde spela det sen?”
“Men jag har ju massa spel med mi…”
“Åh, de är så krångliga! Det här kan ju alla.”
“Nej, moder min, alla kan inte det. Då hade det varit meningslöst att spela det.”
“Äsch, du förstår ju vad jag menar.”
“Ja. Fast också nej.”

Jag satt blickstilla och stirrade på den under hela konversationen. De gula, snirkliga bokstäverna stirrade tillbaka på mig. Fucking TP.

Kapitel 2

Jag satt fortfarande stilla när de packade upp det.
“Vilka färger vill ni vara?”
“Jag är blå”
“Jag är gul”
“Spelar ingen roll”
“Då får du vara brun”
De vände sig mot mig som en
“Vad vill du vara?”
Jag började känna saliven rinna bak i munnen. Jag kvävde en kräkning.
“Jag… Kan titta på.”
Klagosång om tre, två, ett:
“NÄÄÄÄVATRÅKIGDUÄR!”
“Okej! Okej. Rosa”

Sknäpp! Fler saker som stirrade på mig. Vi skulle sitta ner och spela en låda full med ögon från kvalens rike.

“Vilket namn är Funbelt Von Sicklingen mer känd för?”
“Vems favoritvapen är en Colt Python?”
“Vilket djur har gett Galapagosöarna sitt namn?”
“När dog Rembrandt? a) 1669 b) 1748 c)1584”

“Det här är ju sådan bullshit!”
“Du är bara sur för att det går dåligt”
“Det går dåligt för ALLA! Vi har spelat i två timmar och alla har svarat tillbaka med en gissning: ‘Barbarossa?’, ‘Lucky Luke?’, ‘Ego boy’ och nu senast ‘Vilken var c? Jag tar den’. Det är ju för fan ovärdigt!”
“Jag har svarat rätt”
“Det var ju på en ja eller nej-fråga!”
“Och? Fortfarande rätt”

Jag gav upp. Slutade kämpa. Gissade på alla frågor som kom upp. Rullade tärningar. Räknade stegen. Försökte hitta en strategi. Jag hade stirrat rakt in ögonen på Iblis själv och slutligen blinkat.

Det var när vi alla var på väg mot mitten som jag först hörde det.

“Hjulet kräver det”

Jag började förstå.

“Hjulet kräver det”

 

Jag kände armarna runt mig.

“Hjulet kräver det.”

“Släpp mig. SLÄPP MIG! Den är ond!”

“Hjulet kräver det.”

“Nej, jag kan inte… Snälla låt dem vara jag… Förstår ni inte? Den måste dö! Arrrgh! Ni… Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

“Hjulet kräver det.”

 

/*

Nu när helgerna är över och vi är tillbaka till den vanliga vardagen igen är det bäst att försöka göra den så långt från grå som möjligt. Så Jag tänkte fortsätta prata lite om spelskapande.
Den här gången handlar det om tips och tricks som jag använder mig av när det gäller speltillbehör. Det går givetvis bra att låna det som behövs från sin spelsamling, men problemet är att du måste jaga rätt på alla delar innan du kan spela de spel du lånat från. Om du inte är jätteduktig på att lämna tillbaka dem. Och ärligt talat, vi vet väl båda att så inte är fallet? Kanske enklare att ha en uppsättning till ditt spelskapande då.

Kort

Vaksamma läsare av det förra spelskaparinlägget såg att jag använder mig av sleeves med mörk baksida till korten. Normalt gillar jag inte att spela med inplastade kort, men när jag ska göra dem själv gör de allt väldigt enkelt, för då kan du använda vanligt papper till korten. Alla som testat print-and-play vet att spelkort utskrivna på vanligt papper har många nackdelar. Pappret är för tunt, så du kan ana igenom vad nästa kort i högen är och det är svårt att dra ett kort. Du kan försöka skriva ut på ett tjockare papper istället, men jag vill varna för att det är svårare än du kan tro. För även om manualen till din skrivare säger att den klarar papper av en grov tjocklek så är det inte säkert att den gör det, i alla fall inte i färg. Jag hade en laserskrivare som enligt specifikationerna klarade upp till 250 grams papper, men när jag försökte med 200 grams så gick svartvitt bra ibland, men färgat blev ofta dåligt.

Trots att både papper och skrivare skulle komma överens (på pappret i alla fall, hö hö) så blev resultatet sådär…

Men med lite tur kan snygga utskrifter lyckas på tjockt papper, och du får en trevligt kortkänsla på dem. Men du gör nog bäst i att skydda dem med bokplast, för även om du får färgen att fastna är det inte säkert att den sitter kvar.
Men dubbelsidigt är inget du ska hoppas för mycket på, det kommer förmodligen bara resultera i att bägge sidorna blir utsmetade.
Enklare då att använda vanligt papper och sleeves. Med tillräckligt många färger på baksidorna så finns det inte heller någon riska att blanda ihop korthögarna.
Om din skrivare inte är bäst i världen kan det kanske vara en idé att använda fotoutskrifter. De största prittjänsterna på nätet nästan ger bort fotona, så om du har fina bilder kanske det är bästa sättet att göra dem rättvisa?
Och även om du till skillnad från mig är fantastisk med papper och penna så gör du nog ändå bäst i att scanna och printa. Det kommer bli en del ändringar för dig under skapelseprocessen, och du vill väll inte kladda på dina fina original? De kommer ju bli värda jättemycket när spelet vinner Spiel des Jahres.

Så mycket enklare med sleves.

Spelpjäser

Som alla trogna läsare vet gillar jag träpjäser. Det går att köpa dem löst, men om du vill ha många olika så drar priset iväg. När det gäller meeples hade jag redan köpt dubbla grundset av Carcassonne, så det var bara att ta den andra uppsättningen gubbar. Men jag ville ha kuber också, typ femtio gånger fem olika färger, och i slutändan blev det nästan billigare att bara köpa Dominant Species, och då fick jag ett spel också. Handen på hjärtat är det inte spelet direkt jättebra, men för den som vill ha mycket träbitar att leka med till annat kan det utan tvekan rekommenderas.

Så mycket trä…

Till en spelidé ville jag ha markörer som skulle ha två olika sidor, för att kunna vändas och visa att de var spelade. Att sitta och klippa ut pappbrickor kändes väldigt tradigt, så istället köpte jag ett hundrapack metallbrickor och målade dem med hobbyfärg. Tror paketet kostade 16:- så det får ses som överkomligt.

Blått för vatten och rött för eld, okej?

Tärningar

För ett mångsidigt tärningsutbud är det såklart ett rollspelskit av tärningar du vill ha.

Ibland vill du ha fler än sex alternativ.

Men kanske är det så att du vill ha många D6:or i olika färger? Då kan du antingen köpa dem i lösvikt, eller göra det lätt för dig och skaffa spelet Allt på ett kort. Du behöver inte bekymra dig om att slakta spelet, låt de fyra spelkorten följa med tärningarna, så har du något att leka med när du behöver tänka på något annat än ditt eget spel.

Fråga vem som helst, det är roligare att slå många tärningar än bara en.

Jag har varit borta från just den här delen av internet ett tag nu. Det hela har sin grund i att jag drabbades av någon form av spelkramp som fullkomligt kulminerade när jag i ett svagt ögonblick skaffade ett Steam-konto i mitten av december. Den digitala speldjävulen sänkte både klor och tänder i mig och jag blev alldeles förtrollad av att slippa tre fruktansvärda saker: läsa regler, puncha saker och planera flera dagar i förväg när man ska spela ett spel (jag kan inte ens planera vad jag ska äta till middag innan jag öppnar munnen och så helt plötsligt är den full av köttbullar som jag gjort i någon form av spontantrans). Enkelheten konsumerade mig. Allt hopp verkade ha förlorat sin stuns. Men så hände något som fick nördrenalinet att pumpa i mina ådror igen.  Jag fick ÄNTLIGEN spela klassikern DungeonQuest. Det gick till ungefär såhär:

Omgång 1

DQ: DÖD OCH FÖRINTELSE TILL ALLA SOM SÖKER DEN FÖRTRYCKTA SKATTEN I MITTEN AV BRÄDET.

JULIA: Jösses så dramatiskt.

JAG: Så man tar alltså en bricka och lägger den som man vill och sen går man in i rutan och drar ett kort om det är en liten kryptsymbol på.

REGLERNA: Eh, nä! Man lägger den nya brickan så att ingångspilen ligger mot brickan som du står på för tillfället.

JAG: Whatevs.

REGLERNA: Absolut inte “whatevs”.

JAG: Okej, inte whatevs.

JULIA: Jag börjar då. Man flyttar solen först yes?

DQ: DÖDEN NÄRMAR SIG!

JULIA: Inte riktigt. Jag fick ett tomt rum.

JAG: Tråkigt. Jag fick också ett tomt rum.

DQ: …

JULIA: Här vare tomt.

JAG: En korridor! Till ett tomt rum.

DQ: Hrmf.

JULIA: En bro!

DQ: DÖD! TERROR!

JULIA: Jag balanserar över som en baws.

*Tid passerar. Händelselös tid.*

JAG: Okej, så jag har fyra skatter, jag går ut ur skattkammaren. Till det här rummet som innehåller ingenting. Igen.

DQ: Men vad i helve…

JULIA: Åhåhåhåååååå! Min första skatt är värd 5000 coronas.

JAG: Skada! Jag går in igen.

SUNT FÖRNUFT: LOL!

JAG: Okej, jag är on top igen.

JULIA: Och där kom drakkortet.

DQ: MORD! ELD! VARNING!

JAG: Sååå nu är vi båda skattlösa och har hälften av livet kvar? Men drakkortshögen är omblandad?

REGLERNA: Korrekt.

JAG: Jag kör på.

DQ: DÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖDDÖD!

JULIA: Nej! Din idiot! Nu dog vi ju båda två.

JAG: Det är korrekt. Ska vi köra igen? Det gick ju ganska fort. Men lite oväntat lätt.

JULIA: Visst, visst. Det blir bra.

Omgång 2

JAG: En korridor. Då tar vi alltså en bricka till här då… Vafan är det här?

JULIA: Det ser ut att vara ett spindelnät. Du får testa agility.

JAG: Nä, det gick ju verkligen inte.

JULIA: VAD ÄR DET HÄR?

JAG: Det ser ut att vara en superstor döskalle.

JULIA: Jag antar att det inte är odelat positivt?

JAG: Njae, du gick i någon form av fälla. Så du får dra ur fällhögen.

JULIA: OCH VAD ÄR DET HÄR!?

DQ: DÖD?

JAG: Det ser ut att vara en enorm yxa.

DQ: DÖD!

JULIA: HELVETE! Jag har ju bara blöta löv som rustning, det här kommer aldrig gå.

JAG: Nä, det där var ju inte så bra.

DQ: SMÄRTA! SJÄLAVÅD!

JULIA: Så jag ska bara sitta här och titta på när du knallar in i skattkammaren och blir fett rik.

JAG: Det verkar så.

JULIA: Ett sånt skitspel.

JAG: Nähä, det gick inte.Sol fram. Inte nu heller. Sol fram. Ugh. Sol fram. SERIÖST! Sol fram. … Sol fram … Sol fram … Sol fram … YES! ÄNTLIGEN! Jag spenderar alla min determination tokens och gettar the fuck out från därifån.

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: …

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: Det är inte roligt…

JULIA: Jo, det är det! Du drog ett spindelnät till!

JAG: Ha! Yes! Fuck you ändå! Jag klarade det direkt.

JULIA: …

JAG: Nu är det bara raka vägen till treasureville. RÖVEN!

JULIA: HAHAHAHA!

JAG: En återvändsgränd? Really?

JULIA: Det var tomt i alla fall.

JAG: Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Sol fram. Ska jag slå tärningar nu?

JULIA: Ja, den kan gå ner tidigare.

JAG: Det är ju inte SANT!

JULIA: HAHAHA! Du blev instängd.

JAG: Jag slapp bli av med huvudet i alla fall.

JULIA: Ja, men det är en klen tröst när du måste äta upp dina egna vader för att försöka överleva innan du blir galen och krossar ditt eget huvud mot en sten.

JAG: En gång till?

OMGÅNG 3 – the aftermath

DQ: BESTRAFFNING! SLAPSTICK!

JAG: Hugo the not so Glorious har alltså lyckats med konststycket att gå ner i katakomberna med en defekt fackla, bli biten av en spindel, skramla fram så att pilbågsbestyckade skelett skickar en svärm med dödspilar över honom, snubbla rakt in i en demon och slutligen kravla upp i en återvändsgränd, pissa och skita ner sig av förgiftning och sedan dö en högst ovärdig död. Utfattig.

JULIA: Happy times. Det kan nästan mäta sig med Tatiana den efternamnslöses fullkomligt värdelösa livsöde som började starkt med att hon föll rakt ner i ett hål och dog.

OMGÅNG 4-8

DQ: FRUKTANSVÄRDHET! ORIMLIGA ARBETSVILLKOR! TROLLOLOLOLOLOL!

JAG/JULIA: Hear hear.

In alles

Jag vet att många, många människor avskyr Dungeonquest. Det är oändligt slumpmässigt, du kan i princip inte ha en strategi och det är kanske det mest oförlåtande spelet som sett dagens ljus. Och det har player elimination. Det där är åtminstone tre piller som de allra flesta som titulerar sig som brädspelare har svårt att svälja. Ameritrashare såväl som åjjråspelare, om vi nu ska använda de begreppen. Och det är okej. Men mitt hjärta blöder för er. För det finns inget spel som är så tillfredsställande att vinna som Dungeonquest (förutom kanske Game of Thrones). Låt mig visa skillnaden i följande grafer:

 

I ärlighetens namn så är halva DQ-grafen inte med ungefär 95 procent av gångerna man spelar men det är det som är tjusningen med det. Det är helt olika delar i belöningscentrat. Att spela åjjrås är som att odla morötter eller ysta sin egen ost eller knyppla sin egen knyppelgrej, mycket tillfredsställande när det långsamt växt fram någonting som man byggt och närt från grunden. Att spela strategiska ameritrashspel är som att satsa på stryktipset eller spela på hästar, man kan vinna på både know how och på att storfavoriten snubblar och bryter manen eller whatever. Men att spela Dungeonquest, pur och ren jävla ameritrash, my god i himmelriket! Det är som att hitta en femhundring på gatan eller födas i en familj som lever ovanför svältgränsen, känslan av prestation och berättigande är oproportionerligt stor. Det är inte meningen att slå ner på vare sig på eurosar eller tematiska strategispel, men sann ameritrash lyckas med det fantastiska konststycket att både vara en helt absurd verklighetsflykt och samtidigt en otroligt träffsäker summering av livet. För vi lever bara i ett stort opåverkbart kaos där vi frentetiskt kämpar för att få lite ordning. Och ibland har vi tur nog att få njuta av lugnet.

Och sen dör vi.

/*

Det här med att “jag älskar idén med spel lika mycket som spelen i sig” har börjat ställa till det lite för mig.

Eller, som min fru vid ett antal tillfällen har uttryckt det: jag har ett omättligt behov av spel och att spela. 2014 är till ända, och jag räknar lite snabbt på fingrarna att cirkus 34 nya spel har fått en plats i diverse hyllor här i lägenheten. Detta är så klart inget problem – jag är ju en lirare med disposable income.

Vad jag insett däremot är att jag har en förkärlek för spel som också kräver lite av mina vänner/medspelare, och därmed köper jag spel som jag SUPERPEPPAR och sedan har svårt att få tillfälle (eller folk) att spela dem. Detta tar sig uttryck på lite olika vis.

Jag älskar idén tematiskt mastiga spel

Det här känner säkert många insyltade i hobbyn igen sig i. Här kan det röra sig om precis allting från GMT Games. Jag har nästan helt dedikerat en hylla åt spel som Andean Abyss, Sekigahara och 1989: Dawn of Freedom. Det kanske är lika sant att säga att jag älskar idén på spel med “viktiga” eller “verkliga” teman, eftersom många spel i denna kategori har en historisk eller verklighetsanknytning. Detta kräver kanske inte jättemycket av mina medspelare, men för att överhuvudtaget bli peppad på dessa spel behöver man nog kunna känna hur en undertitel som “Castro’s insurgency, 1957-1958” får tinningarna att kittlas. Jag är själv fortfarande ny i hobbyn, och de flesta av mina vänner är inte i närheten av så insyltad i den. Hur får jag dem att vilja ge sig i kast med Kalla Kriget, gärna ett par gånger i veckan? Eller ringer mig och bönar om att få komma över och lära sig spela spel med papperskarta och fyrkantiga brickor som enheter?

Jag älskar tidskrävande och “dyra” spel

Nej ok, jag älskar inte dyra spel, och jag är inte Lil’ Wayne (eller?). Men det är något som drar mig till spel som kräver en relativt stor investering i både tid och pengar. Netrunner är ett sådant exempel – för att få ut så mycket som möjligt av spelet vill man gärna ha många av korten som finns, och spelet gör sig absolut bäst om man har lyckats bygga ett litet men aktivt community kring det. Här har jag tack och lov en liten skara vänner som ofta är på, och som går att styra upp turneringar med. Men hur får jag dem att inse hur fantastiskt underbart det skulle vara att också småtesta Warhammer 40k: Conquest och Legend of the Five Rings CCG (seriöst, läs om spelet) till den grad att vi kan göra det regelbundet? Det sistnämnda i synnerhet, som jag vet har ett relativt litet följe här i trakterna, innebär att jag antingen måste få flera vänner peppade att köpa ett starter-set och gärna lite boosters (och gärna några till, och sedan komma på mina turneringar, och gärna spela med mig varje vecka) eller så måste jag själv tillhandahålla en stor del av spelet. För att få ut något av spelet krävs så klart att man dels kan reglerna – de erbjuder inte mindre än två stora regelböcker “for learning the full game in stages” – och dels sätter sig in tillräckigt mycket i tematiken och strategier för att finna det roligt.

Jag kan så klart inte kräva alla dessa saker av mina nära och kära. Det är mitt problem att min aptit för dessa spel troligen är större än de flesta jag känner. Men jag kan inte undgå att tänka hur mycket lättare det hade varit om pissbilliga solo-spel var min grej.

Ja, inte är det nå badpeppar.

Den som direkt vet från vilken skiva det citatet kommer delar förmodligen min smak när det gäller julmusik. Men nu är julen över för den här gången, för den varar verkligen inte till påsk. Men det gör förhoppningsvis julklappsspelen.
Under vår gran låg det fem spel den här gången. Här följer mina tankar om dem.

 

Glass Road

Det här spelet har jag redan skrivit om, och mina åsikter har inte förändrats. Det är fortfarande ett mycket bra spel som ter sig väldigt olika beroende på uppställningen. Jag gillar det i ett spel, att det inte går att ha en idiotsäker plan redan innan spelet tagits ur kartongen.
Det fungerar förvånansvärt bra på bara två spelare, och när de har lite kläm på spelmekaniken känns det som att det tar längre tid att sätta upp spelet än det tar att spela. Då känns regelförslaget att utöka spelet från fyra till fem rundor helt berättigat. För det här är verkligen ett spel som tar slut för fort på få spelare.

 

The Witches: A Discworld Game

Ett trevligt spel som rör sig fram i en ganska maklig takt. Spelarna iklär sig rollerna av blivande häxor i Sir Terry Pratchetts underbara Skivvärld. Ni vet, Tiffany, Petulia och de andra. Ni som inte vet – jag är extremt avundsjuk på den litterära skatt ni har kvar att upptäcka. Men nog om böcker, nu pratar vi om brädspel.
Jag tror att en icke-Pratchettfantast kan tycka att spelet är trevligt, men det är helt klart gjort för någon som har koll historien. I princip allt har referenser till någon av de tio böckerna. Spelarna är som sagt blivande häxor som rör sig runt i kungadömet Lancre och hjälper till med problem, allt från förlossningar och sjuka grisar till onda drottningar och alver. Problem löses genom att med tärningsslag och specialkort komma upp i problemets poängnivå. Ju fler problem du löser, desto mer fördela får du och kan alltså lösa svårare problem. Hålls problemnivån på en hanterbar nivå när problemhögen tagit slut vinner den som har mest lösta problempoäng. Eller så har alla vunnit, för det kan spelas som ett co-op.
Det blir ganska snabbt tydligt att bestraffningen för att misslyckas inte är så farlig, så åldersnivån på 13+ känns lite hög tycker jag. Det här är ett bra spel för alla Pratchettfans och de som vill ha ett trevligt familjespel. I alla fall om familjen gillar att spela spel.

 

Dungeon Roll

Kortfattat är är Dungeon Roll ett mer avancerat Zombie Dice i rollspelsmiljö. Okej, nej, det stämmer inte riktigt. Spelaren slår sju följeslagartärningar och använder dem efter bästa förmåga i den håla (som är det jag tänker översätta dungeon till) som en motspelare får befolka med ideliga tärningsslag.
Mekaniken är lättförståelig och logisk, men kräver ändå en del tänkande och analyserande av de alternativ som finns. Det funkar bra på två spelare, men allra bäst tror jag det är på tre, så du får en paus varje runda och kan se över vilka skatter du har och lägga upp någon form av taktik. Spelet rekommenderas för upp till fyra spelare och jag tror inte att de är en så bra idé att överstiga det allt för mycket. Även om du teoretiskt sätt kan ha hur många spelare som helst så kommer det bli väldigt lång väntan innan du får göra något, eftersom det bara är två spelare som är aktiva åt gången.
Ett trevligt litet mellanspel som ändå känns som ett “riktigt spel” trots sitt format.

 

Timeline

Som andra halvan av teveprogrammet Förr eller senare, men du slipper klämkäcka programledare och puckade kändisar.
Alla spelare får fyra kort med olika händelser, i vårt fall vetenskapliga upptäckter. Dessa ska ett i sänder placeras på en tidslinje. Gissar du rätt blir du av med händelsen, men om du placerar den fel blir du av med kortet och får dra ett nytt. Den spelare som först är av med alla sina händelsekort är vinnaren.
Ett mycket trevligt litet spel att plocka fram och socialisera kring, framförallt för grupper som gillar TP och liknande frågesport. Att der finns i ett flertal versioner (Musik & Film, Uppfinningar, Historiska Händelser, etc) som i viss mån går att kombinera ger en hög återspelbarhet. Och när du har spelat sönder det och kan alla årtal utantill har du förmodligen lärt dig mer om viktiga historiska tidpunkter än du lyckades med under hela din skolgång.

 

7 Wonders

Tjugoen (21) priser stoltserar kartongen med, och jag kan förstå varför. Den grundläggande mekaniken är ganska simpel när du tagit dig över den första förståelsetröskeln, men om du inte lyckas med det ter sig spelet ganska obegripligt.
Det känns som att Nations utgått lite från det här konceptet och försökt vidareutveckla det, mer och mindre lyckat. För ibland är mindre mer. Alla spelare får sju kort, spelar ett och skickar sedan sin hand till spelaren bredvid. Ett nytt kort spelas och proceduren upprepas tills det är två kort kvar. Då spelas ett och det sista slängs. Detta görs tre gånger, och den som efter tredje akten har mest segerpoäng vinner. Enkelt, inte sant?
2-7 spelare känns väldigt generöst. I tvåspelarläget kommer likt Alhambra en tredje fiktiv spelare in, som de mänskliga spelarna turas om att styra. Det funkar mycket bra, även om det gäller att ha koll på vad som händer. Halvvägs in i vårt spel började vi inse att Dirk (som vi alltid kallar våra fiktiva spelare) såg ut att leda rätt stort eftersom vi båda dumpade de bra kort vi själva inte kunde bygga på honom för att hålla de borta från varandra. Men sen började han fatta mindre bra beslut, så det löste sig för oss.
Alla interaktioner du har i spelet är med de spelare du har till höger och vänster om dig själv, så det blir inte en sådan jättestor skillnad att ha fyra, fem, eller fler spelare. Den enda skillnaden är att ju fler spelare det är, desto mindre chans har du att kunna gissa vilka kort du kommer få.
Väldigt bra spel, för ovanlighetens skull även när det gäller tidsåtgången. Det var länge sedan jag spelade ett spel som kändes så lagom långt. Trettio minuter per spelare står det på kartongen, men det är att ta i även med ovana spelare.

På det stora hela har speljulen varit mycket lyckad, både när det gäller givna och mottagna presenter. Nu hägrar 2015 med alla nya släpp. Jag känner på mig att det kommer bli ett bra år.

Och kom ihåg; För mycket av det goda är bara bra.

Det frågade sig DN Lördag den 6:e december. Jag fångades av rubriken och tänkte i ett svagt ögonblick “Ja, äntligen bräd- och kortspel i dagspressen!” Men det var precis som det brukar vara. För den som vill finns ett interaktivt test på deras hemsida, annars har de också en artikel med snabbsvaren. Jag tänker inte raljera över ensidigheten i deras val av spel som riskerar att ge sällskapen framför granen en själslig skörbjugg. Nej, vi ska vara snälla till jul, inte hata utan älska. Så jag öppnar upp för att fylla kommentarsfältet till bristningsgränsen!

– Vilka är dina nya spelfavoriter från i år?

– Vilka spel är bäst att dra fram så här till jul?

– Vad har du försökt spela med familjen men som slutade i katastrof?

– Och vilket spel som går att få tag på för tillfället är bäst att ge bort i julklapp?